Spännande
Igår, Tisdag, tvingade jag till mig en tid hos vårdcentralen.
Yr i huvudet, ingen koncentrationsmöjlighet och allmänt (fantastiskt jävla) trött.
Jag ringde dem i Måndags och fick en tid nästa vecka, - det håller inte, tänkte jag.
Alltså ägnades Tisdagens morgontimmar till vårdcentral-trakasserier.
Och det lönade sig, fick en tid på förmiddagen samma dag.
Den doktor jag nu träffade testade mig på en herrans massa sätt, puttade mig åt olika håll för att kolla balansen, reflexer, muskler, styrka, ögon, öron, lungor, hjärta, ja alla sådana delar som hör till en människa och som kan bli sjuka.
Jag var inte sjuk inte fysiskt iallafall. Eller ja, hon kom inte fram till att jag var motsatsen - psykiskt sjuk alltså, utan hon konstaterade att jag var utmattad, stressad och ja, att min vinglande framfart och mitt yra sinne berodde på det.
Nacken var tydligen stel som en sten (?) och mitt nackont berodde på spänningar där.
Spännande diagnos alltså (no, please don´t).
Ordinationen var "utsätt dig för allt det som är jobbigt, är det vingligt, fortsätt gå, gör det ont, sträck ut".
Promenader, sjukgymnasitik och gym på recept (fast jag får betala själv, hallå, vad trodde man?).
Jag börjar redan nu, denna morgon, med en promenad i Flemingsbergs skogar med Klas-Ingrid och fortsätter sedan men kvällsspökerier på Museet.
Yr i huvudet, ingen koncentrationsmöjlighet och allmänt (fantastiskt jävla) trött.
Jag ringde dem i Måndags och fick en tid nästa vecka, - det håller inte, tänkte jag.
Alltså ägnades Tisdagens morgontimmar till vårdcentral-trakasserier.
Och det lönade sig, fick en tid på förmiddagen samma dag.
Den doktor jag nu träffade testade mig på en herrans massa sätt, puttade mig åt olika håll för att kolla balansen, reflexer, muskler, styrka, ögon, öron, lungor, hjärta, ja alla sådana delar som hör till en människa och som kan bli sjuka.
Jag var inte sjuk inte fysiskt iallafall. Eller ja, hon kom inte fram till att jag var motsatsen - psykiskt sjuk alltså, utan hon konstaterade att jag var utmattad, stressad och ja, att min vinglande framfart och mitt yra sinne berodde på det.
Nacken var tydligen stel som en sten (?) och mitt nackont berodde på spänningar där.
Spännande diagnos alltså (no, please don´t).
Ordinationen var "utsätt dig för allt det som är jobbigt, är det vingligt, fortsätt gå, gör det ont, sträck ut".
Promenader, sjukgymnasitik och gym på recept (fast jag får betala själv, hallå, vad trodde man?).
Jag börjar redan nu, denna morgon, med en promenad i Flemingsbergs skogar med Klas-Ingrid och fortsätter sedan men kvällsspökerier på Museet.
Igår hade vi filmkväll och såg Into the wild, fy fabian.
Den. Är. Bra. Se. Den. Nu.
(rekommenderas INTE om du vill slippa se överklassungen som rymmer mot det vilda Alaska, en flykt från en verklighet till en annan, en magrande yngling, en livsresa, en älg som blir styckad och sedan gråten över, en slagen mamma, en hopplös förälskelse och ett magiskt landskap - och en brutal verklighet i det vilda.)
Does compute?
Jag är trött.
Extrem trött.
Jag vill vara utsidan på det vattenglas det stormar i.
Jag vill vara det fasta gallret för den oroliga tigerflocken.
Jag vill vara regndropparna som faller lika säkert nedåt oavsett om marken de träffar luckras upp.
Jag vill inte vara de oroliga tankar som orsakar stormen i vattenglaset.
Jag vill inte vara den vankande tigern som längtar efter något annat.
Jag vill inte vara den mark som luckras upp av ihållande regn.
Men jag känner mig som en storm i ett vattenglas, en orolig tiger och uppluckrad mark.
Orolig tankar virvlar i mitt liv, mitt vattenglas, och får mig att känna mig som en instängd tiger som tiger, och jag luckrar upp mitt jag av alla tankar jag pepprar mig med likt ihärdigt regn.
Det har inte visat sig förän nu. Mitt huvud snurrar och jag har problem med koncentration och balans, ska ta bloprov på måndag så får överheten bestämma vad jag lider av, bara jag slipper detta gungande sen.
