Cab Calloway St. James Infirmary
Helgen som var
I helgen har jag hostat, köpt en bok, nyst, hängt med musikaliska vänner, snutit mig, skrattat, hostat igen, vilat, tappat saker, nyst och snörvlat i tät följd. Jag är fortfarande förkyld och det är den underligaste förkylning jag varit med om. En knapp vecka var jag seg och kände mig febrig, veckan efter kom snuvan och nu har det så sakterliga gått över i hosta. Jag skulle inte förära er med min sjukdomshistoria om den inte vore så underlig, brukar inte en förkylning gå ut på att det mesta händer på en gång? Nu byter eländena liksom ut varandra. Håhå jaja.
Nåväl, en trevlig helg var det iallafall!
Musikaliska vänner
Tallrik och bok på samma tema
Jag har varken sålt smöret eller tappat pengarna
men tappat saltet i smöret - det har jag gjort!
Bussresande.
Det är lurigt egentligen vad vissa resvägar gör med en. Idag tog jag bussen för att tågen krånglade. Det råkade bli den buss jag tagit till mitt extraknäck som julkortssorterare de senaste två vintrarna. Och plötsligt fick jag lust att sätta upp julstjärnan och tycker att det rimligtvis borde vara lite kallare. Ps: detta är ett mobilinlägg, återstår att se om det funkar!
Snörvel... snörvel... snörvel
"Eeh, ja. Jamen, jag SKA snyta mig!"
Nu är jag en osnuten åttiotalist som inte kan förmå sig att gå de få steg som behövs för att hämta en näsduk i badrummet, eftersom jag sitter så bra i soffan med katten i knät.
Skulle jag göra en app till telefonen skulle den gärna få handla om att påminna en om sådana triviala saker som att snyta sig när näsan rinner, topsa sig i öronen innan man ens tänker tanken att erbjuda vännen sin ena moderna in-earhörlur, larma lite subtilt om man har en oklädsam kråka i näsan och den skulle gärna få pipa till lite i god tid innan man måste gå till tåget också, så att man inte kommer försent.
Den får gärna pipa två gånger förresten, eftersom man sällan kommer iväg när man tänkt sig.
Tills vidare sitter jag osnuten i soffan och snörvlar.
Om allt eller inget
Det bästa med att bli äldre är att man, eller iallafall jag, känner en ständigt växande känsla av att lära känna mig själv. Vad är jag och hur vill jag vara? Förut kunde jag frusteras mycket av den tanken att jag för det första tänkte så mycket och för det andra att jag ville vara så förtvivlat till lags. Den stressande tanken var att presterade jag inte på bästa och möjligt önskvärda sätt så var jag inget. Jag ville vara allt.
Trevligast, snällast, ihärdigat och "most wanted" och jag förtvivlades av tanken att inte räcka till.
Jag jobbade intensivt efter gymnasiet och satte strikta regler för mig själv, när jag nu kunde foga över min egen tid skulle jag se till att utnyttja den till att bli så tip-top som det bara gick.
Problemet var bara att det inte alls gick. Jag gick nästan in i väggen, bara för att jag körde för hårt med mig själv. Jag insåg dock att det måste till en ändring och jag sökte mig till studierna igen. På lite andra premisser än gymnasiestudierna och med en annan inställning. jag ville inte bli bäst, jag ville bara göra mitt bästa.
Jag som kunde grina över att jag inte fick ett VG var plötsligt helt nöjd med ett G och tanken på att jag kunde andra saker bättre.
Kanske insåg jag att allt inte var min grej.
Nu för tiden tänker jag bara ibland att jag inte räcker till. Att jag inte tillräckligt rolig, smart, fyndig och klok (bevisligen egenskaper jag skattar högt eftersom de var det första jag kom på att nämna). Men så tänker jag att äsch, skit samma. Faktiskt, skitsamma.
Jag räcker. Allt är inte min grej.
Hästmannen
Jag älskar denna dokumentär och har sett den säkert fyra gånger.
Nu, onsdag kväll, sänds den på kanal 1.
Stig-Anders vilar.
Fotograf: Peter Gerdehag
Gotye
Mycket musik senaste tiden, men har inte orkat mycket mer än det och att redigera bilder lite pö om pö. Här har vi iallafall Gotye (uttalas 'gore-ti-yeah') som jag upptäckte för några år sedan, glömde av och nu hittat tillbaka till. Denna stiliga belgare/australiensare har släppt album med sin multiinstrumentella musik sedan 2002.
