Min arbetsmiljö just nu är mitt vardagsrum där jag sitter med datorn i knät och kursböcker, katten, choklad och näsdukar omkring mig. Skrivandet går någorlunda framåt, det var på tiden, men fortfarande olidligt trögt. En förkylning och tidvis bråkande katter gör det hela inte mycket lättare.

Jag skriver om barns språkbruk på Fritids och hur de använder sig av språket som både kommunikations - och maktmedel. Letar referenser och framförallt inspiration och har kollat på både UR, SVT och ja, Youtube.
Där hittade jag detta klipp och trots att det är gammalt och jag har sett det förut så tycker jag fortfarande att det är väldigt roligt. Inslaget ska egentligen handla om det allvarlig dilemmat med den höga ljudnivån på förskolorna i landet men det kommer av sig lite då barnen, kanske extra uppspelta av att ha ett helt kamerateam på avdelningen, visar hur det går till.
Hög ljudniva - ja. Dålig arbetsmiljö - ja, tidvis. Hög humornivå - ja, det också.

Jag har varit kattägare i snart ett år. Inför beslutet att stå på egna kattägarben för första gången och dessutom välja att ha innekatt snurrade tankarna kring hur det skulle gå. Skulle jag klara av det, skulle jag tröttna, tänk om katten blev rabiat och bara måste gå ut, skulle jag då behöva leva med ständig kyla i köket på grund av ett köksfönster på glänt och en kattramp utanför? Vad skulle jag i sådana fall bygga den av som dessutom höll potentiella tjyvar borta?

Jag behövde nu inte tänka vidare på det eftersom jag som blivande foderägare åkte ut till Lidingö för att hämta en katt men åkte hem igen som ägare till en annan. Hela historien om hur Elsa kom in i mitt liv kan ni läsa här.
Elsa är en Cornish rex vilket betyder att hennes päls, som namnet antyder, är rexad. Det vill säga lockig/vågig på grund av en mutation. Hon har dessutom bara ett lager med päls, underullen, vilket gör att hon älskar värme och gärna ligger nära människor, helst på. När kvällningen kommer smyger hon in under täcket. Tack vare (eller på grund av, beroende på hur man vill se det) hennes förkärlek för värme har hon aldrig velat gå ut vintertid. Alltså inget behov av kattramp. I somras gick vi ut i koppel och sele men hon ville helst gå i solen eller rulla i soluppvärmda grönsaksland.



Vi har levt en ganska stillsam (nåja) tillvaro och mina farhågor om en rabiat katt höll bara på att uppfyllas när Elsa nästan panikartat jamade dag som natt och smög runt som en osalig ande. Det visade sig att hon löpte och när det gått över och hon blivit tillskriven p-piller var hon lugn som en filbunke, för att vara en rex. De är i allmänhet väldigt nyfikna och alltid pigga på upptåg och visserligen har jag hittat Elsa i både linneskåpet, garderoben, skafferiet och högst upp i förrådet utan möjlighet att ta sig ner men i det stora hela är hon en ganska lugn fröken. Hon kommer dragandes med sitt snöre när hon vill leka och buffar en resolut i ansiktet när hon vill kela. På kvällarna drar hon en vända "kattfnatt" och rusar runt i lägenheten högljutt kurrandes med svansen som en flaggvimpel efter sig, sedan rullar hon ihop sig likt en kanelbulle och somnar.

Men katten verkade ensam, trots lek och gos räcker inte alltid en människa till för en katt. Så det blev till att utforska utbudet av katthem i Stockholmsområdet och efter ett antal utsållade alternativ föll lotten på ett katthem i Åkeshov. Där mötte jag katter av alla storlekar och åldrar men den som senare fick följa med hem var en lite spräcklig sak som kallades Piff. "Ja, stackarn, hon kallas det" sade föreståndarinnan. Hur som haver fick denna spräckliga kattungesak följa med mig hem. Hela den historien kan ni läsa här. Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan katterna när vi kom hem men efter en ungefärlig vecka av morr och sneda blickar verkade de ha ordnat rangordningen något sånär. Då fick spräckelkatten ett nytt namn, Katla, döpt efter den fiktiva radioprofilen med samma namn.