Samtidigt som kroppen stampade på bromsen fick stormen, tigern och den uppluckrade marken bekräftelse.
Jag är tvungen att ta itu med vad det är som händer just nu egentligen.
Självklart har jag mycket i tankarna med skola, flytt, bekräftelse, jobb och annat - men does´nt we all?
Är det inte ett universellt fenomen att grubbla över sitt liv?
Jo, men det är också ett universellt ansvar att ta hand om sitt liv och jag känner att jag grubblat klart för ett tag nu.
Nu vill jag bara leva i det liv som är mitt just nu. Lära känna den Maria som vuxit fram till detta och leva fullt ut.
Känna och handla med hjärtat - och hjärnan.
Extrem trött.
Jag vill vara utsidan på det vattenglas det stormar i.
Jag vill vara det fasta gallret för den oroliga tigerflocken.
Jag vill vara regndropparna som faller lika säkert nedåt oavsett om marken de träffar luckras upp.
Jag vill inte vara de oroliga tankar som orsakar stormen i vattenglaset.
Jag vill inte vara den vankande tigern som längtar efter något annat.
Jag vill inte vara den mark som luckras upp av ihållande regn.
Men jag känner mig som en storm i ett vattenglas, en orolig tiger och uppluckrad mark.
Orolig tankar virvlar i mitt liv, mitt vattenglas, och får mig att känna mig som en instängd tiger som tiger, och jag luckrar upp mitt jag av alla tankar jag pepprar mig med likt ihärdigt regn.
Det har inte visat sig förän nu. Mitt huvud snurrar och jag har problem med koncentration och balans, ska ta bloprov på måndag så får överheten bestämma vad jag lider av, bara jag slipper detta gungande sen.
Samtidigt som kroppen stampade på bromsen fick stormen, tigern och den uppluckrade marken bekräftelse.
Jag är tvungen att ta itu med vad det är som händer just nu egentligen.
Självklart har jag mycket i tankarna med skola, flytt, bekräftelse, jobb och annat - men does´nt we all?
Är det inte ett universellt fenomen att grubbla över sitt liv?
Jo, men det är också ett universellt ansvar att ta hand om sitt liv och jag känner att jag grubblat klart för ett tag nu.
Nu vill jag bara leva i det liv som är mitt just nu. Lära känna den Maria som vuxit fram till detta och leva fullt ut.
Känna och handla med hjärtat - och hjärnan.
Lagen om allts sävlighet
Och så var det Torsdag.
Dagen innan Fredag, som betyder helg som betyder resa som betyder färja till Riga med en hel hop med vänner, nya, gamla, fina, smarta, roliga, luriga, trixiga, spexiga och älskade vänner. Ja, jag menar, JA!
Dagen i övrigt har gått i överväxeln tecken. 7.00 var planen: Vakna, gilla läget, plugga, åka och köpa telefon (eftersom min blivit vattenskadad efter ett oväntad och oplanerad dusch av vattenkranen i en av skolans handfat).
12.44 träna B.A.R som helt ologiskt står för ben, mage(!) och rumpa, (Okej, hajar att de menar abs men vad fan?)
13.15 hem och gilla läget vidare, packa och ja.. bida tiden?
Istället blev det
7.00 vakna, gilla läget, plugga.
9.24 vänta bå 710:an till kungens kurva
9.27 höra en krash, ett skrap och ett "men herre gud" från tjejen som satt bredvid mig.
9.27 och en halv, hjälpa en nykrashad tvåmeters sextonårig pojke på fötter sedan hans moppe slirat på den morgonhala stuvstabron och vält, plocka upp hans splittrade backspegel och kolla att pojkstackarns ben var helt, det var det. Inga hål på kroppen, men hans huvud verkade lite medtaget. Han linkade därifrån, skakad ja, skadad, nej.
9.32 Hinna med bussen och lyssna på två högstadietjejers högljudda samtal tillsammans med resten av bussen (även de längst bak fick nog sin del av tjejernas helgplaner och men han (du vet han i 9B ) ä ju dum i huvet-konversation.
9.50 anlända till mobiltelefonaffären, som öppnar först klockan 11, bra där!
En kvart fördrev jag på Din sko. Tjejerna i kassan förstod inte riktigt vad jag menade när jag sa att jag letade efter ett par klackskor utan så mycket klack...
-Pumps? Undrade de?
-Pumps...? sa jag och smakade på ordet, (jaså det är det som är det! ) Ja ett par pumps med låg eller obefintlig klack, tack! Sa jag.
-Nej det har vi inte, sa dem.
