Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Marias mil i liten bil - Pausbild

Pga aktivt resande och upptäckande har bloggen inte hunnit uppdateras. Detta kommer göras när jag är på hemmaplan igen. Hej så länge! 

Pausbild från en kväll på Öland



Marias mil i liten bil - måndag

På måndagen var det dags att tömma luftmadrassen på luft, packa det fuktiga tältet och åka vidare. Nosen pekade mot Kleva gruva, som ligger i närheten av Jönköping. 

En intressant del av den här resan är att ta hjälp av GPS:en i mobilen, hur snabbt en bestämmer sig för att lita fullt på vad den säger och knappt leta efter skyltar (även om jag fortfarande inte fattar varåt den menar när den säger "kör mot nordost"). 

Att följa GPS:en har fått mig in på så många spännande vägar! Ner mot Eksjö var det vindlande 80-vägar där jag för det mesta kört stan ensam, vägar som kantats av skog, åkrar, insjöar.. På Öland (som jag kommer tillbaka till) var utsikten en annan, dessutom helt olika beroende var på ön jag var.

Många gånger har jag kommit på mig själv att bara tycka att det, när synonymerna tagit slut, så helt ögonbedövande vackert. Ett ord som liksom behövs för att sammanfatta allt. Det är helt enkelt ett rackarns vackert land vi bor i. 





Tillbaka till Kleva då, en gruva verksam under 1800-talet då de bröt framför allt nickel och koppar. Jag gillar ju gruvor från det jag lärt mig på jobbet och jag var jäkligt taggad inför detta. 


Jag kan bara konstatera att det var precis så vidrigt som jag hade anat, vi började med att gå 150 meter in och 150 meter ner i en trång ort, eller gång. Vi hade med oss en guide och det var nog bra, annars hade vi säkert inte hittat ut. Nu är detta inte någon gigantisk gruva och den är totalt ofarlig i det avseendet att det bara finns återvändsgränder, du måste alltid vända och gå tillbaka till huvuddelen av gruvan.

 Men ändå, när vi kommit till en av de djupaste delarna bad guiden oss släcka våra ficklampor som fram till dess ändå gjort oss lite säkrare på fötterna. Det blev verkligen becksvart, kallt, rått och alldeles tyst sånär som på något droppande vatten någonstans. Fy fasen för det jobbet! 

För övrigt var gruvan väldigt, väldigt vacker, med sina släta väggar där de eldat och hackat loss malm och i mitten av gruvan kunde du se dagsljuset 150 meter upp. Häftigt!



Ut kom vi också till slut efter att ha gått upp för branta trappor (då var de ändå en lyx jämfört med vad gruvarbetarna fick klättra på) och det uppepå gruvan. Det var inte en särskilt varm dag men wow, vad skönt det var att komma ut. Värmen kändes tropisk, haha. 

Och utsikten från höjden var, precis som tidigare nämnda vägar -ögonbedövande. 


Imorgon ska jag försöka hinna skriva om Öland och Halmstad, där jag är nu. Hej hej!




Marias mil i liten bil - Söndag

"Men ska du åka ensam?"
Svar ja, det är framför allt därför jag åker, för att få vara själv, upptäcka, uppleva och tänka. Ibland vill en bara bort, inte nödvändigtvis för att "fly" utan helt enkelt resa bort, se något nytt. Och jösses vad jag ser nytt, ni kan ju ana hur lätt jag somnar om kvällarna, med huvudet fullt av nya intryck. I tältet sover jag bäst, det är svalt utan att vara kallt, litet utan att vara trångt (dock skulle jag aldrig välja att sova två i ett "två"-mannatält). Äter gör jag när hungern gör sig påmind, makrill i tomatsås och majs är standarden. Gott så. 



Nu till söndagens äventyr!
Jag vaknade halv fem och tanken slog mig att gå upp och bila någonstans i gryningen men nä, en kvart senare hade jag somnat om. Vaknade igen vid halv åtta, gick upp och tog mig iväg runt nio. Då var siktet inställt på en mycket underlig människas historia, han hette Malte Liewen Stierngranat och blev känd som mannen som gjorde vad som föll honom in. Han kom av olika anledningar till USA, köpte sig en ingenjörstitel, gifte sig rikt till en början och kunde på kvinnorna han mötte genom livet sko sig och mer därtill. 

