Just det, här om dagen var det ju avslutning och jag var orolig att jag behövde gå dit som gäst - på min egen avslutning. Jag hade ju turligt nog fått en fråga om jag ville vara min fina vän Bellas sällskap till avslutningen, så jag kom in. Och självklart tackade jag ja och vi sågs en stund innan det var dags att gå in och jag kollade efter någon med namnlista att fylla i och så vidare.


Så var inte fallet, både på grund av och tack vare att avslutningen var ganska "opersonlig" så spelade ingen roll att jag inte anmält mig. De som nämndes vid namn var de som var nominerade och/eller vann pris för bästa uppsats i de olika utbildningskategorierna. Jag höll på att smälta ner i stolen av spänning när de kom till oss Fritidspedagoger. Inte för att jag hade chans att vinna, det visste jag redan, men jag blev nervös ändå.

När de ropade upp namnet på vår fina klasskamrat som vunnit ville vi applådera ner hela aulan och försökte gott. Även om vi varit få i klassen så vet vi hur man hurrar, Hurra vad glad jag blev för hennes skull!

Heja dig, vännen!

Jag befinner mig i någon slags grop just nu. Ibland känns det som att det är en jag grävt åt mig själv, ibland ett gömställe, vissa dagar är det som en sådan där som bara blir svårare att ta sig ur ju mer man klättar - och ibland känns det som en startgrop.

Förutom de faktiska saker jag vet om ska hända inom den snaraste framtiden så känner jag på mig att det är något i görningen. Att något kommer ändras och att det blir mer start än fall över den där gropen.

Det som faktiskt ska hända är att jag på Fredag denna vecka har "skolavslutning" all over again, jag har min tredje stora avslutning efter högstadiet och studenten,  jag får nämligen mitt examensbevis från Högskolan och jag kan titulera mig Fritidspedagog! Jag känner redan nu en stor yrkesstolthet och en trygghet i att jag, vad som än händer, har papper på att jag är utbildad i ett yrke och att jag kan, mycket!


"Vad ska du göra nu då?" frågade nyfikna vänner och släktingar när man tog studenten. "Jaa" svarade jag då, "jobba och försöka vara ledig lite, fundera på vad jag vill bli mer kanske". Det var ett par år sedan jag tog studenten och nu virvlar studentflaken, som alla andra vårar, runt mig när jag går på stan på väg till eller från jobbet. Vissa dagar kan jag bara le när de åker förbi - för förstå den känslan att ta studenten och få åka flak genom stan!

Andra dagar kan jag grymta lite och sucka, då tänker jag inte alls på att det flaket jag ser idag inte är detsamma som igår och att det faktiskt är helt andra personer på det flaket - som tar sin student. I vilket fall står väl de allra flesta av de där vitmössade individerna snart inför en nyfiken vän eller släkting som frågar "Vad ska du göra nu?"


Jag själv har samma svar då som nu, i sommar ska jag jobba och fundera på vad jag vill mer, så får vi se till hösten. Det som skiljer nu från då är att jag istället för att tänka "vad ska det bli av mig" funderar på vad jag kan göra med mig. Alltså vad är det jag är sådär extra bra på och hur kan jag utveckla det?

Och så gjorde jag slag i saken och började plugga på en Interkulturell lärarutbildning med inriktning Fritidshem. Och snart fyra år senare står jag här, färdigutbildad och i färd med att få mitt examensbevis.

Vad ska jag göra nu då? Jaa, jag ska fortsätta jobba där jag jobbar, jag trivs och vill utvecklas. Men jag är också i full färd med att gräva mig en grop - kanske blir det en startsådan.

Exakt hur trött är man när man är aptrött och måste man ha gjort något speciellt för att bli det? Som att man blir utmattad av att springa eller slutkörd av att jobba hårt? Ingen sökning ger någon rätsida i frågan, kvar finns väl bara att konstatera att så är fallet. idag är iallafall jag helt enkelt väldigt, väldigt trött.

God natt.

Inatt drömde jag om ett virrvarr på stan och hur jag gick ut och in genom butiker men en märkbar känsla av förvirring och att inte hinna. Jag tror att gårdagens tur på stan i kombination med den sköna junisolen "got the better of me". När jag kom hem igår var jag helt slut och när natten kom sov jag tungt - och virrvarrigt drömmande bevisligen.

Idag väckte katterna mig vänligt vid fem i sex-tiden och de gav sig inte förän jag gick upp, så det gjorde jag (efter en hel del grymtande, täcketöverhuvudet-dragande och suckande). Det som kan vara bra ändå med att gå upp så tidigt fast man inte behöver är att man kan ta sig tid att göra något slappt.

Själv lade jag mig i soffan med en katt i knät och kollade på tv-kanalen TCM (Turner Classic Movies) som just denna morgon visade den svartvita thrillern The Two Mrs. Carrols (En mans brott) från 1947, med Humphrey Bogart, Barbara Stanwyck och Alexis Smith bland andra. Med är också, den dåvarande, barnskådespelerskan Ann Carter, som jag tyckte spelade den lillgamla dottern mycket bra.

Filmen handlar om den kämpande men psykotiske konstnären Gerry Carroll, som möter Sally under en semester på landet. De utvecklar en romans men han berättar inte att han redan gift. Gerry återvänder hem där han på en tavla porträtterar sin fru som dödsängeln och sedan förgiftar henne. Han gifter sig senare med Sally och hon flyttar in med honom och hans dotter.

I samma vända går han bakom ryggen på henne med en annan kvinna och med ett ultimatum från henne bestämmer han sig för att förgifta även Sally, efter att även hon fått sitt porträtt målat - som dödsängel. Sally finner på oråd då hon hittar tavlan och den stora frågan är självklart, kommer historien upprepa sig?

Själv satt jag med andan i halsen när han försökte strypa henne och jag ryckte till så att katten i mitt knä vaknade och förbryllat tittade på mig. Jag tittade på katten och sedan upp - ute var det sol och morgon. Jag tittade klart på filmen och nu sitter jag efter att ha ätit frukost i startgroparna till en promenad.

Kring tolv ska jag träffa Linnea för att åka till Elin och hälsa på. Elin och nya huset, lilla dottern som numera är storasyster och den nya lilla lillasystern. Tänk, samtidigt som det känns som igår, känns det också som en evighet sedan första lilla dottern var så liten. En helt ny, fullkomlig liten människa kom det - och nu har det kommit en till! Förra gången, för två år sedan, hälsade de på mig. Mycket har ändrats men så här gick det till då.


Passar på att gratta både Elin och ett par andra i min vänskapskrets som alla fått barn det senaste året. Alldeles fullkomliga små liv, fast de är så små, häftigt!

"Den digitala revolutionen har frigjort talang hos människor genom att tillgängliggöra obegränsade kreativa möjligheter. Men betyder den demokratiserade kulturen bättre konst, film och musik? En film med bl.a. Robyn, Moby, Bill Drummond och Olafur Arnalds."

Om ni missade den på K Special på tvåan idag så finns den att se ett tag till på SVT Play.