Jag gick.
Resten av timmen gick åt till HM, Rusta, Citygross, you name it. Was it open you´d find me there.
Mobilen gick snabbt att lämna in, jag "lät bli" att berätta att mobilen badat och skyllde på att den bara hux flux stängde av sig och inte ville fungera.
En ny mobil blev mitt nästa uppdrag, för låna någon av dem fick jag inte.
Av alla elektronikkedjor fanns det ingen som hade en sådan (kombinationen billig och bra) som jag ville ha, så jag tog IKEA-bussen in till stan och fortsatte jakten där. Stärkt av en Cappuchino med sojamjölk fortsatte jag men jag behövde inte gå långt. Jag snubblade in i en liten butik, såg en korg med minismå kartonger och slog till.
Ny mobil för 299 pix, ja tack. Vad den kan? Ringa vänner och skicka sms, med lite hjälp av mig. Thats it.
Hemma igen gjorde jag chokladtryffel, mörk choklad och apelsin i mitten, apelsinchoklad på utsidan.
B.A.R-träningen då? Ehh, nej.
Men jag funderar på att träna nu istället. Lite ben, abs, rumpa borde jag ju kunna fixa själv?
Sen ska jag basta och drömma mig bort till utomlandsresor och lyxiga kryssningsfartyg.
Om ni undrar hur det verkligen är? Ring mig på Lördag ska jag berätta, du når mig på mobilen!
Dagen innan Fredag, som betyder helg som betyder resa som betyder färja till Riga med en hel hop med vänner, nya, gamla, fina, smarta, roliga, luriga, trixiga, spexiga och älskade vänner. Ja, jag menar, JA!
Dagen i övrigt har gått i överväxeln tecken. 7.00 var planen: Vakna, gilla läget, plugga, åka och köpa telefon (eftersom min blivit vattenskadad efter ett oväntad och oplanerad dusch av vattenkranen i en av skolans handfat).
12.44 träna B.A.R som helt ologiskt står för ben, mage(!) och rumpa, (Okej, hajar att de menar abs men vad fan?)
13.15 hem och gilla läget vidare, packa och ja.. bida tiden?
Istället blev det
7.00 vakna, gilla läget, plugga.
9.24 vänta bå 710:an till kungens kurva
9.27 höra en krash, ett skrap och ett "men herre gud" från tjejen som satt bredvid mig.
9.27 och en halv, hjälpa en nykrashad tvåmeters sextonårig pojke på fötter sedan hans moppe slirat på den morgonhala stuvstabron och vält, plocka upp hans splittrade backspegel och kolla att pojkstackarns ben var helt, det var det. Inga hål på kroppen, men hans huvud verkade lite medtaget. Han linkade därifrån, skakad ja, skadad, nej.
9.32 Hinna med bussen och lyssna på två högstadietjejers högljudda samtal tillsammans med resten av bussen (även de längst bak fick nog sin del av tjejernas helgplaner och men han (du vet han i 9B ) ä ju dum i huvet-konversation.
9.50 anlända till mobiltelefonaffären, som öppnar först klockan 11, bra där!
En kvart fördrev jag på Din sko. Tjejerna i kassan förstod inte riktigt vad jag menade när jag sa att jag letade efter ett par klackskor utan så mycket klack...
-Pumps? Undrade de?
-Pumps...? sa jag och smakade på ordet, (jaså det är det som är det! ) Ja ett par pumps med låg eller obefintlig klack, tack! Sa jag.
-Nej det har vi inte, sa dem.
Jag gick.
Resten av timmen gick åt till HM, Rusta, Citygross, you name it. Was it open you´d find me there.
Mobilen gick snabbt att lämna in, jag "lät bli" att berätta att mobilen badat och skyllde på att den bara hux flux stängde av sig och inte ville fungera.
En ny mobil blev mitt nästa uppdrag, för låna någon av dem fick jag inte.
Av alla elektronikkedjor fanns det ingen som hade en sådan (kombinationen billig och bra) som jag ville ha, så jag tog IKEA-bussen in till stan och fortsatte jakten där. Stärkt av en Cappuchino med sojamjölk fortsatte jag men jag behövde inte gå långt. Jag snubblade in i en liten butik, såg en korg med minismå kartonger och slog till.
Ny mobil för 299 pix, ja tack. Vad den kan? Ringa vänner och skicka sms, med lite hjälp av mig. Thats it.
Hemma igen gjorde jag chokladtryffel, mörk choklad och apelsin i mitten, apelsinchoklad på utsidan.
B.A.R-träningen då? Ehh, nej.