Nedan hör ni senaste singeln, från albumet ´Making mirrors´, som han sjunger tillsammans med artisten Kimbra. Nederst hör ni också en ny låt, det är Kimbras debutsingel ´Settle down`.
Omsorgsfullt
Omsorgsfullt.
Barnomsorg.
Barnomsorgsfull.
jag är precis klar,med min utbildning alltså.
Jag äger inte tanken på att någonsin bli "färdig" men jag har kommit en bit på väg, mot det där mållösa.
- Så vad ska du bli när du blir stor?
-Mållös.
Mållös och omsorgsfull.
Svenska för politiker
Later, boys!
Ashford & Simpson - It Seems To Hang On (12 Inch Mix)
78rpm: Smokey Joe's Cafe - The Robins (Coasters), 1955 - Atco 6059
Jerome "Jerry" Leiber (April 25, 1933 – August 22, 2011)
Själv ligger jag nedbäddad i soffan med gruelig magknip. Det var länge sedan, nästan så pass att mitt kroppsminne kopplar ihop magknip med hyrda vhs:filmer och kanske om man hade tur en Kalle Anka-tidning. Men varken Katla eller Elsa verkar tycka att jag behöver någon mildare behandling, de trampar gladeligen på min mage och kurar ihop sig. Fördelen med det är väl att de är utmärkta värmedynor - när de väl ligger ner.
Igår var jag kaxigare och åkte hem till mamma och pappa för att hämta ett nattygsbord och en bortglömd stringhylla. Kom hem med en massa annat vackert, en bordsduk, en matta och ett alldeles nostalgiknipande fotoalbum med bilder jag aldrig sett. Härligt!
Strumporna är rena och cykeln går bra
Rex the dog - I Can see you, can you see me?
Är det en egoistisk handling att skriva en offentlig dagbok eller är det ett sätt att ge andra möjligheter att se ens tankar - vardagliga och andra? Jag vet inte riktigt.
Blogg - smaka på ordet, det är rätt fult va? Bah, det känns lika löjligt i munnen som det känns i händerna att skriva mejla, messa och lajka (på facebook) (jaa, jag har sett folk skriva så).
Jag trampar dagligen snett i cyberrymden och hamnar på olika bloggar - eller nätdagböcker eller vad man nu ska kalla det. Vissa är "vettiga" (med det menar jag längre utlägg och resonemang - ofta med en slutsats av något slag) medans andra mest handlar om att blogginnehavaren ifråga, för dagen valt att ta på sig en tunika i paisleymönster och matchat med nya mochinoskorna. Eller att de valt att äta grapefrukt med keso till frukost och kommenterar att det smakade ”yummie”.
Alltså allt från sådana som vill uttrycka sin ståndpunkt i i det stora och de som vill göra det i det lilla. De som vill förändra världen och de som vill förändra modet. De som tycker att det de bär på kroppen är väldigt viktigt för deras identitet och de som skriver vad de äter. Kanske för att hålla koll själv, peppa andra eller av någon annan anledning.
Att berätta om sig själv kan göras på så många olika sätt. Man kan säga vad man är för dagen (kläder och på så sätt vilken attityd man vill utstråla), hur man känner (känslor i en, filosofiska tankegångar, sjukdom) eller kanske för att konstatera sig själv, "det här är jag, jag äter så här för att..."
Man skriver, någon läser, man skriver något annat, någon annan läser. Easy as that. Eller? Vad skriver man om för att inte bli en people-pleaser men ändå skriva intressant och fångande? Man vill nå ut till många läsare, men hur gör man då? Och varför vill man det?
Bekräftelse?
Bekräftelse..
Bekäftelse!
Är det kanske bara det som det handlar om? Jag vill inte tro det. Jag menar nog att det inte är så. I vilket fall vill jag inte skiva bara för att bekräfta mig själv. Jag vill bekräfta er som läser, att jag snappat upp vad ni gillar att läsa om och att jag kan roa er med detta. Även om det ju handlar om just mig på just den här bloggen. Och samma sak för alla andra med personliga bloggar. "Snälla, stanna kvar och läs och kommentera gärna också - men gör det inte för min skull".
Eller jo. Eller.. Antiklimax.
Do you see me, I can see you.
