Så säg mig, var är katten, vänner?
Ser ni katten, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är katten, broder?
Ge mig katten, syster!

Var den gul? (Nej, nej, nej)
Var den blå? (Nej, nej, nej)
Var den svart? (Nej, nej, nej)
En liten rutig katt
Säg, var den lång? (Nej, nej, nej)
Var den kort? (Nej, nej, nej)
En fet katt? (Nej, nej, nej)
- En liten trasslig katt.

Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och Upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och..

Livet, ja det är ju magiskt ändå, hur det än kränger hit och dit, dalar upp och ner och upp igen. Dagens inlägg skulle egentligen handla om skillnaden mellan privat och personligt. Men nu blev det inte så, idag tänker jag skriva utan rim, reson och ämne. Det enda jag kan tänka på just nu är att livet är förjävla ballt (ursäkta ordvalet).

Ja, att vara positivitetisk må vara min boja och gränsen till naivitet kan tyckas tunn ibland.
Men det är också min livboj, jag vänder på en femöring och likt en badboll man pressar ner i vattnet studsar jag obönhörligt uppåt när man låter det som tynger en släppa taget.

Till exempel:

• Telefonen jag köpte igår passade inte mig, jag läste på om det juridiska och knallade tillbaka helgarderad, höll på att gå av och känna mig ägd av deras resonemang men gav mig inte. Fick lämna tillbaka telefonen trots att det var emot deras regler. Yes. Fick ett tillgodokvitto. Trots att jag inte fick pengarna tillbaka så var det ju en halv seger. Vi möttes på mitten, nice. Helt klart positivt.
• Cykeln lämnade jag in på lagning, det var ett större problem än jag trodde. Kalaset skulle kosta tredubbelt så mycket som jag trodde. Men å andra sidan fick jag cykeln lagad och slapp köpa en ny, för jag gillar min cykel. Dessutom var det definitivt billigare än att köpa nytt. Helt klart positivt.
• Snart börjar skolan, tänk om jag inte klarar det? Inte pallar trycket? Det finns bara ett sätt att få veta det, försöka och ge allt. Om inte annat lär jag mig något nytt genom att utmana mig själv. Helt klart positivt.
• Meh åååh, jag blir ALDRIG bra på kort om jag inte får tid till att fota mig själv, ta om kortet eller ååh, blä. Men Hey, å andra sidan är det ingen annan som kan se ut som mig på kort. Ja, det finns mindre smickrande kort men de är å andra sidan så jag ser ut i tid och otid. Troligtvis är det bara jag som bryr mig, grundstommen är i alla fall jag. Och jag är bra oavsett om kortet är det eller ej. Helt klart positivt.

Äh, vilka lama försök. Haha, detta blir la ingen gladare av att läsa? Eller klokare, smartare eller visare?


Nej men kanske, kanske får det någon att le. Jag tror att det ligger mer i uttryckt "skratta åt eländet" än man kan tro. Kroppen fungerar i vilket fall så att skrattar eller ler man tror kroppen att man är glad. Människan är av naturen ämnad att lura sig själv till bättre humör. Helt klart positivt.

Peppelipepp på er älskade er där ute som läser detta. Här får ni lite musik att akompanjera det hela med:

JAG HAR NOG ALDRIG SLUTAT TRO
ATT DET LÖSER SIG
LÖSER SIG LÖSER SIG
JAG HAR NOG ALDRIG SLUTAT TRO
ATT DET LÖSER SIG TILL SLUT

"tänk va tragiskt om jag skulle vara allvarlig jämt"

Puss Mia.

Jag har bestämt mig för att lacka om luckorna i köket. Till de nylackade luckorna har jag bett om att få utfräst hål för nya beslag. Inte vilka beslag som helst utan - Ticka-beslag. Kom över sex beslag med bleck för en billig slant i en antikbod här om sistens, tala om tur! Tyvär hade jag i min yra förhastat mig och inte noterat att det inte var den modellen jag ville ha. Dessa är en äldre modell än den vanligaste, mer ovala i formen än de rektangulära jag varit ute efter. Men jösses amalia, är inte det en petitess? De är mer ovanliga än de rektangulära som till och med finns i nyproduktion för en ungefärlig femtiolapp styck. Vi får se hur det blir med den saken, om jag behåller de jag köpt eller fortsätter jakten efter de andra.