Men jag funderar på att träna nu istället. Lite ben, abs, rumpa borde jag ju kunna fixa själv?
Sen ska jag basta och drömma mig bort till utomlandsresor och lyxiga kryssningsfartyg.
Om ni undrar hur det verkligen är? Ring mig på Lördag ska jag berätta, du når mig på mobilen!
Nyskapande och kreativ! njae....
Jag tror att det ligger något i tanken att en konstnär måste vara ledsen, bitter, förtvivlad eller förundrad.
Nu händer mycket, men jag kan inte prata, inte skriva, inte summera och inte... Inte.
Är livet för bar just nu? är livet för obegripligt att jag inte ens kan ta till ord för att reda ut det?
"Om man kunde fånga varje tanke i flykten, om hjärnan var en dator och tankarna ett tangentbord. om ögonen var kameror och munnen en diktafon, då jävlar.
Jag tänker, filurar, funderar, bekrymrat, glatt, ledset, förundrat, undrande och mer därtill på livet och all dess tillbehör. Livet som varit, livet som kommer och allt som oftast glömmer man lätt bort livet som är.
det är komplext, för samtidigt som jag kan ha svårt att tänka på det som händer nu (tankarna vandrar så lätt iväg) har jag svårt ibland att tänka på annat än det som upptar mina tankar för tillfället, just då.
Ibland tänker jag på att livet är så komplicerat, det är så många dimensioner som ens hjärna och sinne och själ ska ta hänsyn till, så ibland tappar man bort sig i och av sig själv.
Hänger ni med? Nja, inte jag heller fullt ut. Jag tror vi tar och rundar av någonstans här, va?"
(Helgon.net, 25 oktober 2008)
Om jag ändå hade något resonemang att runda av...
I´ll be back.
Nu händer mycket, men jag kan inte prata, inte skriva, inte summera och inte... Inte.
Är livet för bar just nu? är livet för obegripligt att jag inte ens kan ta till ord för att reda ut det?
"Om man kunde fånga varje tanke i flykten, om hjärnan var en dator och tankarna ett tangentbord. om ögonen var kameror och munnen en diktafon, då jävlar.
Jag tänker, filurar, funderar, bekrymrat, glatt, ledset, förundrat, undrande och mer därtill på livet och all dess tillbehör. Livet som varit, livet som kommer och allt som oftast glömmer man lätt bort livet som är.
det är komplext, för samtidigt som jag kan ha svårt att tänka på det som händer nu (tankarna vandrar så lätt iväg) har jag svårt ibland att tänka på annat än det som upptar mina tankar för tillfället, just då.
Ibland tänker jag på att livet är så komplicerat, det är så många dimensioner som ens hjärna och sinne och själ ska ta hänsyn till, så ibland tappar man bort sig i och av sig själv.
Hänger ni med? Nja, inte jag heller fullt ut. Jag tror vi tar och rundar av någonstans här, va?"
(Helgon.net, 25 oktober 2008)
Om jag ändå hade något resonemang att runda av...
I´ll be back.
I helgen risk för nederbörd
Jag sprang från tåget idag.
När det kommit in på stationen från centralen, från stan, från djurgården och jobbet och ljuden och allt.
När den kommit in på stationen, bromsat, stannat, öppnat dörrarna och folk trängt sig före mig ut.
När den kommit in på stationen och jag klivit av, tagit trapporna ner, sneddat uppåt och stog utanför pressbyån.
När den kommit in på stationen, bromsat, stannat, öppnat dörrarna och folk trängt sig före mig ut.
När den kommit in på stationen och jag klivit av, tagit trapporna ner, sneddat uppåt och stog utanför pressbyån.
Då började jag springa, regnet studsade mot vägen, asfalten och gruset. Och jag sprang.
Det är en alldeles speciell känsla att springa i regn, inte som att gå i regn eller stå i regn - att springa inger en alldeles speciell känsla. Går det att beskriva blöta droppar och kylan de lämnar på huden som något positivt? Det är iallafall så det känns. Att springa i regn är en fin upplevelse.
Jag börjar iallafall alltid nynna på "raindrops keep falling on my head" oavsett om det regnar mycket, mindre eller lite.
Den låten, eller snarare melodin, kommer mig att tänka på en låt vi spelar på jobbet som heter "Dont ever step on a snake." Det är en trallig, britt-sjungen visa som fått mig på kroken,
Jag börjar iallafall alltid nynna på "raindrops keep falling on my head" oavsett om det regnar mycket, mindre eller lite.
