Min stegande ingång från barnets  värld till ungdomens kommer jag väl ihåg - nu,  då hängde jag inte med alls. Från att leka skullle man plötslig "va" efter skolan.

Vad man skulle göra?

Ja nåde den som föreslog gosedjur eller "little pet shop"  i alla fall.

Fast det fattade jag inte, då. Jag lekte istället själv när jag kom hem  och var mycket medveten i leken, fast  mina kompisar inte var det.

Kompisarnas föräldrar sa att jag var bra - för deras barn. De sa att jag kunde få dem att stanna kvar i lekens värld ett tag till istället för att vara så brådmogna. Med det såg inte jag och inte kompisarna heller, de tittade redan åt ett annat håll.

Jag såg att blickarna började komma mer och mer snett ifrån. De såg en person med en tennisboll i koppel som lekte att det var en hund.

Det var där i det gränsland jag befann mig som jag började ifrågasätta vad jag höll på med. Av andras reaktioner att döma var det ju något dumt, konstigt och förlegat. Något de gjort när de "var små" fast det bara var ett halvår sedan.

Men jag kunde inte sluta leka. Jag ville leka, måste leka.. Och hemma gjorde jag det.  I skolan lekte jag i tankarna, trött på kommenater om att jag var konstig.

Jag trodde nästintill att jag skulle slå världen med häpnad. Maria som kunde leka hela livet, som aldrig tröttnade. Maria som alltid var barn.

Men känslorna ändrades. Plötsligt var det inte lika självklara historier i mitt lekande, entusiasmen började tryta och leken var inte lika kravlöst kontemplativ.

Jag kände inte bara kraven på mig att bli något annat utan också makten att ändra det som var jag.

I en långsam övergång hade jag börjat förstå att makten över mig själv hade jag. Utan leken skulle jag inte bli mindre jag, men inte heller mer med leken.

Visst var de tidiga stegen i "ungdomen" totalt förvirrande, uppslitande, ovana och inte helt hemmastadda. Men samtidigt känd ejag att det var något jag måste göra. Det fanns plötsligt en drift inom mig att utforska och utveckla det som var jag.

Leken försvann inte ut ur mitt liv men tog sig nya kreativa uttryck.

Jag leker just nu också. Jag leker vuxen, jag leker livet och jag leker mig fram.

Livet är en överfylld låda med legobitar.

Med mitt nyupptäckta intresse för att tjöta med vänner på MSN fann jag mig igår i en konversation med en vän som sträckläste mina blogginlägg, snacka om en Touché på min egonerv!

Det fick mig också att fundera på vad som gör en bra blogghistoria, vad i min vardag gör den värd att läsa om?
När jag konstaterat att jag varit MSN-nörd i nästan två timmar och helt kopplat bord min syster som satt i soffan bredvid mig och tittade på tv lade jag ner tjötandet, vände mig mot henne och sa:

M - Vet du vad jag gjort de två senaste timmarna?
K - Nä?
M - Jag har gjort en studie och visat hur man gör för att vara så totalt osocial mot sin rumskamrat som möjligt. Mer osocial kan man inte bli!
K - Nä, det gjorde du faktikst jäkligt bra! Jag fattar precis vad du menar, mer osocial kan man faktiskt inte bli.
M - Nej just det, men nu är det slut med det (sätter mig i soffan).
K - Mm... (går upp ur soffan och sätter sig vid datorn).. Är det okej om jag??
M - Jaa, absolut!

Sen var det Karin vid datorn och Maria i soffan. Sociala klubben kommer nog ta kontakt snart och be oss lämna tillbaka våra medlemsbevis... Troligtvis.

I morse vaknade jag hos min syster, sträckte på mig och konstaterade att jag inte hade någon som helst inplanerad plan för dagen.
Plötsligt kom jag på att det stod en mycket övergiven bunke med angeläget innehåll i kylen hemma hos mamma och pappa. Efter ett snabbt ihopplock av saker begav jag mig hemåt.

Hemma i stora huset, i köket, i kylen, i bunken fanns det som plötsligt fångat mitt minne - Körsbären.
Med tre körsbärsträd på tomten kan man ju tänka sig få en tunna eller två med körsbär , men eftersom ingen i den här familjen är särskilt bra på att tajma rätt plockarsäsong så var det nu bara en bunke med mogna bär kvar, resten hade vissnat, flyttat, dött eller kunde inte nås (de hade alltså inte stängt av mobilen, de satt för högt upp i träden!).