Han hade många egna idéer, bland annat åkte tåget varje dag förbi hans hem i Småland och när han ville av där så ryckte han i nödbromsen, det gillades såklart inte och han förbjöds att göra det. Då såg han till att bygga en station precis intill sig och kunde på så sätt alltid hoppa av där han hade som närmast hem. 

Han fascinerades av faraonerna och lät bygga en sarkofag där han skulle ha sin sista vila, den sarkofagen åkte med honom vartän han tog sig, av den händelse han skulle dö under sina resor. 
Sarkofagen skulle i sin tur såklart stå i en pyramid och det är nu mitt utflyktsmål kommer in i bilden, denna pyramid byggde han i närhelst av sitt hem (och slottet han också byggt). I vad som känns som mitt ute i ingenting uppenbarar sig alltså en pyramid, där han och hans familj fått sin sista vila. 
Now thats a first. Pyramid, vänster

När jag kom dit var jag alldeles för tidig för att något skulle vara öppet, det var nämligen visning av pyramiden på söndagar, men det får jag väl komma tillbaka för. Jag tog ett par varv runt och funderade lite på vad för slags människa det här egentligen var. Så häftigt som det låter att bara göra vad som faller in så var det ändå på bekostnad av hans fru som allt gjordes, han själv spenderade ju bara pengarna. Nåväl, historien är iallafall väldigt häftig på sitt sätt. 

Det var grått och jäkligt, men häftigt ändå!

Efter pyramiden åkte jag till Stalpets vattenfall, där jag åt ansjovissmörgås med ägg och våfflor med sylt och grädde vid en intilliggande liten stuga, välbehövligt! 



Fallet i sig är otroligt vackert och ganska otippad där det ligger intill ett sömnigt bostadsområde och en luggsliten, sönderregnad minigolfbana. Jag gick runt vid fallet och i området runt omkring ett par timmar innan jag drog mig hemåt igen, trött i både ben och huvud. 




Men kvällen var inte slut där. Efter middag och vila åkte regnkläderna på och  jag åkte till Bruzaholm för en promenad i det gamla brukssamhället. Allt var såklart stängt men det var häftigt ändå att smyga runt bland husen, kolla in i de gamla arbetarbostäderna och lyssna på vattenfallen i dammarna. 




Jag tog en sväng upp i skogen också och "tappade bort mig" en stund, med betryggande koll på gps:en var jag befann mig vågade jag gå ganska mycket rakt in i skogen, hittade en fin insjö och en mossig sten att sitta på en stund. Livet osv. 



Efter den lilla turen blev det hem till tältet igen, löste lite korsord, läste en sliten Kalle anka-tidning och somnade gott när det begav sig. 



Marias mil i liten bil - fredag och lördag

Fredag: panikpackade det sista och var säker på att jag glömt något (hade inte glömt något). Hämtade den lilla hyrbilen i segeltorp och styrde efter en snabb sväng hemma siktet mot Älvsjö för att att plocka upp pappa. 
Jag och min mini-me som får vara stand-in när jag inte orkar fota mig själv

Med min packning, pappa och hans packade kappsäck började färden mot Lakvik, en museijärnväg han engagerat sig i. Sista biten körde vi i karavan med Tommy och Olle som också skulle dit, vi handlade självbetjänade ägg på vägen där betalningen var ett hål i väggen och fortsatte sen till lokala mataffären med en udda loppis i källaren. Lång utläggning om vår start på resan.

"Grabbarna" med händerna på ryggen, plockandes skräp närhelst de kom åt. Köpte mat för ett halvår kändes det som, kaviar och saltgurka var viktigast. 

Väl i Lakvik förberedde vi inför morgondagen med att se till lok och vagnar, banan såklart och fikat som skulle säljas. Efter en ihopslängd middag på torsk med äggsås var det dags att sova. 



Lördag: 
Dagen efter var pappa var konfrecier med den äran, men så har han också 40 år som museiintendent i ryggen. Jag slapp jobba och åkte bara med tåget. 



Därefter var det dags för mig att packa ihop och åka vidare, med bilen det vill säga. Jag lämnade Lakvik bakom mig med kosan inställd mot Eksjö. Jag checkade in på campingen (som visade sig vara religiös, med massa peppande citat överallt, "du är älskad" osv), satte upp mitt lilla lilla tält bredvid min lilla lilla bil och garvade lite eftersom platsen var fyra gånger större än vad jag behövde. Det är andra som har garvat, tro mig. Tält har ju som ni vet en anings tunna väggar och det är många som gått förbi med orden "titta vad gulligt, kolla vad litet, haha nämen ojdå!" (?) och liknade i den stilen. 

