Det som är bra med att äta gröt till lunch är att man snabbt får tid över till annat. Det finns få minuter som är så långa som de man spenderar i väntan framför en mikrovågsugn och lunchen man har däri. Men gröt går fort och ganska snart är man redo för något annat,  om man vill.

Idag ville jag det och spenderade tjugo minuter åt att gå ut i solen, stega bort från jobbandet och in i ett skogsparti ganska nära. Det är så skönt med den där pausen där man får kavla upp brallorna och bara vara en stund i allt det där grönbrungulvitt skogiga. Att bara sitta där ett tag med en och annan solstråle mellan träden och grönt under fötterna.



Sedan rättar man till byxbenen, sträcker på sig och kollar så att allt är med. Man stegar tillbaka till jobbandet och kan konstatera en sådan där skön solblindhet när man kommer in. Som ett litet kvitto på att man varit ute när ögonen inte riktigt hänger med och tar tid på sig att vänja sig vid inomhusljuset. Sådana vardagsdagar gillar jag.

..springer löparna i Stockholm Marathon. 16 131 personer stegade taktfast i olika tempo hela banan som går från Olympiastadion, genom stan och slutar vid Stockholmsstadion.

På lucnhen var jag ute och tog en nypa frisk luft och en promenad, ideligen omsprungen av löpare av ode mest varierande slag, men alla lika taktfasta. "Heja er" ville jag ropa men nöjde mig med att le åt ett par av dem och fota lite. "Heja er" säger jag nu i efterhand, jösses vad duktiga ni varit.

12.30 var det dags att hämta lilla vita hos veteinären. Åtta stygn på magen  och en plasttratt att ha om halsen fick hon som minne.  Tack sade jag och betalade. Elsa sade ingenting.


Lite nysydd och mycket trött


Glad Katla och trött Elsa


Väldigt trött Elsa men som en trotsig unge inte ville sova i sovrummet. Hon kom utvinglande (jag skrattade lite om jag ska vara helt ärlig) och trotsade den ruckade tyngdlagen och klättrade sakta, sakta upp i soffan och på mig. Där somnade hon bums. Lilla katt.

Ibland funderar jag på vad jag kan och vad jag inte kan. Vilka mina styrkor är och vilka svagheter jag har.

Oftast kommer de tankarna när något jag gjort inte gick eller var så bra. Att jag skulle göra en sak, tex ett jobb, och så gick det inte så bra. Eller att jag varit, agerat, på ett visst sätt som inte var så bra. Som när jag glömmer höra av mig fast jag borde. Betala en skuld eller ringa tillbaka, svara på ett mail eller så. Fast jag inte gjorde det.
Jag är ganska bra på att glömma, om man ska se det ur den ständigt positiva synvinkeln.

Mina vänner har förhoppningsvis översyn med att jag glömmer, jag gör det inte för att vara taskig, dryg eller är ointresserad, det försvinner helt enkelt bara. Jag kan få otroligt dåligt samvete av tanken på att folk blir besvikna på mig, där vet jag att det är den bekräftelsebehövande delen av mig som talar högt. Jag vill inte göra någon besviken. Och jag blir så less på mig själv att jag än en gång glömt.

Det är lustigt, eller hur man nu ska uttrycka det, att det som man nästan "alltid" tänkt sitter så pass benhårt kvar. Min självkänsla är ganska bra, jag vet att jag är bra som jag är och att jag är omtyckt för den och det som är jag.

Samtidigt kan självförtroendet svikta så, "att jag aldrig lär mig" tänker jag och när jag för femtioelfte gången velar inför vad jag ska göra eftersom jag bromsas av tanken om vad jag kan (och tror mig inte kunna) göra. Man tackar nej till saker för att man tror att man inte fixar det. Jag har till och med tackat nej till jobb med tanken att "herregud, hur kunde de fråga mig? Vad tänkte de som trodde att jag kunde fixa det där?"

När jag var liten var jag extremt blyg, jag vågande knappt häsla på mina släktingar och jag var, som jag minns det, nästan hysteriskt rädd för att svara i telefon. Ringa i telefon. Att tala i telefon var inga problem, det var det där att ta steget som stoppade mig, fick mig att tveka. Jag har alltid haft svårt för att fatta beslut.

Men hur ska man då komma vidare? Om man vet att man bara begränsar sig ytterligare genom att ständigt mata sitt dåliga självförtroende med tanken på att man inte kan. Det är lätt att säga att man bara ska lägga av med det, sluta klanka ner på sig själv och helt enkelt "byta attityd". Kom igen, säger man klämkäckt och försöker pusha sig själv. Men de som någonsin upplevt dåligt självförtroende vet att det inte är så lätt.

För att komma över min telefonrädsla till exempel fick jag tvunget börja tala i telefon - mycket. Lära mig att det inte var någon fara med det. Samtidigt kan jag nu, många år senare, fortfarande ha svårt för att svara i telefon eller ta initiativ till en konversation. De flesta som känner mig vet att jag inte brukar ha så svårt för att tala - men vad färre vet är att bakom det som de flesta tar som ett personlighetsdrag ligger mycket jobb. Man måste helt enkelt våga ta steget.