Något jag inte längre behöver jaga efter är ett köksbord. Jag har tills nu haft en spelbord som köksbord. Ett bord jag aldrig suttit vid då bordsskivan sett sina bättre dagar och som namnet föreslår är till för at spela vid, det vill säga hålla vikten av en kortlek eller två (okej, nu överdrev jag en smula men ni förstår poängen).
Jag fick nys om ett bord på en av de större säljsidorna på internet  och ringde upp den kvinna som hade drömbordet till salu, för en Mariavänlig prislapp dessutom!
Och så kom det sig så att jag mötte upp käre far min ganska nära våra egna gamla kvarter på söder och åkte hiss upp i en av de gamla söderkåkarna. På vinden stod det och vi krånglade ut både bordsskivor, stomme och ben ur det lilla förrådet. Pengarna bytte händer och min lycka var total. Vi prånglade upp och band fast allt på med medhavda pirran, rullade ut på gatan och gick och åt middag på Koh Pangan. Fick seda skjuts av snälla mamma ända hem. Monteringen av bordet fick dock vänta till dagen efter för en mutter hade skramlat av och någon i den dimensionen hade jag inte hemma.

Likt en ovig ninja smyger det sig på en. Jag har anat det i dagar nu. Känslan av att inte kunna slappna av, att hela tiden känna på sig att något kommer att hända - frågan är bara när.

I natt var en sådar där natt. När det nästan hände. Jag förvissade mig om att jag var orednligt trött innan jag gick och lade mig, klockan var väl halv elva eller så. Borstade tänderna och tänkte lugna tankar. "Oj, vad trött jag är. Vad härligt det ska bli att sova. Nu är det verkligen dags att lägga sig, vad skönt det ska bli".


Och så låg jag där. Vaken. Kunde inte sova.
- Kunde jag ens andas ordentligt? Lät det inte lite underligt när jag försökte?
- Kunde jag svälja? Kändes det inte konstigt i halsen då jag prövade?

Jag vände på mig, gäspade. Sträckte på mig. Nej jag, var verkligen trött och ville verkligen sova. Ville försöka.
Drog efter andan med ett ryck, hade jag slutat andas? Kunde jag svälja? Ett djupt andetag igen. Måste försöka.

Så vad hände?
- Jo, jag avvärjde en panikångestattack. En panikångestattack är (eller ja, ta sig i uttryck som) en obefogad och överrumplade känsla av ångest, och man kan drabbas av panik. I mitt fall smyger sig en känsla av att jag inte kan andas ordentligt  över mig. Det känns som ett fysiskt stopp i halsen och är det riktigt illa kan jag inte ens svälja. Tror jag. Vet jag. Känner jag.

För den som attackeras av denna obefogade känsla känns det hela ytters verkligt. Fysiskt. På riktigt. En del får så stora olustkänslor och ångest att de faktiskt tror att de ska dö och det infinner sig allt som oftast när det är, till synes, minst lämpligt.

För vissa kan det komma i bankomatkön, på ett trångt pendeltåg i rusningstrafik, när det passar sämst att man skulle bryta ihop - då kan attackerna komma som gör att man känner att det är just det man kommer göra.

Jag kan sålla mig till de som drabbats "lättare", jag tror inte att jag ska dö bland folk. Min obefogade känsla för att inte kunna svälja och andas dyker oftast upp när jag är ensam. Och nej, det vore verkligen inte bra om jag skulle sluta andas när jag var ensam, det är kanske det som triggar rädslan. Tror jag. Antar jag. Det är så det fungerar.


Det som hände i natt var dock att jag tog tag i symptomen innnan attacken tog tag i mig. Jag hade som sagt kännt på mig att något skulle hända. Det har varit mycket på senaste tiden men tankar om kommande skola, restuppgifter och c-uppsatser. Det har handlat om närhet och självständighet. Oro över att vara "för mycket" i mina försök att leva sommaren fullt ut och "för lite" i form av dem som verkligen behöver mig, familjen och Elsa, min katt.

Jag har alltså haft en överhängande känsla av otillräcklighet och har sökt bekäftelse som jag inte uppnått. Jag har heller inte bekräftat mig själv utan jag har sökt andras, vilket säkerligen har spätt på osäkerheten. Trots min medvetenhet om detta har jag kört på, som att det gick att springa om problemen för att kanske hitta lösningen vid målet. Var det målet nu skulle vara.

Ja, ni ser ju själva. Det har varit som bäddat för någon form av förändring, en fysisk (och med det menar jag medveten) omställning eller psykisk attack, vilket som.

I natt höll jag den uns av attack som kom över mig ifrån mig. Jag lät den inte ens börja bubbla upp min oro utan höll den stången, vilket fungerade förvånansvärt bra.