Körsbären silades och kokades upp igen, denna gång med syltpektin.
Degen jäste i sin bunke och verkade trivas och gilla läget.
Körsbärssaften skummades och hälldes på små burkar med tätslutande lock.
Degen jäste lite till.

När det sedan var färdigjäst både för min del i tevesoffan och för degens del i sin bunke kavlades den ut och det breddes på väl valda mängder smör, socker och kanel.
Degen lades ihop och skars i strimlor, surrades till små nystan och penslades med ägg.
På med pärlsocker och in i ugnen.

Tevesoffan bad mig jäsa lite till. jag tänkte att "fan, det här går för bra, det här blir inget bloggmaterial!"
Men jag hade inte behövt oroa mig. Utan en tanke på att husets nya ugn var en varmluftsugn och snäppet effektivare än den gamla glömde jag tiden på bullarna.

De blev svarta (men bara på utsidan).

Med den andra plåten färdiggräddad och lyckad kändes allt inte så dumt iallafall.
Bullarna som blev svarta visade sig bara vara det på utsidan, insidan var ljus, fluffig och sådär härligt kardemummig/kanelig som en bulle ska vara.

Sensmoralen då?
Njaa, hade väl inte tänkt ha en när jag började skriva men okej då:
Man ska inte döma bullen efter håren, förlåt, den svarta utsidan.
Och man ska inte underskatta de vardagliga händelsernas möjlighet att bli bra bloggmaterial (om man nu ska "leta" efter sådant)

---

---

Och här är några bilder på hur fint (och annorlunda) det kan se ut:

---

Det om det om Kneg, Deg, Slutsteg och Danssteg.

Snart är det min tur, jag lever på hoppet



Puss Hej


Ps: Kolla denna!

Årstider är en förunderlig form av tid. Tid över huvud taget är ett förunderligt fenomen som ett antal människosjälar av praktiska och behövda skäl uppfunnit. Jag har ingen aning om vem som kom på tideräkningen och den grundande tekniken som skulle förändra ett mänskligt universum för en (bestående?) framtid.
Och ändå så jobbar jag på Tekniska museet.

TID.

T-immar?
I-rriiga ögonblick?
D-agar?

Eller? Det är lite skrämmande att vi förlitar oss och bygger en hel livsvistelse på ett fenomen vi inte ens kan definiera.
Är tid sekunder eller är det ögonblick? Årstider eller antal sprungna varv på travbanan jämfört med varvantalet på hjulen på sulkyn hästen drar?

I min värld är timmen fram till lunch längre än timmen fram till stängning, beror det på att jag ser lunchen som halvTID och stängning som TID för avslut?

Jag tror att många förlitar sig för mycket på detta påhittade och tvunget etablerade påfund . Varför skulle man annars mynta uttryck som "det har jag inte tid med", "I ur och skur", "Tid och otid", att "passa tiden", någon kommer "tidigt" till jobbet eller att man inte "hann i tid". Och att något ligger rätt "i tiden"?

Motståndarrörelsen för dom som känner att människan skulle må bättre av att lägga ifrån sig sitt armbandsur ger ofta det motsägande rådet att man ska följa sin inre klocka. VADÅ!?

Hur ska man då komma i tid till jobbet om den inre klockan inte tickar med samma intervall som restrerande miljarder människor som fortfarande har armbandsuret på sig?

Jag tror att många nutidens människor önskar att dne som uppfann tiden kunde ha gjort de avgörande sekunderna och minutrarna lite längre. Men att timmarna, speciellt dom fram till lunch, kunde gå lite snabbare.

Om man tex jobbar på ett museum och det i detta exempel lämpat sig så att det inte kommit några besökare som de anställda på museet kunnat undehålla. Då går tiden långsamt. Den sortens tidsintervall som kallas timmar sniiiiglar sig fram. Då kanske man sätter sig ner och tar det lungt, funderar över att plita ner ett kåseri, förslagsvis om tid. Då kan det hända att kåseriet blir lite luddigt och inte så sammanhängande, eftersom man inte har ätit lunch ännu.