Det handlar om att våga prata. Eller att våga byta inställning och tänka "jomenvisst är jag bra!".  Det handlar om att tänka om sig själv och att tänka om. Både självkänsla och självförtroende är som motion, man måste jobba på det hela tiden. Med tiden blir det enklare. Men man får aldrig lägga av, man måste ta stegen vidare.

Jaja, då har vi packat kameror, paraply, solhatt och extra strumpor och åker till London. Planet åker nu ikväll men fix och don och förväntan har det varit dagar i förväg. Jag kommer av så lättförklarliga skäl att jag lämnar datorn hemma inte blogga under tiden jag är borta men jag har laddat upp med en del tidsinställda inlägg om Londontips och annat, så kika för all del in iallafall! Jag är liksom här, fast jag inte är här.

Allt är packat och adresslappen fick ett nytt motiv

Knaper, knaper

Kommer ni ihåg när jag berättade om Katla som satt och väntade på kattgräset? Jag planterade vid tillfället både kattgräs, krasse och solrosfrön och HEJ vad det har vuxit! Krassen kom över en natt och kattgräset kort därefter, till katternas stora lycka (och ibland till långbeningens förtret då katter äter kattgräs för att hålla magen igång..).

Det som tagit längst tid på sig dock, är solrosorna. Men som sagt, den som väntar på något gott. I morse hade ett litet solrosskott, fortfarande med ett solrosfröskal till hatt, vaknat och tagit sig upp. Den ville inte hamna i kamerans fokus men här är den iallafall. Heja!

Katt och solrosskott

I övrigt när jag skrev om Katlas väntan skrev jag också om min egen. Jag längtade till biobesök och födelsedagsförfestfikor, yoghurtglassätande och londonresor.

Filmen, till att börja med, var fantastisk. Jag vet inte hur man ska beskriva den men hela upplevelsen var densamma som att dra av ett plåster långsamt, som att klippa en nagel för nära skinnet eller som en sårskorpa man råkar riva bort. Black Swan var det vi såg och handlar egentligen om ballerinors strävan mot absoluta toppen. Men känslan av den var det ovan nämnda. Trots det, eller kanske precis därför, var den så väldigt fashinerande.

Födelsedagsförfestfikan var underbar om än något folkhopad. Jag blir så glad av mina gamla vänner och mina nya. Hur bra de gamla känner mig och hur gärna de nya vill lära känna mig. Dock hittade jag sockerkakan med färgglatt strössel på som jag skulle bjuda av i kylskåpet dagen efter. Nåväl.

Yoghurtglassen var förresten god men mitt fokus har lämnat den och nu ser jag fram emot London mer än annat. På Onsdag åker jag och allt är klart vad det gäller biljetter hit och dit, bokningar nu och då och inspanade sevärdheter här och där.

Men först väntar två vardagliga jobbdagar. Men den som väntar på något gott..

"Föreställ dig karnevalen i Rio de Janeiro, Brasilien. Flytta den sedan till Stockholm och byt ut deltagarna till studenter. Där har du Quarnevalen!

Quarnevalen är norra Europas största studentevenemang och arrangeras vart tredje år i Stockholm. Den engagerar tusentals studenter från alla Sveriges högskolor och universitet. Sist det begav sig, 2008, hade Quarnevalen en publik i storleksordningen 400 000, om inte mer. Hela arrangemanget är ideellt och drivs av Quarnevalsutskottet på Tekniska Högskolans Studentkår.

Syftet med Quarnevalen är att visa upp Stockholm som Sveriges största studentstad och att föra studenter från olika högskolor och universitet närmare varandra." (Quarnevalen.se)

Quarnevalstågetär idag, Lördag, och avgår ca. 14.08 från Kungliga Tekniska Högskolan för en lång tur runt stan

(återstår att se hur många ekipage som håller hela vägen).

Själv är jag uppvuxen med Quarnevalen och gick jag inte dit med pappan så var det med vännerna. Inte förstår jag mig på allt studentikost runt omkring och inte begriper man sig heller på alla de ekipage man ser, men det är lite det som är grejen. Quarnevalen är helt "bananas".

Jag har minnen av en solig vårdag där spänning låg i luften och det ena ekipaget konstigare än det andra rullade förbi på gatorna, jag fick kanske en godisrem och ett nummer av "bruxanvisningen", Quarnevalens egen tidning. Ett par maraquas fick jag också, gjorda av burkar med två bottnar och ingen öppning. Och med Arne på, Q Arne Valén, maskoten. De där burkarna har jag bestämt kvar. Ja, här har ni dem förresten!

Nu ska jag hänga kameran runt halsen och fota Quarnevals(upp)tåg!

Äta lunch på en brygga i den tjugogradiga majvärmen, på armen en gnuggistatuering som födelsedagfirarsrest.



För att sedan gå på promenad med kameran.



Och se andra som promenerar utan.



Att faktiskt vilja dra sig till skuggan.



Och blicka ut genom grenarna mot vattnet.



Men mest av allt att bara nöjt sträcka på sig.



Sträcka sig mot solen.
Det handlar om att vara i våren.

Ibland måste man helt enkelt vara modig och lämna det som varit bakom sig.

Våga låta sig hitta en styrka i det nya.