Om vi haft ett lugnt liv med inslag av bus så är det nu det omvända. Elsa framstår i jämförelse med Katla som rena filbunken. Lilla katt kan gladeligen ränna runt hela nätterna bara för att hon inte anser sig hunnit jaga färdigt leksaksmusen under dagen, klättrat på diskbänken, öppnat, förrådet och klättrat in, vält alla pantflaskor och suttit i kattlådan och skrapat på väggarna bara för att det är kul. Ja, hon sitter där inne och puttar på luckan med tassen tills man tror att hon inte kan komma ut. Jag har öppnat luckan och då bara fått en oförstående blick till svar. När jag stängt luckan igen fortsätter hon med sitt puttande.

Är det då jobbigare att ha två katter än en? Ja, ser man till deras individuella behov så är det självklart skillnad. Hade de varit likadana till sättet hade det nog inte varit det. Elsa vill bara ha knaper och äter väldigt lite, då kunde maten stå framme. Katla vill ha all mat som finns och då kan man inte lämna något alls framme, hon har till och med tjuvat en bit sojakorv. Elsa går på lådan snabbt och utan krusiduller, Katla leker som sagt med lådan och bajsar dessutom mer än kusinens beagle. Elsa äter på kvällarna och somnar sedan mätt och belåten. Katla äter på kvällarna och får en energiöverdos, kutar runt som en tok och vägrar somna. Elsa leker bara med sitt snöre, Katla leker med allt, inklusive Elsas svans, ben och öron vilket inte alltid uppskattas. I jämförelse medvarandra är Elsa en väldigt vuxen och lugn katt och Katla en sprallig och knäpp kattunge. Som individer är de önsom skönheter och önsom odjur.



Och det är ju precis så det ska vara. Jag är otroligt glad att jag har dem båda i mitt liv och då jag åker bort och lämnar katterna till mina föräldrar över helgen är det extra kul att komma hem och få hem dem igen. Jag har liksom vant mig vid att ha de där liven här, deras påhitt de har och livet de för. Utan dem känns det väldigt tyst. För tyst. Vi är väl utåt sett lite av en dysfunktionell familj. Elsa är den fina skönheten som alltid vaktar tassarna, lägger svansen snyggt omkring sig och lågmält kräver ens uppmärksamhet. Katla kan vara som ett odjur och en hundvalp i många avseenden, har inte koll på tassarna, jagar sin egen svans för att hon inte förstår att det hennes egen och gnyr högljutt om hon inte får uppmärksamhet. Jag är ganska lugn hemma men har alltid små ideer för mig och saker jag pysslar med. Jag beter mig säkert i deras ögon som ett odjur när jag i tid och otid vill kela med dem. Samtidigt vill jag ibland bara sitta i soffhörnet med datan i knät hela kvällen.  När odjuren som ibland bråkar och väser, river ner saker i köket och springer runt nosar och putsar varandra, kurrar och buffar. När de blivit förlåtna skönheter igen. Då lägger sig Elsa på mina ben och Katla bredvid mig. Alla tre kan slappna av och som bara gilla läget. Gilla livet.

Just nu håller jag på att packa, diska, borsta tänderna, måla naglarna och plugga samtidigt. Om ett par timmar tar jag min väska och tågar mot båten som än så länge vilar lugnt i hamnen.

Jag är också lugn, detta för att jag under natten blivit ninjad av en liten förkylning. Attan att den bestämde sig för att komma just idag när jag ska åka. Men jag antar att ett lite segare huvud samt huvudvärkstabletter och hosttabletter inte blir annat än ett lite oväntat sällskap till min packning. Jag ser verkligen fram emot att både åka båt, vara med mina vänner som ska med och - uppleva Helsingfors!

