1959

1967

1973

1985

Var på en leksaksaffär här om dagen ren nyfikenhet över vad barnen erbjuds i lekväg nu för tiden. För den prognosen är ju folkmun ganska dyster med tal om könsuppdelning, opedagogik och billig plast av utländska händer ihopsatta till diverse lektyg. Och ja, alla dessa farhågor införlivades.

Detta ska vi inte gå in på för jag är inte på humör, däremot ville jag visa den lilla nostalgikick jag fick när jag gick i den rosa avdelningen på affären (hiskeligt lik en avdelning inriktad mot barn med snippa, det var iallafall flickor på nästan alla förpackningar.) Där på en hylla tronade den gamla goda Barbiedockan och ett jubileum måste ha firats, för den största nyheten var en docka - från 1985.

De var ju ändå lite häftigt, tyckte jag som är just av den årgången. Inte för att jag trånat efter just en sådan docka (när man är noll år är det tämligen svårt att tråna efter långbenade plastdockor) men jag minns väl de dockor jag faktiskt lekte med, byggde gigantiska hus med VHS-band som väggar och inte sällan hade de ett stall också, hästtok som jag var.

De dockorna kunde, trots sina handikapp med vanskapta fötter och händer, försvinna på en massa äventyr. Hoppa fallskärm nerför trappen, bryta huvudet (och limmas tillbaka, de blev förvisso stelopererade men dock), borsta hästar och köra rallybil på grusgången, simma i vattenpölar och kläs i gräddbakelseliknande kreationer till kläder. Det kunde klippas lugg som aldrig växte ut och de fick slingor i håret med de välanvända tuschpennorna samtidigt som de sekunden efter klättrade i berg uppför trappan och åkte bil ned.

De kunde väldigt mycket de där dockorna, fast de var köpa på den rosa avdelningen. "They´re swell."

Påskafton minsann!

Jag såg en av mina favoritfilmer igår. En sådan där man nöter sönder repliker i, citerar och kan skratta åt bara för att man kommer på något från filmen som passade så bra att säga i just den situationen man är i.

Jag minns på gymnasiet, hur vi såg G - som i gemenskap säkert hundra gånger, gjorde ett arbete om vad det blev av skådespelarna och skrev ut låttexter på overheadpapper bara för att uppförstorat visa klasskompisarna hur geniala de var.
Jag undrar vad som hände med det där arbetet, en overheadtext har jag kvar. Det är texten till "Tre vilda hav" och jag tycker så mycket om den. Jag tycker så mycket om G - som i gemenskap.

"Ända från Söderhavet kommer en dag en flaskpost till Pippi. Flaskan innehåller ett meddelande från Pippis pappa, kapten Långstrump, som fångats av sjörövare och nu ber sin starka dotter om hjälp.
Pippi tvekar förstås inte en sekund. Tillsammans med Tommy och Annika ger hon sig iväg mot Söderhavet för att rädda sin pappa. Men det är många faror som lurar på vägen och ännu farligare blir det när de kommer fram till Porte Piluse, platsen där sjörövarna härskar"

Annika och Tommy blir tillfångatagna av pirater, men var?

Och det var just de där piraterna som ställde till det. Inte nog med att det är olika pirater i bildrutor efter varandra (inomhus och utomhus till exempel), de är också tämligen mjäkiga pirater som bara gör saker på order. Finns det ingen framåtanda i pirater nuförtiden? Nej, pirater kanske jobbar på kommando och att de byter skepnad mellan inom - och utomhusscener har sin enkla förklaring att när de är vid borgen är de vid kastellet i Vaxholm och när de är på stranden, till exempel, är de på Barbados i Västindien. Det verkar ju dumt att skeppa sjörövare kors och tvärs, även om det är det de gör bäst. Alltså, olika pirater i olika scener.

Två typer återkommer dock och det var där våra frågetecken vaknade. De två typerna heter Jocke med kniven och Blod-Svente. Jocke med kniven spelas av en favorit jag nämt här tidigare, Martin Ljung. Hans mjuka och basröstade sätt gör Jocke med kniven till en ypperligt älskvärd figur som man nästan tycker lite synd om. Bland annat blir han upprörd och ledsen när han inte hittar sin kniv men hans största problem är huruvida han kan behålla sitt namn eller inte. "Om jag inte har min kniv, då kan jag ju inte heta Jocke med kniven! Om jag inte är Jocke med kniven, vem är jag då?". När han väl hittar kniven pussar han den ömt och märker inte att Pippi, Annika och Tommy smyger iväg - som ett par tunnor med fötter.

