Vad är det som pågår?
Jo det ska jag tala om.

Eftersom jag så lätt blir "överladdad" med sådant jag vill berätta, saker jag kommer att tänka på, idéer jag fått och saker jag upplevt så blir det ännu ett sådant inlägg i punktform.

Ska försöka skriva oftare, för det vill jag och jag tror att den här offentliga dagboken inte bara föder mitt ego utan också har ett psykologiskt värde. Självklart hoppas jag ju också att du som läser tycker att det är intressant att komma hit och läsa, för din egen skull.

---

Nåväl, med det utrett skulle jag kanske komma till sak? Det var det där med punkter. Inte så att mitt liv kan indelas i punker som följer varandra i någon särskild följ utan det är mer punktmarkeringar i det som kallas vardag.

Men till skillnad från det arbetssätt jag har i skolan, på praktiken, punktmarkera de som gör något bra, vill jag punktmarkera både bra och dåligt när det kommer till mig själv. Det går både lite upp och lite ner och genom att se till de båda sidorna kanske man lättare kan komma till ro med att det är just det som är livet.

Det finns bara en väg och det är framåt, sa någon, och ja det kan det ju ligga mycket i men jag vet att det är viktigt att titta lite bakåt också.

(Gah, nu blev det sådär svamligt igen, jag skulle ju punktmarkera vardagen, var det inte därför jag loggade in på Blogg.se och tryckte på "skapa inlägg"?)

---

Så..

Vad är det som pågår?

Scenen lyses upp av en strålkastare och sänks sedan igen. Någon fladdrar och lyser rött, det är en liten mekanisk fågel styrd med radiokontroll av en man i svart frack och hög hatt.

- Bry er inte om mig! Säger han. Jag är bara rekvisita till pjäsen börjar.

Det blir helt svart, strålkastaren tänds igen och sedan börjar det.

- Jonatan, är det inte orättvist att vissa ska dö när de nästan inte ens börjat leva?

- Jaha, säger jag och sträcker mig efter två fingerdockor, hur var det nu?
Jo, det var en gång en skogshuggare..

Jag älskar teatern. Idag har jag fått det i dubbel bemärkelse. I den intensiva tid kallad praktikperiod där vardagen känns och blir nästan som den för en riktig fritidspedagog med åttatillfyra-jobb, lektionsplanering, ledsna barn, glada barn, stökiga barn och administration är det lätt att glömma den andra tiden.

Högskolelektionstiden, ledigtiden, egentiden.

Idag hade vi för ovanlighetens skull en dag borta ifrån vår praktikplats. Högskolan kallade för seminarium och lite elevliv istället för nästanfritidspedagogliv.

Men det var inget vanligt seminarium, nej, det var dags för oss att berätta våra sagor.
Min saga hette Korven, har ni hört den? Om skogshuggaren som får tre önskningar efter att ha räddat en tomte. Han önskar sig en korv. Hans gumma blir ond honom och önskar, så dum som gubben varit, att den satt på näsan på honom. Och med en korv på näsan är det inte svårt att gissa vad de måste använda sista önskningen till, att trolla väck korven från gubbens näsa. Och så var de tillbaka där de började, utan önskningar och utan något annat än de haft förut.

Till vår hjälp hade vi en del rekvisita, fingerdockor, skira sjalar i olika färger, enklare instrument som xylifon och tamburin och så förstås - oss själva.

Jag var rysligt nervös där jag stod. Vänd bort från den lilla publiken på tio valde jag ut min rekvisita, sträckte mig efter två fingerdockor, vände mig om och började.

- Hur var det nu? Jo, det var en gång en skogshuggare..

På scenen sitter Skorpan i en ring av eld. Hans bror, Jonatan, iklädd full cyklistmundering likt värsta expressbud, tar honom upp för en stege - och hoppar.

Skorpan räddas och alla hyllar hans bror, han som var så modig. Alla tänker men ingen säger att det var fel bror som dog. Goda Jonatan, ett riktigt lejonhjärta, fick byta värld medan svaga lilla Skorpan är kvar. Han vill också komma dit, till Nangiala.

Men Nangiala är inte den fridfulla värld den först framstår som, bortom det fridfulla ligger Törnrosdalen där förtryckaren Tengil härskar.

Sagan om bröderna lejonhjärta har de flesta hört, läst eller sett filmatiseringen(Olle Hellbom) av. Guilty as charged.

Att se den på teater däremot var något helt annat.

Med en Jonatan i cykelmundering, cyklar som hästar, en överdimensionerad sjuhussäng och döden som kommer till Skorpan i form av en vitklädd skepnad med döskallehuvud som taget från en spansk pinata.

Sofia med duvorna har svart regnkappa med fågelbajs på axlarna och Tengil har en röd, hög mur som krage. Och så den lilla fågeln som fladdrar runt, mekanisk och med röda ögon eller i en annan scen en liten helikopter. Men ändå likväl den fågel man tänkt sig.

REK-VI-SI-TA. Galet bra. Lägg sedan till en uppdaterad dialog med humoristiska inslag och du får en otrolig version av den nu klassiska sagan.

Jag satt som magnetiserad till scenen och när ljuset föll mot slutet, golvet vibrerade och hela scenen täcktes av rök för den sista striden med Katla vars silverfärgade, utmejslade huvud var det enda man såg av henne satt även jag på spänn.

Historien berättas, inlevelse, röstlägen, kroppen högt-lågt, sträcka upp, ner på knä, nära publiken och långt ifrån dem.

- Och så var sagan slut!

Applåder, glada ansikten, fantastisk kritik och mina kinder rodnar. Jag andas igen och bara fem minuter av mitt liv har gått.

Skorpan sitter återigen mitt på scenen, en ensam strålkastare riktat mot hans ansikte, han ser ljuset. Den förlamade Jonatan frågar:

-Är du rädd?
-Ja, det är jag. Men om jag vågar nu behöver jag aldrig mer vara rädd för det igen.

Jag antar att det är lite den kontentan jag är ute efter. Oavsett om det handlar om fem minuter i en del av ens liv eller ett Skorpansteg mot Nangilima.

Har man väl tagit det där steget behöver man aldrig frukta det igen.

Så mycket gjorde teatern med mig, bara idag.

Ridån faller. Over and out.

Ps: Vill ni se bilder från Stadsteaterns föreställning eller läsa en grym artikel om revisitan till den? Klicka på bilderna nedanför!

Stadsteaterns pressbilder.


Artikel i DN.