Jag hade iallafall nära till sopstationen 


I vilket fall, när jag satt upp det lilla lilla tältet så tog jag den lilla lilla bilen mot det främsta målet just i Eksjö, ett tillfälle för mig att få köra häst och vagn! Som jag längtat efter detta. 
Jag träffade Åsa på Hults brukshästar och fick med henne lära känna, sköta om, sela på och köra Nordsvenska brukshästen Fabiola. Vilken utmaning om jag jämför med att rida. För er som kan hästar så vet ni att vid ridning inverkar du på hästen med din sits, dina händer och din röst. Du är dessutom mitt uppepå hästen och "känner" små saker som händer mycket tydligare, om hästen spänner sig, slappnar av, ryggar till eller liknande. 

I körning sitter du bakom hästen och du påverkar framför allt med ständig och mjuk kontakt med tömmarna (och därmed hästens mun) samt rösten. Fabiola var väldig känslig i både mun och för rösten och för att få 700 kg häst att lyssna var jag tvungen att jobba med småsmå röstresurser och tydliga men mjuka tömtag. Annars, berättade Åsa, går hon helt sonika sin egen väg. 

Sagt och gjort, jag försökte vara så lyhörd och mjuk jag kunde med Fabiola och tydligen var det både hon och jag som trivdes. Hon frustade under hela körningen och tuggade på bettet så det skummade. För oss hästmänniskor är det ett bra betyg! 

Nöjd Fabiola efter kvällens körning. Fler foton kommer, Åsa fotade under tiden! 


Efter nästan tre timmar med förarbete, körning och efterarbete var jag rätt slut. Det blev en kort promenad i Trästaden (Eksjös gamla stad) och sen somnade jag gott i mitt lilla lilla tält. 



På söndagen vilade jag, iallafall till halv nio då jag åkte på äventyr igen i den lilla lilla bilen, den här gången till en pyramid mitt i skogen, mer om det nästa gång vi hörs! 


Marias mil i liten bil

Dags att väcka liv i bloggen, spänna åt säkerhetsbältet på den lilla hyrbilen och ge sig ut i landet. Jag ska bila runt i tio dagar och har redan hunnit med två och en halv, nu inne på den tredje sitte jag och äter våfflor i Aneby. 


 Ibland blir det mer och i bland blir det mindre. Häng på vetja! 


Estoy aqui!

 
Alla djur har inte en familj, fundera på att adoptera om du vill tillföra en lurvig individ till din familj! Kan du inte adoptera så kanske du ialllafall kan skänka en slant till alla de som jobbar för att fler djur ska få ett hem och en famillj. Kolla filmen och de tre länkarna, de sistnämnda är svenska organisationer som arbetar för att hundar i synnerhet ska få en ny chans.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nu är glada julen slut

 
Min jul i bilder. Vi hade ett vädligt mysigt julfirande med lilla familjen i det stora huset, en sista jul i det maffiga hus vi kallat vårat de senaste 25 åren. Såklart tänkte vi på det och såklart tänkte vi på tusen andra saker - som att maten var överdådig i år igen, att sillen var god, nubben kall och känslorna varma. 
 
 
Det kan ju tyckas att ordet mysigt är utnött och uttjatat i dessa sammanhang men det var precis var det var. Varm, mysigt och om än med lite sting i hjärtat en hjärtans trevlig kväll.
 
 
Snälla hade vi tydligen också varit för tomten gav oss så fina gåvor, ni skulle bara veta! Jag fick borstar till mina passehundar, god choklad och gott te, en spännande bok och smycken som värmde i själen.
 
 
 
Vi åt och sedan sov alla i någon timme, efter det blev det efterrätt och julklappstdelning. Vid tolvslaget gick vi på mässa i kyrkan och sedan gick vi hem till mer paketöppning innan alla djupt och nöjt suckade att det var dags att sova. Sedan sov vi i hundrade år, eller ja, iallafall till den sömniga juldagen startade. 
 
 
 

New years resolutions

 

Kulafton? Ljusafton? Julafton? Gulafton!

Hur blödig är man om tårarna börjar falla till sista avsnittet av julkalendern? Ganska blödig får jag väl medge eftersom det hände just mig. Söta barn och snälla familjer, ett par historieallergiska hjärtan som tinar, en nyfödd bumling och varma familjekramar, buhuhu och böhöhöl.
 
