Om ett par timmar lämnar jag lyan, när katterna gör det de gör bäst dagtid - sover. Då åker jag till kusinen och kidnappar jycken, Leia. Kanske blir det en tur till Drottningholms slott. Ja, det tror jag bestämt att det blir.

Idag vänstrar jag lite.

Ps: Guller er som hört av er och undrat hur Elsa mår! Hon repar sig fint och är ganska mallig över sina tuffa stygn på magen, men ganska irriterad också. Själv har jag fullt sjå att få henne att låta bli dem.

Ps 2: Londonbilderna har redigerats idag och komme rupp imorgon. Tror jag. Imorgon ska jag vara ledig, så sol och kompisfika går före men sedan så!

Hon jamade missnöjt. Men den här gången var det inte mat hon ville ha. Det var Elsa.
Ni som har djur vet hur gärna man skulle vilja kunna förklara vad som händer, till exempel var de ska när de måste in i transportburen eller varför ens kattkompis helt plötsligt är borta. Var är hon? Kommer hon tillbaka?

Jo, hon kommer tillbaka, om ett par timmar. Tills dess är det bara att vänta. Busa, leka, kela, äta, jama och leta. Och vänta.

Fast fåglarna utanför lockar också. Förstås.

Själv längtar jag till morgondagens biobesök, lördagens förhoppningsvisa yoghurtglassätande, födelsedagsförfestfikan, mittiveckanmiddagen med familjen och till London.

Jag längtar också tills jag sitter bakom ratten på mitt aldeles egna renoveringsobjekt till bil med en motor man förstår sig på. Och till den dagen jag har fastare inkomst, en balkong eller ett helt hus och en grusgång för katterna att rulla på i solvärmen. Men dit är det ganska långt.

För recis som den slitna metaforen att växterna inte bara behöver vänta utan också näring och kärlek för att gro så kommer inget till en utan vidare. Man när sig med vatten och väntan och jobbar sig uppåt. I sinom tid ska man se att man vuxit och att det minsann är mer till ens person än det var igår.

Tills dess räcker det med att tålmodigt se gräset gro.

Det är ingen stor katt vi talar om så hon försvann halvvägs in i påsen innan hon rappt fick tag på ett popcorn att plocka ut och börja knapra på. Katla som låg mest likt en björnfäll över mina ben bara tittade lite slött, hon brukar annars inte vara särskilt sen att provsmaka det mesta, vare sig hon får eller inte.

Annars är vardagssoffedrönande något som uppskattas nu mer än annars. Inte för att jag drönar mer än annars,  eller.. kanske just därför. Jag har liksom anledning att vardagsförsoffa mig - efter en lång arbetsdag.

Men borsett från den lilla minusgradiga nedebörd som resulterade i en halvtimmes blötsnöande har ju vädret stadigt hållit sig på den soliga, om än kalla, sidan. Och solen piggar upp, till nackdel för oss soffdrönare. Solen piggar inte bara upp växterna eller djuren som springer runt i lägenheten som vore de nyladdade batterier.

Nej, den drar också i oss människor, i våra tjocka jackor drar den och i smilbanden. Jackorna dras av och sugs liksom ned i källare och förråd. Smilbanden dras obönhörligt uppåt, iallafall på mig. Dock kommer det med denna vårsolsglädje även en möjligtvis alldeles för tidig önskan att "hänga" ute.

Och oh boy vad man kan missta sig. Det är kallt! Och avsett det soliga vädret och dess kallare eller varmare plusgrader vill man ibland bara sitta inne, iallafall, och vardagssoffedröna.

Men det känns liksom inte lika okej som i minusgradernas snålblåst. Inte lika befogad när tjugoslaget slår och det fortfarande inte är mörkt. Men jag slår ett slag för att vardagssoffedröna bäst man vill, oavsett väderleken utanför.

Ligga där i soffan med huvudet i en taskig vinkel och dela en påse popcorn med vårpigga men vardagssömninga katter. Och ute är det fortfarande ljust.

Att det VAR Katla vet jag, för Elsa satt som vanligt bakom gardinen i fönstret och spanade. Men när hon hörde att jag skrattade åt Katla, inte kunde man bli arg åt eländet heller, så kom hon nedhoppande och framtassande.

Katla tittade på Elsa när hon fick fatt på trådrullen och snodde den. Ett tag fick hon ha den, verkade det som. Katla lade sig ner och solade sig en stund.

Efter ett tag fick Katla nog och började fäktas med tassarna, försökte sno trådrullen och när det inte gick försökte hon få tag på Elsa. Jag hukade mig ner och drog tag i den blå tråden.


Jag drog den mot mig och fick katternas blickar blixtsnabbt med mig. Trådrullen själv rullade sakta iväg åt andra hållet. Katterna bytte snabbt håll. Nu satt rullen fast och när jag drog i den lät det lite, lite och tråden spändes.