Blod-Svente är en sådan typ man känner igen men inte kan sätta fingret på. Eller ja, det är egentligen mannen under den lila kappan som vi inte begrep oss på, Jarl Borssén. Han gjorde sig känd genom ett antal revyer tillsammans med Kar-de-mumma på Folkteatern. Han har faktiskt ett antal revyer bakom sig i olika konstelationer och tack vare sin rappa humor har han suttit med i många tv-program på samma tema, Gäster med Gester och Pratmakarna till exempel. Det vi inte kunde sätta fingret på var vad mer vi kände igen honom ifrån? Jag har vaga barndomsminnen av honom men minns att han  var rolig - och hans röst är också karaktäristisk. Och visst, han figurerade som statist i ett par Jönsonligan-filmer, bland annat var han servitör på en kinesisk restaurang men det är inte därifrån. Mina minnen sträcker sig längre bakåt. Mysteriet Jarl Borssén är inte löst.

Idag är det lördag men eftersom gårdagen innebar både filmkväll och gotter så är det lika med vardag idag - på ett ungefär. Jag ska jobba fram till kvällningen och sedan vet man aldrig vad som händer. Jag skulle ju egentligen innerligt gärna gå på Rocket room men där spjärnar plånboken emot som en envis häst som borrar ner hovarna i marken och vägrar gå. Har jag tur kanske jag hittar en skattkista med ett innehåll av den dignitet som Pippi fann. Man får leva på hoppet. Adjö.

När jag hittade filmen till igår kom jag att tänka på de stop motion-filmer man sett som barn.

Säga vad man vill om 80- och 90-talets barntv men var det något de var bra på att visa var det stop motion, främst från Öststaterna. De välkomnades kanske med varierande entusiasm av svenska barn bänkade framför tv:n men jag kommer ihåg att jag tyckte de var fina.

Dämpade men kontrastrika färger. Klassiska sagoteman, inte sällan med inslag av magi.

Drutten och Gena sändes på 70-talet så varför jag minns det vet jag inte, jag kom egentligen i kontakt med dom först när jag skulle lära mig lite ryska till ett jobb här om året.

Tjeburasjtjka, som serien heter i original, kommer från sovjetunionen och skattas högt där, kanske för att det är en dold satir över sovjetsamhället.

Ordet "Tjeburasjka" (Чебурашка) är en härledning från det ryska mycket ovanliga verbet "чебурахнуться" (falla). Förmodligen är det påhittat av författaren själv. I boken hittar en grönsakshandlare något i en låda full med apelsiner. Han tar upp det och försöker få det att stå upp, men det faller på grund av ömma ben efter den långa färden. Efter att ha försökt en andra gång säger han "-Ой, опять чебурахнулся!" (-Aj, du föll igen!), och därmed hade Tjeburasjka fått sitt namn; "något som faller".

John blund kommer från Tyskland. Där heter han Sandmann eller Unser Sandmännchen. Att hans fanns fick man som barn lära sig genom att han ibland lämnar spår av sand i ögonen som man kände när man gnuggade sig i ögonen på morgonen. Även denna serie har i sitt original haft subtila socialistiska budskap om frihet.

Bild från en läsvärd liten artikel i DN, klicka på bilden så länkas du dit.

Valley of Gwangi: Vi avslutar med en av mina mest markanta minnen av stop motion. Det är definitivt inget barnprogram och jag vet inte alls hur det kom sig att jag såg den. det är en amerikansk långfilm som kom 1969.

En väldigt liten häst väcker en paleontologs intresse, då den misstänks vara en Eohippus, en urhäst. Lokalbefolkningen berättar att den kommer från den förbjudna dalen och de kidnappar hästen för att ta den tillbaka dit. Paleontologen med följe tar sig också dit - för att ta tillbaka hästen. Det är då de möter Gwangi, en allosaurus, som härskar i den förbjudna dalen - dalen som tiden glömde, och tar med honom till staden istället..

Det kom en del långfilmer och tv-serier och det var alltså den senast gjorda tv-serien där ponnyerna är som små tonåringar som går i skolan, har kärlekstrubbel och hittar magiska tekannor som vi skulle se på.

I samlad och förväntansfull hop satt vi uppkrupna i min säng med varsin ponny att kamma i knät, det var både spännande, sockersött, sjukt och galet att titta på alla avsnitten. De är ta mig sjutton inte alltid så söta de där ponnyerna utan tidvis ganska korkade, arroganta och kaxiga (men försök själv bo i en pastellfärgad värld där alla ska vara så J***a glada hela tiden, det måste ju tära på en!)

Annat man kan göra med My Little ponys är torn. Höga torn. Jag, Fredrik och Viktor satte raskt igång med uppgiften, som pastellmos på toppen satte vi (de tidiga 80-tals) ponnyernas kattkompis. Vi kom inte på vad den hette men rysk fick den vara, med en hästtoffel (!) på huvudet blev illusionen perfekt!

Efter ståhejet med att bygga ett ponnytorn blev det prisutdelning i showstallet och så skulle det festas med bubbelvatten. Det hade dock frusit i frysen..

En lurifaxig, pastellfärgad och trots fruset, isigt bubbelvatten värmande och fantastisk afton!