Nåväl. Idag är det dopparedagen - julafton - och jag har startat den på bästa sätt med att sova ut, öppna ett litet rött paket och bada länge i jättevarmt vatten till tonerna av julig jazz. Sedan åkte hörlurarna på och sista avsnittet av julkalendern avnjöts. 
 
Det där sista avsnittet och svaret på hur Hedenhösarna och Stella uppfann julen fick mig att komma på att jag ju också uppfunnit ett högtid. En kanske inte helt ljus och valfri historia som jag skrev någon gång på gymnasiet. Jag fundrade då på alla oskrivna men ändå djupt rotade "regler" som finns runt julen och skev ihop en historia om hur det kunde vara om vi nu sköt julen åt sidan. Nu blir det mycket text, hoppas ni gillar den! Hälsningar från Maria från dåtiden, gissningsvis i 1an eller 2an:
 

 
Julens undergång - Gulens inträde
 

Julen hänger, som många kanske inte förstått, på ett VÄLDIGT skört presentsnöre. Arne Weise syns inte längre i rutan, julkalendern är politiskt inkorrekt och julbelysningen åker upp över stan redan i November.
Det är dags att vi lackar igen julen för alltid och säger hej och välkommen till vår nya tradition Gulafton! I den sanna gula andan ska vi hålla vår gula fana högt och slå ett slag för denna underbra färg!
 
Bort med det uttjatade röda och gröna och fram med det gula, det matchar likväl den vita snön som den bruna tofuskinkan. Självklart är denna tradition helt vegetarisk och bjuder gärna in djuren till att samäta vid matbordet.
 
Allt börjar den första september, i förmån för alla som hade tänkt fira nyår utan att känna gulbordsmaten stocka sig i halsen inför champangedrickandet. Gulklapparna består exempelvis av något gult och vackert, till exempel höstlöv. Billigt, vackert och nedbrytbart. man slipper stå med en dyr klapp i händerna året därpå och våndas över vad man ska köpa till den man fick den av för att överglänsa honom/henne.
 
På gulafton börjar dagen klockan 10.12 på morgonen med att hela familjen (i mån av närvaro) myser ner sig i gula sittpuffar på golvet framför teven, insvepta i gula yllefiltar, ätandes gyllengulla lussekatter. Somnar man så somnar man.
 
14.00 är det dags att vakna och sätta på kanal två, den enda gula kanalen, och titta på det traditionsenligt gula programmet Antikrundan. Man ska skratta gott i gula vänners lag och dricka saffranste.
 
Vid 14.42 börjar programmet för de med barnsligare sinnelag då GULivers resor tar över rutan. Programledare för detta är den mycket gula och folkkära Jonny, vanligtvis lärare på Huddingegymnasiet i Huddinge.
 
Denna tradition anammar den stresslöshet vi såväl behöver så efter GULivers resor är det dags att ta sig en lur. Helst då under den gula akvarelltavla som man traditionsenligt tagit in och smyckat med gula band och en gul apelsin på toppen.
 
16.47 är det full rulle igen, då är det vänners och gästers tur att infinna sig för att njuta av den gult inspirerade Gulmaten, mestadels bestående av gula tomter, gulgröt, prinsgul, janssons gula, senapsgul, matjegul och vitlöksgul. Det är gående bord men man får se till att titt och tätt även låta bordet sätta sig ner och vila, så det inte får träningsvärk.
 
Tomten är avskaffad och det är istället den tidigare nämnda Johnny som står för gulefröjden, men låt er inte oroas, han är klonad och masskopierad så att även han hinner ta det lungt och slipper flänga omkring.
 
Gulafton avslutas 19.23 med en sista lussekatt eller en bit senapsgul under akvarelltavlan. Sen är det dags att sussa och smälta maten fram till nyårsafton - som snarats möjligast kommer bytas ut mot Neonafton men det blir en senare historia.
 
 
GOD GUL önskar socialstyrelsen.
 

 
 

2013

Jag känner mig mitt upp i allt julfirade-ledighet-fjärilarimageninförjulafton så tung just nu. Tung i kroppen och tung i hjärtat.
 