Igår hämtade mamma upp mig och katterna som ska få bo hos dem över helgen. Oj, vad de nosade runt i det stora huset. Det är lite annorlunda från mina 58 kvadratmeter (även om det är fullt nog för ett par katter). Jag ska inte sticka under stol med att jag är lite äggsjuk och funderar på vad de gör där borta, klättrar Katla i gardinerna? Sover Elsa i garderoben, håller de sams och hur många växter sätter de i sig? Ska bli intressant att  höra hur helgen fortlöpt när jag kommer hem, om mina föräldrar kastar dem i famnen på mig och utropar ett "äntligen!" eller om de inte låter mig ta hem katterna.

Pust. Nu är det packat, diskat, tandborstat, nagelmålat. Har dock en del plugg kvar innan det är dags att tåga mot båten. Jag sköljer ner min otålighet med en huvudvärkstablett.

Alltså; 7°, klart väder. Svag bris, 7 m/s från väst-sydväst. 0 mm nederbörd enligt YR.no.

Hoppas denna prognos håller i sig och att vi inte blir överrumplade av vädret som vi i Stockholm blev idag. Någon mer än jag som gissar på att kvällstidningarnas rubriker kommer involvera uttryck som Lamslaget och Snökaos?

.. Och frisören själv håller förhoppningsvis i saxen och låter den göra arbetet.
Okej, för att förklara mig: Jag gick till frisören idag, kom lite för tidigt och fick sitta ner och vänta. I de stilrena men något nedsuttna och intetsägande ikeafåtöljerna i skinnimitation satt jag. Utanför fönstret bakom mig susade bilar förbi. Framför mig stod ett likaledes intetsägande bord med glasskiva och hjul. Där låg en drös med skvalleridningar, ett antal showbooks med frisyrer - och en bok om kända och okända maffior, maffiabossar och lönnmördare. Fantastiskt överraskande och intressant väntelektyr. Ett tag senare blev jag hämtad för att få håret tvättat och kommenterat.

- Vilka fina lockar! Vad tjockt hår du har!
- Tack och bock, sade jag.

Sedan fick jag sätta mig i en frisörstol, men bara i fem minuter för sedan skulle jag byta till en annan. Pust och jaha.. sade jag inte. - Okej, tack! Sade jag och bytte frisörstol. Frisören kom. Hon frågade hur jag ville ha det och när jag nästan förklarat klart berättade hon hur hon ville ha det. Hon drog med fingrarna i håret, svish, svish, svish, lyfte hårtestar, visade på mittbenan och sade att om vi gör såhär, såhär och såhär så borde det bli ungefär såhär och det är väl vad du tänkt dig, eller?

Och precis som i Hellsings ramsa där taxen säger tripp tripp sade saxen klipp klipp Jag däremot sade ingenting.  Hos frisören håller jag nämligen mun. Speciellt när jag tar av mig mina glasögon och nästan inte ser. Frisörens siluett babblade till en början på men när man inte kan se vederbörande i ögonen och inte har mycket att säga blir dialogen ganska... monologartad.
Till skillnad från tjejen som tvättade håret tyckte frisören att det såg bedrövligt ut, men hon lindade in det i flera och finare ord. Hon frågade sedan vad jag jobbade med och när jag sa att jag skulle bli fritidspedagog undrade hon på vilken skola, att hon kände en tjej som pluggat på lärarhögskolan på 70-talet , att det var så mysigt på Kungsholmen och och och... Hon lirkade, i all välmening, med mig och sökte möjliga samtalsämnen. Men när jag fick chansen så satt jag tyst. Det är en sådan press på att det ska småpratas hela tiden. Frisören verkade märkbart ansträng över att hon inte kunde få mig att prata. Jag satt lugnt och njöt av tystnaden. Klipp, klipp sade saxen.  Tjugo minuter senare var vi klara.


