Igår var jag i en klädaffär efter jobbet och spanade reagrunkor. Hittade en tjocktröja i 55% ull blandt annat och det var ju trevligt. Men det skulle visa sig att det inte var det som var det fina i kråksången. Jodå, glad i hågen gick jag till kassan och skulle betala. Frågade om värdechecken man fick hemskickad kunde användas till reakläder (ni vet, det finstilta man aldrig läser och sedan förbaskas över då det inte gällde DEN varan) och jodå, det skulle gå bra. Synd för mig hade jag glömt den och jag sade det att jag väl fick ta med den nästa gång då.
Under detta meningsutbyte hade tjejen i kassan lyckats knappa in båda mina artiklar, korrigera reapriset till 50% på dem och i näven, tillsammans med påsen med koftan och klubbkortet, fick jag snabbt ett rött plastkort. "Och här har du värdebeviset på 50 kronor" sade hon snabbt och jag sade lika snabbt som förvånad "ah, oj, okej, tack" och gick därifrån (det var ju kö!).
Jaha, så då fick man plötsligt reapris på båda grejerna jag köpte PLUS ett kort med femtio kronor att handla för! Nu vet jag ju inte om detta berodde på någon speciell klubbmedlemsdag, butiksombyggnadskompensation eller något annat men den lilla, lilla känslan av att ha lurat systemet gonade ändå in sig i bröstet. Och om ni vet hur det ligger till, säg inget. Den här lilla karamellen ska jag suga på ett tag. Kanske köpa mig något fint för femtio kronor.
Så står det på min mobil när klockan ringer på morgonkvisten (det har jag, kanske mot allt förnuft enligt vissa, skrivit in själv). och ja, så kan det ju faktiskt vara! Man vaknar tidigt, går upp och har en hel drös fler minuter att göra av med än om man sovit. Jag har märkt att min ultimata "gå upp-tid" är kring halv sju, ringer inte klockan sover jag förstås längre men då är jag desto segare när jag ska gå upp. Ringer det vid halv sju, eller som idag då Katla vänligt väckte mig med att skrapa på garderobsdörrarna, ja då vaknar jag och känner att "Jo, det kan nog bli något av den här dagen, också!"
Hmm, hur bryskt ska vi väcka henne imorgon då?
Att gå upp tidigt behöver ju inte betyda att man sätter igång med en massa grejer dock, ofta blir det snarare tvärtom. Jag får ju tid till att göra INTE ETT JÄKLA DYFT. Halvligga i soffan med datorn på magen, läsa mina vänners och andras bloggar, kolla något snyggt man kan köpa någon gång i livet eller titta på bilder som är vackra, smarta, fina, inspirerande och tidstuggande. Ja, genom att gå upp tidigt kan man tugga i sig tiden långsammare, behöver inte hasta på sig kläder och dricka kaffe samtidigt, man behöver inte sminka sig, borsta tänderna och kolla så att katterna inte äter varandras mat samtidigt utan man kan göra en. Sak. I.
Taget.
Det tycker jag är skönt. Att vara uppe med tuppen och få mer gjort, eller mindre, eller lika mycket som man tänkt sig men i en skönare takt.
Uppdatering: Detta skrev jag i fridens liljors stund tidigt i morse. Ja, jag åt frukost megasakta, kollade bloggar, mailade viktiga mail, kirrade grejer med banken och slökollade på tv. Dock trampade jag också i fridfullt lugn takt på ett häftstift som makligt sjönk djupare in i foten. Mmm, det sköna med att göra saker i lugn och ro! Drog ut den desto snabbare och efter att ha tyckt synd om mig själv en kort (och snabb!) stund ligger jag återigen i soffan och göttar mig. Snart är det dags att åka till jobbet. Om en ganska lång stund, tjena helgmorgon!
Hej kära vänner (fina ni, underbara bloggläsare eller mina finingar som andra bloggskrivare envisas med). Nu är jag på plats vid tangentbordet igen och jag har precis druckit en kopp kaffe, så det vore väl tusan om jag inte kunde skriva av mig ett litet blogginlägg ändå. Idag är jag hemma, inte för att jag är sjuk (vilket jag förvisso också fortfarande är) men för att jag helt enkelt är ledig. Jag måste säga att det var fantastiskt skönt att gå till jobbet igår även om jag inte var på topp och hörde dåligt pga "snor i hjärnan" och kanske inte var mest lämpad att sitta där jag satt, med huvuduppgiften att svara i telefon, haha.