Det senaste året har bjudit på så mycket, både upp och ner. Året har verkligen känts långt. Förra gången jag skrev var jag mitt uppe i ett hektiskt höstlov och nu, alldeles runt knuten, är en julledighet. Jag ska bara jobba ett par dagar men är ganska mycket ledig (om man kan uttrycka sig så), det ska bli skönt. 
 
Året som gått kommer jag kika tillbaka på med massa värme men också med ett par sting i hjärtat, av olika anledningar. Saker har sin början och sitt slut, förändringar överraskar, överrumplar och övertygar... Så småningom. Jag menar, förändringar kan man inte stå emot och till slut brukar de övertyga en om att det som hänt gjorde det av en anledning - eller av ingen anledning alls. Dock är en förändring en förändring och när man till slut tvingats acceptera så är man väl på sätt och vis övertygad, tänker jag. 
 
I vilket fall som helst; funderingarna king 2013 såhär (nästan) i efterhand är många. Här kommer ett par:
 

Fem bättre händelser det här året?

1. Att fira ett år som fast anställd på jobbet.

2. Att dela vardagen med kameramannen i början av året.

3. Att operera handen för typ femte och förhoppningsvis sista gången.

4. Att åka med storasystern till värmen på Mallorca och tänka på livet.

5. Att otaliga gånger vila på en filt  i stockholmsvärmen med nya, gamla och framför allt fina vänner.

 

 


Fem sämre händelser det här året?

1. Att min moster gick bort, tänkte på henne på Mallorca.

2. Att uppleva den långvariga yrseln i våra och känslan av att inte tas på allvar inom vården. 

3. Att inte känna att jag räcker till (fast jag säkert gjort det).

4. Att krocka emotionellt och numera bara dela vardagen med mig själv.

5. Att huset jag vuxit upp i ska säljas. Nu helt okej med tanken men det var ändå en omställning.

 

Vad har du lärt dig i år?

Jättemycket - och ganska lite. Jag har på det senaste lärt mig vara ensam igen vilket är väldigt nyttigt. Missföstå mig rätt, SJÄLV har jag varit ganska mycket men nu.. ensam. 

Jag har vågat testa på att dansa pardans, jonglera och framför allt börjat träna igen och lärt om att det är kul, kul, kul! 


Blev året som du har tänkt dig?

Vill inte dra till med svaret att jag inte hade några förväntningar men jag har en tendens att möta saker ganska oförutfattat. Om jag ser på jobbåret så tror jag nog att det blev ungefär som jag trodde, Mer utmejslat vad jag faktiskt håller på med, mer ansvar och mer tro på att jag fakiskt kan det jag gör. 

Personligen, inte alls som jag tänkt mig. jag har lärt känna så otroligt många fler och fantastiska människor än jag kunnat ana. 

Jag trodde dock nog inte att jag skulle sakna så mycket som jag fått göra detta året. 

 

Vad är det vackraste du fått i år?

Komplimangen den åttaåriga flickan sade till mig efter att ha lyssnat på något jag sa till någon annan: 

- Vilken vacker röst du har!

 

Hur många har du varit kär i?

I år? En.

 

Genomdrev du någon stor förändring? 

Japp, jag har vågat en massa. Dansat som sagt, börjat sjunga lite smått igen, tagit tag i körkortet och börjat träna.

 

 

Vilken dag från år 2013 kommer du alltid att minnas? 

När jag och syster satt på det lyftande planet till Mallorca. Spännande, läskigt, sorgligt oh en massa annat på en gång.

 

Vad har du tittat på? (film, tv, serier..)

Torka aldrig tårar utan handskar, Orange is the new black, Mitt i naturen och julkalendern.

 

Vad är det bästa du har läst i år?

Kaffe med rån, skriven av en förebild och vän till familjen: Catharina Ingelman-Sundberg

 

Vad har du lyssnat på?

Inte jättemycket nytt. Fortsätter tralla med i min gammeljazz, Promoe och Looptroop, en massa knastriga samplingar (på gamla jazzdängor) och så var det kul att Stromae återkom!

 

 

Förhoppningar inför 2014?

Att jag ska få fortsätta skratta, vara stolt över den jag är och de jag är med och att världen slutar bråka så mycket. 

 

Tack för tacket

 
Jag är så ända in i själen trött just nu. Mycket på jobbet senaste veckan på grund av höstlov och invigning av ny häftig utställning. Superkul men PHEW så utmattande. Som tur är har vänner hälsat på där i arbetsbubblan och även efter jobbet har vi fått spendera en minut eller två med varandra, jag och vännerna, så det har gått ändå. Men när man även får veta att det behövs hoppas in och jobbas på ens första lediga dag så är det klart det knorrar lite.
 
