Jag hade gått min skoldag.

Jag hade letat efter den där nedrans tröjan som skulle kosta exakt så mycket att jag kunde få rabatt. 50 kronor rabatt var det.

Men jag hittade den inte, inte min färg, inte min storlek, inte min nya tröja.

Släntrade ner längst götgatan till medborgarplatsen, pappa satt på en solbänk invid tre tanter som hade loppis. De hade mycket fint men inte för min plånbokstunnhet.

Vi gick på bondegatan, pappa sa att den var Maria-ig, kollade i skyltfönster, köpte bröd och i en liten antikaffär en oljekanna för ångbåtar, den var pappa-ig.

Snett emot en affär med vegetariskt och ekologiskt från golv till tak där jag köpte låtsasskinka och pappa russin låg ett fik. Det fiket satt jag och Linnea på när vi varit på Junibacken och det fiket släntrade jag och pappa in på nu, köpte färskpressad juice och chai-te och tjejen i kassan förklarade att låset till toalettdörren var trasigt så ville man visa att det var upptaget skulle man vända på skylten som hängde på dörren. ”Är denna skylt vänd är det troligen upptaget, men du får gärna vänta” stod det på den.

Far och dotter gick ut i solen, på vägen in fick vi kliva över en hund som bestämt sig för att platsen precis utanför dörren var den bästa. På vägen ut hade den makat lite på sig.  Pappa spejad efter en plats att sitta, en äldre söderkis som var lite på kanelen tyckte att herrskapet kunde sitta där han satt för han skulle precis gå. Jag insisterade på att pappa skulle sitta på bänken intill husväggen - jag tog en pall mitt emot. Jag hade aldrig vågat sitta där pappa satt, då hade mitt hjärta stannat.

Där satt Bob Hansson – och plötsligt var jag sexton igen.

Han satt faktiskt där, med sitt faktiskt röda hår och sin faktiskt röda kostym.

Och jag blev sexton år och dog nästan. Ville inte säga fel sak, för tänk om han fick fel intryck av mig, tänkte att jag var ett fanatiskt fan som ville imponera på en idol. Tänkte att jag ville säga rätt saker så han fick rätt intryck, fast bara sådär från sidan av, inte rakt på utan att han bara skulle se att jag satt där och var jag. Det ville jag att han skulle se.

Han såg trött ut mot Nytorget och lyssnade på och bytte ord med sin kompis, sen gick han med orden ”nu ska jag hem och jobba”.

Och jag tänkte, vad jobbar Bob Hansson med? Går han hem och rensar sin hjärna på dikt-idéer, går han hem, brygger en kopp kaffe, sätter sig vid datorn och är blank och skriver han sen vad som faller honom in?

Går han hem och slipar på formen på sin Heja Världen -show?  Kanske skriver han inte alls någon dikt, tänker inte alls några Bob-iga tankar mer än att han funderar på om filen är slut och att han ska köpa ny?

Kvar på Caféet satt jag, och pappa. Jag hade svårt att vara normal, som en sextonåring som sett sin idol och förebild och inte visste vad hon skulle göra av känslorna.

Tidigare i somras:

Världen lagad med silvertejp