Nu har jag bestätt hem tre rundor med glasögon, det är så svårt att välja!
Kantiga?
Runda?
Kraftiga?
Tunna?

Jag tycker inte om ordet retro.
Jag vill inte.

Att jag är insnöad på Tradera, Blocket och Oliko.se (smygreklam) är ett faktum. Det är en del bud på gång nu, bland annat på en fåtölj, en uppsättning träbestick och en pärlplattebok.

De vanligaste sökorden i min dator är 50-tal, funkis, rocksbilly, gammalt, äldre, teak och string (som i stringhylla).

Skulle man jämföra mig med gemene man i min ålder som är någolunda lik mig i tanke och handling skulle jag falla i gruppen som gillar retro. DE som odlar fluffigt sjuttiotalsskägg, har manhesterkavaj och drar runt med sin beganade barnvagn på söder, fikar på Café String, stickar benvärmare för lyktstolpar och broderar bonader med texter som "hem jävla hem" och "Gunter rocks".

Men det är ju inte jag.
Jag vill inte.

Jag tycker bara OM 50-talet, det drar i mig, säger "du ska ha mig" och så vidare.
Allt är Ängsös fel (eller rätt menar jag). De saker jag fastnar för ger mig samma lugna skänsla som man fick på landet när man var liten, när dagens höjdpunkt var att åka trehundra meter med morfars gamla snurra till fiskaren och köpa glass och nyrökt abbore.

Det påminner om varma klippor vid badberget och eld i öppna spisen som knastrar och gör det för varmt precis intill och kallt i hörnen.

Det påminner mig om... mm. Det är svårt att förklara. Stäng ögonenoch tänk på något som gör dig varm inombords och alldeles lugn. Den känslan känner jag. Den kan komma med många tankar och till mig kommer dem genom en vit tekopp med blåa ränder och hyllor i teak.

Retretro borde man alltså i sanningens namn kalla det i mitt fall. Det är saker som får en att återvända (retreat) till vissa känslor, tankar ochja, ni förstår vad jag menar. Hoppas jag?

---

"Såå, när ska du gifta dig då?" , med ordsmockan i ansiktet tittade jag förvånat upp på min arbetskamrat.
- Va?
- Jaa, man har ju läst i skvallerpressen, hahaha. Är det ingen som har sagt att du är lik Viktoria?

Phew, ingen trodde på allvar att jag skulle gifta mig fast jag jag pratat både om bostadsjakt, inredning och att jag gillar att baka och hänga hemma om kvällarna. Någon tyckte bara att jag var lik någon annan, en viss en som ska gifta sig sommaren 2010 med sponsring av pappa och staten (för det har jag läst i skvallerpressen).

Nej, inga giftemål i min närhet, inte så vitt jag vet. Men att det varit mycket tal och tankar kring bostäder, framtiden, vad-kommer-hända-sen-någon-måste-hända-snart-annars-blir-jag-galen-jag-vill-inte-bo-i-ett-råtthål-längre-tankar, det står jag för.

Igår var jag inne i stan efter en del pluggande, strosade runt (läs: gick i snabbt stockholmstempo) på gatorna på söder och gillade läget, handlade vegetariskt pålägg som ser ut som färdigskivad skinka, smakar (enligt etiketten) kalkon och ser ut som grådaskiga runda plattor. Inte den mest smickrande beskrivningen men gott är det. Efter att ha lättat lite på studentplånboken på lite annan "kaninmat" sneddade jag gatan över och hamnade på en liten second-handaffär. Där hittade jag en metallbicka med trähandtag á la 50-tal-smäll-i-vägg, och det är jag ju så svag för så den åkte ner i shoppingkassen den med. Vidare på färden hittade jag till en av Stadsmissionens butiker och där i butiksfönstret såg jag till min förvåning:

- En kopp!

Men inte vilken kopp som helst utan just en av det slaget som jag samlar på, gillar att knäppa händerna runt och dricka ur och som får mina minnen av skön, fri sommar på landstället Ängsö att blossa upp. Gah, Det är så gött!
Så Stackars Fattiga Studenten Maria var helt enkelt tvungen att gå in och betala de 250 kronor de ville ha för koppen.
Studentplånboken räckte inte så Student-Maria drog fram kortet och kände sig till och med lite viktig när hon skrev under kvittot och sa Ja, jag vill absolut att mina studiemedel går tll välbehövande och ökar välbefinnandet här på jorden. I alla fall för mig. Just nu.

 

 

 

Suck. Men vad gör det om hundra år, tänker jag. Lever jag snålt nu i några dagar har jag kompenserat för mina inköp och min dagliga budget återgår till det normala.

Idag är det fredag och för vissa betyder det kyckling (vem minns inte den reklamen, jag kan fortfarande sången) och för andra - tacopaj. Yey, jag ska gå ner till mataffären nu och köpa lite av det som behövs men som saknas hemma. Hmm, hur ska jag klara det när jag nu skulle leva snålt i några dagar? Pick and run? Nej, det är inte helt min stil att stjäla mat, faktiskt.

Jag pantar de tre flaskor jag har i pantpåsen, gräver upp småmynten ur den lilla brevlådan jag har på väggen (karmakontot kallad, där lägger man i en slant någon gång ibland och så vips har man några extra spänn när det kniper) och så... hmm, fan. Jag får nog lägga på lite dagars snålhet.

Men det är det är det värt.

Ps: Vad ska du göra i helgen? Själv ska jag jobba. Ka-ching, ka-ching på koppköparkontot.

Puss hej.

Klipp banden säger man ju är man ska göra något radikalt och förändra sitt liv.
Vardagsrevolution säger jag.

Här om dagen tog jag saxen och klippte av halsbandet som suttit runt min hals sen urminnes tider, Etna var bara en bubblande göl, kebnekaise ett gruskorn och solen ett glödande guldkorn. Typ.
Jag trädde det röd-svart-blåa halsbandet över halsen någon gån i högstadiet och alleftersom snodden tänjdes ut slog jag knut på den tills den till slut satt helt fast Det kunde inte tas av men vad spelar det för roll. Det satt där det satt.

Jag kände mig både euforisk och lite töntig när halsbandte låg i min hand istället för satt runt halsen. A small step for a man har man ju hört.

Dte är konstigt, för någon vecka sen kände jag mig helt uppslukad av en tanke om att jag skulle vara så ny, skala av mig puppan och hitta en renare och mer "riktig" maria där under, riktigt så stort tror jag nu inte att det var.

Jag har diskuterat med Magnus ibland kring tankarna om att jag skulle ha en extra kromosom (eller en färre) elelr något annat vajsing på systemet då mina sinnen spelar mig spratt hela tiden, alla främst min hjärna. Ena dagen är allt perfekt och andra dagen krashar jag nästan mentalt för att jag tror att det jag INTE är skulle vara så mycket bättre.

Oavsett anledning, det jag nu gjort, både klippt av mig halsbandet och lite annat krimskrams som fått mig att få fjöliga och skuttiga gladkänslor tror jag inte varit en omvändelse  och heller ingen förvandling till Sandy istället för Sandra Dee.

Men kanske är det en bit på väg (eller så har jag bara vårkänslor.)
Tjo flöjt /BabbelMaria