Ikväll ska jag dricka kvällsro (ett te) och ta ett bad. Alla "borden" får vänta till imorgon. Ja, jag ska ta tag i dem, för det behöver man också. Inga lik i garderoberna och inga osorterade lådor under sängen.



HAH, In your face din oviga ninja till panikångest. Den här gången gick du bet!

Jag har höga förväntningar på något jag aldrig tidigare haft förväntingar på.

IKEA-katalogen.

I år fyller den 60år och firas med kampanj på internet och den, mina vänner, går faktiskt inte av för hackor.
Jag är kanske inte den som ska göra smygreklam och pusha för IKEAS kommande katalog men denna jubileumssida är faktiskt riktigt snygg.

Man kan bläddra sig igenom utkast ur svunna tiders kataloger kategoriserat på årtal och samtidigt akompanjeras man av tidsenlig musik. Tittar du alltså på 50-talets utkast får du en behaglig trumpetserenad i öronen. Hoppar du till 70-talet blir det en mer space:ad slinga. Och så fortsätter det. Mycket underhållande och en väl fungerande webbläsare. Bra jobbat.

De har förärat varje årtionde med ett katalogutkast från varje år och det finns även en "veta mer"-knapp där man kan läsa om och inspireras av de olika årtiondena. Vilken musik gällde, vad hände i nyheterna, hur såg modet ut och framför allt - hur inredde man de olika årtiondena?

Ja, det trodde jag väl aldrig att jag skulle sukta speciellt mycket efter IKEA-katalogen men det gör jag alltså nu.
Speciellt nyfiken är jag självklart på vilka delar av 50-talet de tagit sig an och på de små detaljerna. Knoppar, handtag, tvålkoppar, bestick och glas. Tyger, sängkläder och köksattiraljer.

Jag hoppas bara innerligt att de förvaltar de olika årtiondena väl och att det inte blir klichéartat eller undermålig kvalititét. För är det någon jag uppskattar med de saker som gjordes för årtionden sen är det att det oftast har god kvalitét. Utan den skulle det inte finnas något att sälja i antikbodarna idag.

Nåväl, i väntan på något gott får man underhålla sig med annat.
Att titta, sukta och inspireras av svunna tiders inredning. Klicka på bilden så länkas du dit.

Jag satte mig på den trögtrampade gula cykeln som fastnat på fyrans växel (av fem). Trampade mig bort från min hemgata, susade förbi Älvsjö IP och trögade mig upp för backen vid Älvsjöbadet.

 

Hagsätra köptes av Stockholms stad 1930 men det  var först på slutet av 50-talet som det blev satt på kartan med arkitektritat torg och tunnelbaneförbindelse. Hagsätra Centrum ritades av Hack Kampmann som även ritade Vårbergs centrum.

 

Källa: Kungliga biblioteket

 

Var det torg som  fotot ovan visar skulle ligga är för mig ett mysterium, för jag har då inte sett ave´t. På min lilla tur (och som alla gånger förr) är Hagsätra torg för mig den lilla staty av en flicka som sprutar vatten utanför Matdax. Men skam den som ger sig, historien måste redas ut!

 

Som ni ser firar Hagsätra 50-årsjubileum i år. Och jag antar att det fejas och målas lite extra av målaren i bilderna ovan just inför detta. Den 21:a Augusti går kalaset av stapeln. Huruvida historierna om Hagsätra zoo eller det "försvunna" torget då får sin lösning återstår att se.

Källa: Swehjo

Källa: Född på 60-talet, uppväxt i Hagsätra

Tiden har sin gilla gång, det som en gång var en medioker förort där barnen åkte längskidor i backarna i parken och pappor och mammor gladdes åt en hårt ihopsparad Mercedes blev en förort med tågförbindelse och ett levande centrum - och det är det alltjämt.

Hagsätra i bilder är stället där:

Man tar en morgonkaffe på torget för att tjöta

med någon annan som också är vaken.

 

Lokala haket (som fått sitt alkoholtillstånd indraget och återställt

ett antal gånger) ligger precis intill Svenska kyrkan.

 

Naturen och bebyggelsen växer ihop.

Vägar dragna när centrumet invigdes

borde kanske läggas om?

 

 

Bortom allt 90- och 00-tal syns det 60-tal som skulle väcka Hagsätra till liv.

 

 

För femtio år sedan hade de en vision om vad Hagsätra skulle kunna bli. Nutidens Hagsätrakids funderar på detsamma. Missa inte utställningen som invigs 16:e Augusti på det lilla biblioteket.

 

Hagsätra om 50 år -hur kommer det se ut?

 

---

 

Dags att cykla hem. Ses nästa gång.

 

 

Ha det bra, Hagsätra!