Den låten, eller snarare melodin, kommer mig att tänka på en låt vi spelar på jobbet som heter "Dont ever step on a snake." Det är en trallig, britt-sjungen visa som fått mig på kroken,
Don't ever step on a snake
Or you're making a big mistake
For the sake of your protection
I suggest you change direction
Get out of there for good, for goodness sake
Don't ever step on a snake
The surprise may be more than he can take
And you'd feel the same way too
If someone stepped on you
While you're lying in the sunshine half awake
Be kind to old Joe Blake
Never ever step upon a snake
Or you're making a big mistake
For the sake of your protection
I suggest you change direction
Get out of there for good, for goodness sake
Don't ever step on a snake
The surprise may be more than he can take
And you'd feel the same way too
If someone stepped on you
While you're lying in the sunshine half awake
Be kind to old Joe Blake
Never ever step upon a snake
Det i sin tur får mig att tänka på den skylt jag sett på Argalappen.se, som någon stackare (förhoppningsvis obefogat) satt på sin dörr, Kanske ska man ha en likadan om man råkat trampa på en orm?
Det i sin tur får mig att åter tänka på tåget jag sprang ifrån och de människor jag satt bredvid under själva tågresandet. Jag satt med en tidning och musik i hörlurarna, tjejen till vänster om mig, en 20-någonting, verkade synnerligen intresserad av det mesta jag företog mig. Hon kollade på min mobil när jag skrev sms (!), läste tidningen i mitt knä och kollade till när jag bytte låt. Jag låtsades som att det regnade men när tåget väl stannade var jag inte sen att åla mig ur mitt säte och gå av.
Det regnade.
Då började jag springa.
Det handlar om att byta plats
Att vara människa kan vara komplicerat, ibland tror jag att det är krångligare att vara Maria än att vara någon annan. Men vad vet jag?
De tankar man tänker som människa känns det ibland att man är ensam om, man vänder ut och in på sig själv över ultimatum och funderingar som man tror nästan ska komma att knäcka en.
Tursamt nog har människan som tänkare och jag själv som exeptionellt tankartankad, möjlighet att också vara plastisk, så att knäcka en är svårt. Vrid och vänd, tänj och böj.
De tankar man tänker som människa känns det ibland att man är ensam om, man vänder ut och in på sig själv över ultimatum och funderingar som man tror nästan ska komma att knäcka en.
Tursamt nog har människan som tänkare och jag själv som exeptionellt tankartankad, möjlighet att också vara plastisk, så att knäcka en är svårt. Vrid och vänd, tänj och böj.
Gå inte av, gå vidare.
Senaste tiden har mina tankebryderier handlat om att byta plats, från två till en, från olärd till upplärd, ovetande till vetande och också klok till klokare.
Jag längtar så efter att klara mig själv, jag har gjort det förut men är beredd att ta det till en annan nivå.
Om en månad flyttar jag.
Mitt namn på dörren, mitt namn på kontraktet, mitt lås på tillhörande förråd, mina ägodelar innefattade i hemfärsäkringen. Coolt.
När jag flyttade ner och bodde ensam-ensam i källaren skrev jag i min dagbok över euforin att gå på mataffären och köpa kaffepaketet själv och städprylarna till min egen skit. Det kändes underbart!
Detsamma ser jag nu fram emot men som sagt av större mått. Bara tanken på att jag sjäv tar det slutliga ansvaret för mitt eget liv gör mig upprymt spänd och nyfiken.
Självklart har jag en säkerhet i ryggen, detta gör mig starkare i den trygga tanke jag har kring mitt väntande hem och kanske nya liv.
Det är just det som gör att känslan av osäkerhet jag känner inför mitt nya ensam-liv kan kopplas bort ibland. Säkerligen kommer det bli kaos, som så många gånger i mitt liv då jag tagit en tanke, vridit och vändit på den och inte funnit en klar lösning.
Kaos och krashlandningar.
Samtidigt är det ofta det som fått mig att se nyktrare på mitt liv och lärt mig något om mig själv.
Jag är en ego-egoist, hela mitt liv kretsa just nu kring mig.
Men utan att utmana min plasticitet till bristningsgränsen kan jag heller inte ge allt.
Ge allt för mig själv och ge allt för andra.
Jag jobbar på det.
Leva livet fullt ut är ett Sisyfosarbete, det tar aldrig slut och man blir aldrig färdig, det är det som är det bästa med det hela, gå inte av gå vidare.
Idag har försökte jag prata - det gick inte, någon har inplanterat en törnrosbuske i halsen på mig medan jag sov.
Puss och Kram