Men då går man hem, unnar sig en gigantisk sushi och lyssnar på skön musik. Då laddas batterierna och man tänker att såklart klarar jag en hektisk dag till, det är ju bara ett par veckor om året trycket är så här högt och självklart ställer vi upp för varandra! När jag dessutom nu på morgonen får ett sms av chefen som verkligen TACKAR för att vi hoppar in och jobbar de här extratimmarna så.. Ja, det känns okej. Hade det inte varit för att jag är trött och fökyld hade det nästan varit två tummar upp, nu är det iallafall en (vilket är mer än igår då det kändes som en tredjedels tumme eller så). Tack för tacket! Heja oss som jobbat oss igenom höstlovsäventyret!

Att vakna

..när larmet ringer och konstaterande säga rakt ut: haha, det här är ett SKÄMT! Det är massa natt kvar! Och smälla till med pekfingret på snooze.

Tio minuter senare ljudet larmet igen och hjärnan hinner tänka: vaa? VA! Är klockan inte nolltremittinatten utan faktiskt nollsexfemton och det faktiskt är dags att gå upp? Absurda tanke!

Så var min morgon igår, jag kunde för mitt liv inte begripa att det var morgon.

Efter en lång dag på jobbet efter denna morgon (13 timmar) och jag äntligen fick komma hem, mata och klappa marsvinen och sedan sova då är det ju en underdrift att säga att jag däckade. Jag tror banne mig jag somnade redan i fallet mot kudden, nej när jag tagit av mig vänstra strumpan.

I morse när larmet ljöd vaknade jag med ett likadant ryck som morgonen innan: Haha! Vad skönt att det är HELG! Jag glömde ju bara stänga av att larmet skulle låta. Och så en smäll på snooze. 

Tio minuter senare, larmet påminner mig återigen att det inte alls är helg utan en helt vanlig onsdag. Dags att gå upp. En absurd tanke, jag vet. 

"God morgon" mina vänner.  

Justnuochnästanjämtmusiken


Dagens tips: spontandansa 
Till morgonradions skvalmelodi, i sinnet och med trummande fingrar på resan till jobbet eller på promenadvägen hem. Gört ba gört. 





Här står jag..

I väntan på något annat. Eller nä, jag gör faktiskt precis tvärtom. Jag har massor att göra, tar mig för en massa för att slippa stå still. 
 
Jobbar mycket såklart, pysslar en del med nya smyckesideer, läser det där svåra teckenspråket som frustrerar mig när jag inte kan direkt. Kör lite körskolekombi när tiden passar och pysslar hemma i vanlig ordning. 
 
Plockar fram alla ljushållare, köper nya stearinljus och lyser upp hela lägenheten. Slöar i soffan med en kopp av det chai-te jag blandade förra vintern och glömde längst bak i skafferiet.
 
Och på dagarna, på väg till jobbet, kan jag komma på mig själv att småflina och hoppa av en snation tidigare bara för att få stå i det där gula, varma (trots att det är kyligt), höstliga ett tag. Då är livet bra gott.
 
Ville bara säga det. På återseende!
 
Här står jag och kameleontar mig bland allt det gula. 
 

Så himla bra

Ibland kan man behöva påminna sig om hur bra man är. Ikväll pysslade jag ihop denna och satte på insidan av ytterdörren. Nu är det det sista jag ser innan jag går ut. Så himla bra. 


  • bloglovin

  • Min profilbild

    Maria Som Sagt


  • Välkommen till en synnerligen verklig blogg. Jag filosoferar, fotar och funderar. Det handlar om en faschination för det där vardagliga, en fäbless för gamla saker och känslan av att dricka ur koppar med blå ränder.

    Det dyker också upp en del tankar kring mitt jobb som pedagog utanför skolan, djur och det oretusherade dammet i hörnen därhemma. Vardagsfaschination helt enkelt, hos Maria som sagt. Du hittar mig även på Instagram och Flickr som Mariasomsagt.

    All text och alla bilder tillhör mig om inte annat anges. Du får inte låna eller bearbeta mina bilder utan mitt medgivande, fråga först är du vänlig

    Funderar Ni på något? Tyck gärna till och hör av dig! Maila mig: Mariasomsagt(at)Gmail.com.



  • RSS 2.0