(Tröjan på bilden har inget med inlägget att göra, men för er som undrar köpte jag den för en tia av en tanta på det lokala ålderdomshemmets årliga loppis. Jag åt gröt till frukost vilken jag inte vet hur den smakade då min näsa är täppt. Strumporna är dock rena och cyklen går bra.)
Ana Gina i P3
"Ana Gina driver en av Sveriges största bloggar och har över 10 miljoner Youtube-träffar på sina sketcher om svennemorsan Bettan och syster Khadidje. Fick Expressens webbtv-pris vid Kristallengalan förra året liksom Roligast i bloggvärlden på Blog Awards. Är just nu aktuell som programledare för Ana Gina Show på SVT Play. Gjorde också valwebben där i höstas. Gick till slutaudition i Idol på TV4 2009. Ana Gina betyder "Jag är Gina" på arabiska.
- Att vara ung, tjej, ha utländska rötter och vara muslim är inte direkt fyra kriterier som är sådär jättebra att ha i dagens samhälle. Jag vill dela med mig av de svårigheter jag har stött på i dagens Sverige när det gäller att vara en del av "det svenska samhället" - men samtidigt inte glömma sitt ursprung. Vem är jag? Svennen? Blatten? Muslimen? Eller bara en ung tjej som kanske tänker lite för mycket?" (Källa: Sr.se)
Katla undersöker
Katla ska då undersöka allt.
Ziegfeld Follies
Efter en kväll på stan då jag fick se glimtar av Rebecca Karijord (kom tyvär inte in och fram till scenen då jag hade cykeln med mig) och hamnade på en spontan filmkväll, kom jag hem sent. Klockan hann slå två innan jag somnade, ändå vaknade jag denna morgon ganska tidigt. Tung i huvudet av en begynnande förkylning men glad över gårdagen. Jag gick upp, matade katterna och gjorde mig en kopp kaffe.
Jag drog täcket ur sängen och knölade in mig i soffhörnet. Jag slog på filmkanalen TCM som just visade filmen Ziegfeld Follies, vilken jag fastnade vid. Katterna kurade ihop sig på täcket och tillsammans avnjöt vi, nåja, jag iallafall, den techni-colorerade filmen från 1946.
Ziegfeld Follies inspirerades av Florenz Ziegfelds Broadwayrevyer med samma namn. I filmen spelas Ziegfeld av William Powell, som spelade samma roll i filmen Den store Ziegfeld (1936). "The Follies" var påkostade revyer, ett mellanting mellan senare Broadwayshower och en mer utarbetad Vaudeville-varieté, det dansades och sjöngs och många stora "entertainers" ur den eran uppträdde, som Josephine Baker, Fanny Brice och Will Rogers.
Filmen har ingen egentlig handling, utan består främst av ett antal sång- och dansnummer framförda av några av Hollywoods mest kända musikalstjärnor vid denna tid, Fred Astaire, Esther Williams, Lucille Ball och Judy Garland bland många andra.
I klippet nedan ser vi Miss ''Frozen Face'' Virginia O'Brien i sitt framträdande "Bring on the beautiful men".
"Don´t look away, don´t ever look away"
Ikväll, 19.30, spelar hon, för Kulturfestivalens räkning, på Brunkan (Brunkebergs torg) här i Stockholm och hon har lovat att spela låtar från sitt album "The noble art of letting go" för att hedra de som så tragiskt drabbats av det som hänt i Oslo. Idag är det fyra veckor sedan, exakt.
Jag vill dit, verkligen, verkligen dit. Rebeccas musik har liksom naglat sig fast sedan jag såg den av hennes musik akompanjerade pjäsen "Wear it like a crown". Jag trotsar bestämt alla känningar av höstförkylning, drar på mig regnkappan och ut på stan. Adjöss.
Vad jag fått för lite av men kan fylla på igen
Den här sommaren har det blivit alldeles för lite Parkteater och andra kulturella upptåg, men än finns det chans att ändra på det! Stockholms Kulturfestival pågår för fullt, Ung08 är igång för de som håller åldern nere och än spelas några pjäser av Parkteatern.
Tyvär har jag inte haft tid att se så mycket av detta som jag kanske velat och inte heller hann jag på teater denna vecka som jag tänkt mig. men när jag nu ändå susar i dessa kulturella tankebanor spontanbokar jag in mig på ett antal saker jag vill se, Rebecca Karijord och Revyn av Klara hund bland andra. Än finns det tid kvar att se det där jag fått för lite av men kan fylla på igen. Det är ju dessutom alldeles, alldeles gratis!