Det är något med det där att kallprata hos frisörer som så ofta ses som en självklarhet. Och ja, hade jag kunnat se henne i ögonen och ja, hade det inte känns så ansträngt så hade jag gärna talat mer.  Idag kände jag dock bara så att jag hade betalat för en klippning - och även för min rätt att sitta tyst.

---

Så många steg gick jag idag. Från söder via Eriksdals kolonilotter där jag tog mig tid att både promenera i lugn takt, stanna upp, fundera och fotografera. Dessvärre visade det sig (när jag skulle kolla på bilderna hemma) att kameran inte sparat mina bilder. Det är inte helt lätt att lära sig hur kameran i en mobil fungerar. Speciellt inte om det är en flådig kamera-"app" (applikation) som man efter rekommendation laddat ner. Nåväl, det om det.

Efter promenaden upp till Ringens köpcentrum gick jag vidare över Götgatspuckeln, genom Gamla stan och så slutligen till Centralen för hemfärd. Flydde från allt vad tentaskrivning heter då jag verkligen kört fast. Då är det bättre att bara lämna det för ett tag och göra något annat istället för att vanka av och an hemma utan att få något gjort.

Jag vet att det uppdateras ganska dåligt här för tillfället. Jag bockar och tackar å det ödmjukaste till er som fortsätter läsa här (har ett relativt stadigt besökarantal på 10 personer om dagen). Ni får mig att hålla ångan uppe! Kan inte lova bot och bättring precis just nu, eftersom denna skrivkramp som lamslagit mitt tentaskrivande även sätter P för skrivandet här.

En sak jag dock har och som jag för tillfället får ta till istället för mina ord är - en kamera. Ovan nämnda kamera tillhör en nyligen inhandlad mobiltelefon. Och eftersom telefonen alltid är med så är kameran alltid med. Topp! Har bara bekantat mig med telefonen (och kameran) ett par dagar. Här nedan är min vardag i bilder så långt.

Huruvida mina kategorier är tiktigt utnyttjade eller inte. Här kommer iallafall en ny. Utstyrsel. För Ja, jag har kläder och Ja, jag har dem på mig. Varje dag faktiskt. Det kommer aldrig bli en "dagens" men vissa kläder och utstyrslar gör mig lite extra stark i sinnet. Kanske förevigar jag dem med en bild och lägger upp här.

---

Det har inte skrivit på ett tag, jag är trött. Nu blir det ett sådant där inlägg där saker som hänt beskrivs lite hipp som happ. Ett stickprov av min verklighet.

Lillekatt kom i orsdags, då var det bråk och väs och morr och spänning som en dimma i luften. Både hos mig och katterna, även fast jag försökte ha is i magen och inte visa något utåt. Har dock somnat och sovit tyngre men oroligare hela helgen.  Just nu är det lite upp och lite ner. Ena sekunden kan de sova i samma säng med bara någon meter emellan sig. Andra sekunden höjer Elsa tassen och väser, daskar till den lille som tar det ibland på lek, ibland på allvar och bråkar tillbaka. Jag förväntade mig inte att de skulle börja putsa varandra och bli såta vänner över helgen men samtidigt känner jag en uns av besvikelse att de inte är störtförtjusta i varandra. Det får ta tid, ja. Men hur lång tid ska man ge dem?

Nåväl. Katternas små dispyter till trots. Tid och kärlek är det jag kan ge dem. Fortsättning följer.

I helgen har jag undvikit tvätten som står i sin påse i väntan på strykning och skolböckerna som står på hög vid soffhörnet. Jag har däremot diskat och dammsugit som sig bör. Börjat fundera på hur jag ska sy mina nya kuddvar och hängt upp gardiner. Jag har fikat i Liljeholmen med två kära vänner varav en av dem ska åka till Paris för att leva, uppleva och lev-erera (dålig vits, ursäktar så mycket) för tidningen Cosmopolitan. Hennes blogg hittar ni här:

(klicka på bilden)

---