Men se det gick bra det med och efter en kort tur hem åkte jag till kameramannen, glodde på Plus och delade på en flaska budgetbubbel. Det vankas en hel del nytt på jobbfronten för oss båda så det var dags att fira lite. Om än så bara med bubbel framför tv:n, med snor i hjärnan och trötta ögon.
Jaha, vad är det som det får vara så nog med då? Jaa, till exempel får det vara nog med förkylning nu. Det får också gärna vara nog med tröttheten som i sig är en produkt av mitt på senaste tiden stillasittande leverne. Ni vet hur det är med den där dåliga spiralen: Jag gör inget för att jag inte orkar, jag orkar inget för att jag inte gör något. Det får vara nog med det nu.
Jag har under de senaste åren tagit ett krafttag ett par gånger per år och dumpat sockret, nu tror jag att det är mer välbehövligt än någonsin. Jag har unnat mig hit och dit ett bra tag nu och förutom det egentligen helt ointressanta att jag gått upp i vikt så har jag också tappat ork och "go", detta är i mångt och myckets sockrets fel, det vet jag. Så det får vara nog med det nu! Lite mindre kaffe kanske inte heller skulle skada, men jag kan väl börja i den ände som verka lättast.
Godast just nu? Frysta körsbär! Well thank you butikens billighetsmärke, I love it!
..huvudvärkstabletten, citronhonungen i tekoppen och vattenkannan är nu till ända. Den här helgen gick i microförkylningens tecken och jag har gissningsvis druckit tiotusen liter vatten om dagen, cirka. Men imorgon får en ta och rycka upp sig för det vankas Måndag och ny vecka.
Idag mår jag ju faktiskt bättre och jag har till och med nuddat vid en "ahmen-vad-fan-är-det-här-jag-blir-tokig-jag-slänger-fan-skiten-nu"-städning i badrum och förråd. Jag har väl andra saker att tänka på än att fundera på vad som är i mina skåp, nu vet jag det lite bättre - och jag har slängt en hel del (även om det tagit mig hela dagen med paus för att dricka och vila var femte minut).
Städat vare här, något sånär
Ja just det, de här två lyckliga dårarna har kommit hem också.
Idag är jag i ärlighetens namn ganska sur. Eller lite ledsen, eller ja, något i magen säger att allt inte står rätt till. Fast det gör det ju, det mesta iallafall. Det står så att säga lite nytt i dörren redo att släppas in, om än bara ett steg över tröskeln men ändå ganska stort.
Nä, jag är nog mest sur och lite avig eftersom idag är en ledig dag och jag sitter hemma, det hade varit himla trevligt om det inte vore för huvudvärken, nackvärken och yrheten som dykt upp. Ska jag dra på mig en fökylning nu när solen skiner och det kalla där ute inte alls känns lika deppigt? Näe men kom igen nu kroppen, inte bli sjuk nu! Vi får se hur det blir med den saken.
Nu vill ni väl se bilder från Västerås va? Det var inte meningen att vänta med dem för att bygga upp någon slags extra förväntan, där kan ni förvänta er ett antiklimax. Det hände inte mycket mer i Västerås i Söndags än att vi gick upp, åt frukost i den stora salen och sedan packade med våra grejer åkte till Rocklunda och gick på Sy- och Antikmarknad. Det såg ut sähär:
Man fick grädda sina egna våfflor
(when in rome osv)
Man fick ta från buffén så många gånger man ville, här en glad
skinksmörgås till Kameramannen
Sedan hamnade vi i matkoma och allt blev lite suddigt
(och just det, jag började blöda lite klädsamt näsblod också)
Så vi dröjde kvar ett tag (inte på dessa bänkar
utanför dock utan inne på hotellrummet)
Tydligen ganska glad, om än lite efter-näsblodssuddig
Det var ganska tomt när vi väl begav oss...
..mot Bombardier Arena
Där tiden stod lite stilla
Men det fanns många fina, underliga, dyra, coola och konstiga saker att titta på
Dessa fick hänga med mig:
Lisa Larson-nyckelring
Lådhandtag
Glasskartong..
..Som innehållit glass,
eller garn
Nu ska jag gå och festa på en huvudvärkstablett, det är ju fredag. Adjö.
Så jag och Kameramannen åkte på en weekend till Västerås. Konstaterade att stan består av en massa gallerior, frös lite om näsorna och bodde in oss på Stadshotellet.
Hotellet som började planeras 1898 stod efter många års stridigheter och beslutsvånda färdigt 1907. Jugendbyggnaden som skapades av arkitektet Erik Hahr tillhandahöll, förutom 40 hotellrum, festvåning, stora matsalar, musikcafé och ett systembolag. På innergården fanns även stall och punschbränneri. Som första byggnaden i Västerås infördes vattentoaletter, en oerhörd lyx! Byggnaden räknas än i dag som en av Sveriges vackraste. (Källa)
(Klicka på bilden för att få den större.