Statiskt
Idag för fyra år sedan
Daterat: 17/8-07 kl 09:47
Läst: 13 gånger
Den ena såsig den andra fast
Ja, det är skillnad.
En oberoende undersökning utfördes sent igår på tunnelbanan mellan T-centralen och Högdalen efter en trevlig dag på stan i goda vänners lag. Ämnet diskuterades och åsikterna gick isär huruvida skillnaderna var markanta eller inte. I testpanelen ingick Elin L, Quick-sew och Maria E, Drönarförbundet.
Testet gick ut på jämförelse av konsistens, smaklikheter och skillnader mellan två, fram till testets utförande, ojämförda prdoukter.
Resultat: Innehållsförteckningen var densamma. Intensiteten på kakaons procenthalt likaså. Testpanelen stoppade dom i munnen.. och ja, Det var en skillnad!
Den ena var såsig och rinnig, med god smak av kola
Den andra var fastare, med en viss grynighet och mer dämpad kolasmak.
Chokladen var densamma hos båda (34%).
Båda innehöll skummjölkspulver och kunde innehålla spår av jord- och hasselnöt.
Dock kom panelen enhälligt fram till en vinnare.
Båda har sina fördelar men övervägande rosande kritik i matchen mellan de två giganterna fick:
-Plopp.
Center kan känna sig besegrad, men det är en smaksak.
Samtliga bilder från Cloetta.se
Det var tydligen inte bara om livets förtretligheter och eviga pendlande mellan paradis och helvete som man gick igenom när man var yngre och skrev på Helgon.net..
Jämngrå höst
Det kan ha att göra med att jag började dagen lite hängig och lite nere men att det under dagen artat sig och blivit en ganska bra dag. Då tar man också vädret med jämnmod och tycker att den där himlen är mer jämngrå än smutsgrå.
Smutsgrått eller jämngrått?
I vilket fall är det något som jag kunde tänka ha på mig i höst,
för att jag ska slippa bry mig om vilken grå nyans väret har, så att säga.
Älskade skitväder
Dinah Shore - Come rain or come shine
En, om än dock hängig, välbehövlig ledig dag i det älskade skitvädret.
Vaggvisor
Framförda av olika artister i en kampanj för det stora möbelvaruhuset
Inte riktigt men ändå
Jag går till jobbet utan jacka eller tröja med tanken att det ju ändå blir varmt över dagen, men det är ändå femtio-femtio om eftermiddagen fortsätter på det varma spåret eller man får ångra att man inte tog den där tröjan.
Visst, jag erkänner att jag köpt en sådan här nedanför och längtar efter att ta den på mig. Men jag köpte samtidigt de där shortsen, inte med nästa års värme i tankarna utan den som är nu.
Alldeles nyss såg tiden ut såhär.
..Och nu ser den ut såhär.
Tar följetongen vi kallar sommar slut nu?
Och om så är fallet, vad händer innan hösten kommer?
Lugn med Meta och Ingvar
Här om veckan läste jag en artikel ur DN:s söndagsserie "Min barndoms somrar" och först ut var en Grand ol´lady i svenska skådespelarsammanhang, Meta Velander. Här är ett kort utdrag:
"– Här är det damm, kan jag tala om!
Meta Velander, åttiosju i augusti, blåser undan ett tjockt lager tid från dagboken som har legat undanstoppad i snart ett sekel. DN Söndag har bett henne att damma av sina barndomsminnen från 30-talet. En del av dem finns nedskrivna i dagboken med ett litet lås på pärmen, men nyckeln är borta och bladens förgyllda kanter sluter tätt om hennes flickminnen.
Med den låsta boken i ena handen drar Meta ut kökslådan hemma i funkishuset i villasamhället Djursholm norr om Stockholm, som hon delar med maken sedan 62 år, och tillika skådespelaren, Ingvar Kjellson.
– Tills döden skiljer oss åt får det väl bli, fnissar hon. Det är fantastiskt, och i det här yrket också. Det finns äktenskap som håller även i vår bransch, men vi är inte så många.
Hon tar fram en kniv och petar med spetsen i dagbokslåset:
Pjäsen är skriven av Kristina Lugn, regisserad av Jan-Olof Strandberg och scenograf är Lars Östbergh.
