Jorå, så kom det sig att det gick ganska dåligt för mig i teknik- och bloggskrivarhänseelsen ett par dagar. Kunde jag logga in? Näe. Kunde jag skicka en trevlig bild på en snorig, varm Maria på sina nya skidor i skidspåret? Näe. Lika bra var väl kanske det, just det där sistnämnda tillfället. Försök själva visa glädjen över solskenet och de nya skidorna när näsan rinner och skidorna halkar bakåt eftersom verkstan missat fästvalla.

Hursa? Vill ni se bilderna nu istället? Okej. Här kommer sagan om Maria och skidorna.

---

Jag köpte mig något sådant här:

Och tänkte mig att känslan som infann sig skulle bli något såhär:

Skidorna satt som de skulle och snart var jag iväg. Till en början gick det väl ganska bra. Det var ju plant...

Ganska snart in i skogsspåret gick det dock upp för mig att sådär enkelt som jag tänkte mig det skulle vara att komma igång - det skulle det inte bli, alls. Självklart har jag inga högre tankar om mig själv som skidåkare då det var ungefär tjugo år sedan (ja, jag har levt så länge) jag stod på ett par längdskidor. Då var jag nästan sju och skidorna sattes fast med metallfjädrar runt mina egna skor. Det gick väl "sådär" med tanke på att mina tålmodiga föräldrar inte frågat om jag ville prova igen. Jag gav väl ganska snabbt upp och gick i pulkaskola istället.

Men nu när jag givit mig den på att detta var det nya rätta för mig i vintersportväg så blev jag väldigt besviken när detinte gick som jag ville. Staka fram och glida gick väl bra, de få nedförssluttande partier som skogen jag åkte i begåvats med gav mig tidvis små lyckorus.

När uppförsbackarna kom (de är ganska många) och jag bråkat mig upp för ett par men snart insåg att jag inte hade något som helst fäste. Då började jag se det hela lite, lite mindre muntert och lyckorusigt. Att jag dessutom blev omkörd av alla glada medelålders motionärer och fick förbarmande blickar av de pensionärer som var ute på solskenspromenad med sina hundar gjorde inte mig så mycket morskare.

Men se, där någonstans mitt i skogen, strax efter någon lång svepande nedförsbacke så kände jag den där gladheten igen. Jag såg min skugga och tänkte att jag ta mig tusan såg lite ut som en skidåkare ändå . Så länge jag stod stilla iallafall. Kanske går det bättre nästa gång, då jag (verkstan) hunnit tejpa eller sätta fästvalla på skidorna. Kanske går det bättre nästa gång och kanske hittar jag där i skogen min längdskidåkar-röst. Vi får hoppas på det.