Alla bilder tillhör mig även om vattenstämpeln fallit bort på några. )
En fantastisk byggnad då det begav sig och en del av den forna glansen fanns minnsan kvar. Dock fick vi i vår egen suite inte chansen att prova de omtalade vattentoaletterna då någon häktat av dörren(!) in till badrummet. Som plåster på såren fick vi av hotellets personal en flaska champange (hotellets eget märke, haha), ett fat med frukt och lite choklad. Det var ju inte helt dumt! I badrummet stod det iallafall småflaskor med schampoo och sådant i färgkoordinerad, disciplinär ordning. På väggen hängde en stilren stereo från BangOlufsen, komplett med, till synes sällan använd, cd-spelare och kassettdäck.
Vad man gör i Västerås i Februari, annat än njuter av hotellrum och fryser om näsan? Det ska jag berätta imorgon. Nu har jag andra vardagliga bestyr att stå i. På återseende!
Jorå, så kom det sig att det gick ganska dåligt för mig i teknik- och bloggskrivarhänseelsen ett par dagar. Kunde jag logga in? Näe. Kunde jag skicka en trevlig bild på en snorig, varm Maria på sina nya skidor i skidspåret? Näe. Lika bra var väl kanske det, just det där sistnämnda tillfället. Försök själva visa glädjen över solskenet och de nya skidorna när näsan rinner och skidorna halkar bakåt eftersom verkstan missat fästvalla.
Hursa? Vill ni se bilderna nu istället? Okej. Här kommer sagan om Maria och skidorna.
Jag köpte mig något sådant här:
Och tänkte mig att känslan som infann sig skulle bli något såhär:
Ni ser ju hur glada de ser ut! (Skidåkning i Hyde Park)
"Akta dig för solen, hjärtat"
Inga konstigheter
Skidorna satt som de skulle och snart var jag iväg. Till en början gick det väl ganska bra. Det var ju plant...
Den naive nybörjaren
Ganska snart in i skogsspåret gick det dock upp för mig att sådär enkelt som jag tänkte mig det skulle vara att komma igång - det skulle det inte bli, alls. Självklart har jag inga högre tankar om mig själv som skidåkare då det var ungefär tjugo år sedan (ja, jag har levt så länge) jag stod på ett par längdskidor. Då var jag nästan sju och skidorna sattes fast med metallfjädrar runt mina egna skor. Det gick väl "sådär" med tanke på att mina tålmodiga föräldrar inte frågat om jag ville prova igen. Jag gav väl ganska snabbt upp och gick i pulkaskola istället.
En bild inte helt relevant för årstiden men
försök se er den ungen på längdskidor
Men nu när jag givit mig den på att detta var det nya rätta för mig i vintersportväg så blev jag väldigt besviken när detinte gick som jag ville. Staka fram och glida gick väl bra, de få nedförssluttande partier som skogen jag åkte i begåvats med gav mig tidvis små lyckorus.
När uppförsbackarna kom (de är ganska många) och jag bråkat mig upp för ett par men snart insåg att jag inte hade något som helst fäste. Då började jag se det hela lite, lite mindre muntert och lyckorusigt. Att jag dessutom blev omkörd av alla glada medelålders motionärer och fick förbarmande blickar av de pensionärer som var ute på solskenspromenad med sina hundar gjorde inte mig så mycket morskare.
Omkörd och förödmjukad
Körde på en kotte och tappade den lilla rytm jag byggt upp
Bära skidorna upp för alla backar. Började tröttna.
Men se, där någonstans mitt i skogen, strax efter någon lång svepande nedförsbacke så kände jag den där gladheten igen. Jag såg min skugga och tänkte att jag ta mig tusan såg lite ut som en skidåkare ändå . Så länge jag stod stilla iallafall. Kanske går det bättre nästa gång, då jag (verkstan) hunnit tejpa eller sätta fästvalla på skidorna. Kanske går det bättre nästa gång och kanske hittar jag där i skogen min längdskidåkar-röst. Vi får hoppas på det.
Jag filosoferar, fotar och funderar. Det handlar om en fäbless för gamla saker, formgivning och känslan av att dricka ur koppar med blå ränder. Det handlar ganska mycket om katter och en hel del vardagstankar.
Tyck gärna till och hör av er.
Funderar Ni på något? Maila mig: Mariasomsagt(at)Gmail.com.