Annars var ett av mina första möten med Meta då jag som liten tittade på nyfilmatiseringen av den gamla 50-talsfilmen om Anderssonskans Kalle (som i sin tur byggde på Emil Norlanders roman med samma namn).
Här ett klipp från filmen från -72, där busfröt Kalle lurar föreståndarinnan (Meta Velander) och husan (Laila Westerlund) då de vill ha ett fint porträtt på dem båda ute på bryggan. Men kalle tycker nog att de kan ta några steg till...
Prosit?
Ett litet prosit vore kanske på sin plats?
Slit och släng
Loppisresan
Hos Lata Pigan i Vela var det solstrålande väder och de två rödväggade husen var proppfulla med tyger, klänningar, möbler, lampor, grejer och grunkor från brädgolv till takstomme. Vilken tidsresa!
"Åh, en sådan har jag och titta en sådan har vi på landet och där är en sådan där Viola Gråsten-filt som jag har och den där där borta, precis en sådan hade min pappa och där..."
Ja, ni förstår.
Hos Lata Pigan finns mycket att upptäcka och de två ägarna har järnkoll på vad de har och priserna är därefter men med tankte på hur brett deras urval är så är det lätt att hitta något man gillar iallafall. Med mig hem fick jag ett tredelat pussel från Hockums, som jag då aldrig hört talas om iallafall. Jag vet att Femtiotalsjakten hittat ett likadant, vilket jag tyckte var roligt. Men pusslets historia är fortfarande - ja, just ett pussel. Någon som vet mer om Hockums?
Men vi längtade till landet och åkte vidare. Morgondagen skulle bjuda på mer att upptäcka, så en vila för ben, kamera och ögon var välkommet
Söndagen bjöd på mulet väder och spöregn när vi väl satt oss i bilen, dåligt väder sätter ju stopp för många tillfälligt planerade uteloppisar vilket jag tycker är tråkigt. Det finns liksom inget bättre sätt att köpa små hembakade bullar med pärlsocker som smält och fynda den där trixiga lilla pinalen som ingen vet vad det är och som man därför får för en tia, än att göra det vid ett tillfällig loppisbord.
Av trixiga pinaler fick vi dock vårat lystmäte då vi efter en ganska lång stunds bilande hamnade hos Qvartinge Antik i Mariefred. Om Lata Pigan var stort med sina 400 kvadratmeter var Qvartinge gigantiskt med sina 2500 diton på tre plan.
Qvartinge är väldigt stort, väldigt välorganiserat och ganska överväldigande om man inte vet vad man är ute efter. Eftersom jag inte var ute efter annat än saker att titta på så fick jag precis vad jag letade efter. Visst sneglade jag kanske extra mycket vid tavlorna, kaffeborden och lådhandtagen men att inte hitta det jag letade efter gjorde inget. Det var liksom nog att gå runt och titta på allt.
Tunga möbler från asien, tunna möbler med rottingsits, en tre meter lång skänk med hundra lådor och i lådorna mycket välorganiserat uppdelade pinaler av alla tänkbara slag. Produktförpackningar från femtiotalet och virriga tyger från sextiotalet, plast från sjuttiotalet och muggar från åttiotalet. Och lägg till det alla möbler från både olika årtionden och århundraden - så har du Qvartinge.
Med hem kom en citrongul sänglampa för en tia och tre nummer av den för tiden (1954) mycket vågade tidningen Piff, för de "som förstår att uppskatta kvinnlig skönhet och grace - i den s.k piffiga stilen".
Regnet stod i backen men jag ångrade bara nästan att jag inte prutade på det lite trasiga paraplyet som jag spanat in, ett sådant där i transparant plast som går ner mer över sidorna än ett vanligt paraply. Väl på resande fot igen sprack det tidvis upp och när vi kom fram till sista platsen för den här resan - Grillby, Enköping så regnade det bara lite.
Söndag eftermiddag och energin började sina - ändå var det väldigt trevligt att se runt i denna butik utspridd i tre hus med både nya och gamla grejer. Ganska mycket böcker och lp-skivor, trångt packade i ett masstal stringhyllor. Fyndmöjlighet alltså för böcker och plattor men också för porslin och keramik. I en lada finns bara möbler och letar man men vakna ögon kan man hitta det man söker, om man söker något speciellt.
(ursäkta blixten, men det är en bra grej om man vill se vad som finns i hörnen)
Det roliga med loppis är att man ganska snabbt kan få syn på sådant man gillar (själv hittade jag ett par handtag i stil 555) likväl som sådant man inte gillar.
Jösses vad det finns grejer där ute i landet. Ta på de skarpa glasögonen, ladda med femmor och åk ut på loppisresa du med vettja. Man vet aldrig vad man kan få se!
Loppishelg
Ska vi byta grejer med varann? - Hasse Alfredsson
Återvinnarna vid Skanstull.
Nu åker vi ut i landet på loppishelg. Kaffetermosen, upptäckarglajjorna och femmorna är packade (glöm aldrig växel när du åker på loppis.
Och för att hitta lättare: Loppiskartan
Kattbalkongen
För det behövdes förutom virket lite spik, skruv och trälim. Några potatischips, lite jazz, en kopp kaffe och lite jäklar anamma när det kom till att tackla sågar, slöa knivar och för stora borrar behövdes också. men så efter ett par timmars arbete, funderande och kompromissande så var den klar.
Virke av blandat slag (som en godispåse med blandad trä)
Det börjar likna något.
Biten som fick kompromissas fram för att trallen skulle bli bra.
Sista biten lades - och passade!
Lite meck var det allt men här är den sånär färdig. Fattas bara nät...
..Och någon som ville provsitta förstås.
Men det var det där med nät..
Efter ett par timmars torktid i fönstret kunde jag inte låta bli
utan tog ner den och häftade fast nätet.
Och när allt var klart satt Katla där hela kvällen och spanade, här förvisso innanför men dock.
Elsa hade paxat köksstolen och låg i kvällssolen, men hon upptäcker nog tjusningen med
egen balkong snart nog hon med.
Nästa projekt blir en hatthylla men det får ni se en annan gång!
Ute och cyklar..
Idag är en ledig dag och jag är ute och cyklar.
Katastroftankar
Plötsligt fick jag en känsla av att något inte stämde och jag flög upp och ut i köket. På spisen stod det jag lämnat säkert en timme tidigare, en kastrull som då varit fylld med kallt vatten men som nu mest var grådaskig och förskräckligt het. Jag drog en lättnads suck när jag såg att det varken brann eller osade och flyttade bort kastrullen aldrig så försiktigt och stängde av plattan. Jag har ALDRIG glömt en kastrull att torrkoka förut och jag blev rädd. Visst har grejer kokat över men det har inte blivit mer skada än att man måste torka bort det överkokade i vad som känns som all evinnerlighet. Nu stod jag här med en torrkokad, grådaskig kastrull och en lättnads suck eller tre i mina lungor.
Ibland tänker jag på hur jag skulle reagera om jag kom hem en dag och handtaget till min ytterdörr var varmt, om jag öppnade och såg köksgardinerna stå i brand som de gör på de där filmerna man ser på brandutbildningen. Och man sitter där i sin stol på utbildningen och tänker att "fan, så fort det går. Jag måste skaffa en brandsläckare, nej tre".
Jag tittar upp från datorksärmen, det är sol ute och allt är lugnt. Katla jagar en fluga i fönstret och Elsa solar i soffan. Utifrån köket hörs svaga toner från köksradion. Ingen konstig lukt. Ingen rök och brand. Ingen katastrof.
Men på radion hörs också nyheter om döda människor i lastutrymmet på en båt och nya tankar om attentatet i Oslo och på Utöya. Jag blir så ledsen och har dem i mina tankar. Samma dag det hände, innan man riktigt fattat och fått grepp om vad som faktiskt hände fick jag tag på min vän som bor i Oslo, han och hans nära mådde bra och jag blev så otroligt lättad. I samma takt som olyckan och rapporteringen om den växte i omfång kom den där känslan av maktlöshet över mig. Det fanns inget man kunde göra i denna totala katastrof annat än att empatiskt lyssna och försöka förstå. Samtidigt var jag så lättad över att det var bra med de jag kände.
Fortfarande sol ute. Radion i köket spelar musik nu. Ingen konstig lukt. Ingen rök och brand. Ingen katastrof, längre.
Kvar finns tankar om vad som kunde ha hänt nära och vad som faktiskt hänt inte alls långt borta.
Nya nyheter på radion, på spisen kokar en ny kastrull med vatten. I städskåpet står en oanvänd brandsläckare.
