Jag älskar denna dokumentär och har sett den säkert fyra gånger.

Nu, onsdag kväll, sänds den på kanal 1.

Stig-Anders vilar.

Fotograf: Peter Gerdehag

"Ana Gina driver en av Sveriges största bloggar och har över 10 miljoner Youtube-träffar på sina sketcher om svennemorsan Bettan och syster Khadidje. Fick Expressens webbtv-pris vid Kristallengalan förra året liksom Roligast i bloggvärlden på Blog Awards. Är just nu aktuell som programledare för Ana Gina Show på SVT Play. Gjorde också valwebben där i höstas. Gick till slutaudition i Idol på TV4 2009. Ana Gina betyder "Jag är Gina" på arabiska.

- Att vara ung, tjej, ha utländska rötter och vara muslim är inte direkt fyra kriterier som är sådär jättebra att ha i dagens samhälle. Jag vill dela med mig av de svårigheter jag har stött på i dagens Sverige när det gäller att vara en del av "det svenska samhället" - men samtidigt inte glömma sitt ursprung. Vem är jag? Svennen? Blatten? Muslimen? Eller bara en ung tjej som kanske tänker lite för mycket?" (Källa: Sr.se)

Ikväll, 19.30, spelar hon, för Kulturfestivalens räkning, på Brunkan (Brunkebergs torg) här i Stockholm och hon har lovat att spela låtar från sitt album "The noble art of letting go" för att hedra de som så tragiskt drabbats av det som hänt i Oslo. Idag är det fyra veckor sedan, exakt.

Jag vill dit, verkligen, verkligen dit.  Rebeccas musik har liksom naglat sig fast sedan jag såg den av hennes musik akompanjerade pjäsen "Wear it like a crown". Jag trotsar bestämt alla känningar av höstförkylning, drar på mig regnkappan och ut på stan. Adjöss.

Nästa vecka ska jag gå på teater, har jag bestämt. Jag behöver liksom det, känner jag.

Här om veckan läste jag en artikel ur DN:s söndagsserie "Min barndoms somrar" och först ut var en Grand ol´lady i svenska skådespelarsammanhang, Meta Velander. Här är ett kort utdrag:

"– Här är det damm, kan jag tala om!

Meta Velander, åttiosju i augusti, blåser undan ett tjockt lager tid från dagboken som har legat undanstoppad i snart ett sekel. DN Söndag har bett henne att damma av sina barndomsminnen från 30-talet. En del av dem finns nedskrivna i dagboken med ett litet lås på pärmen, men nyckeln är borta och bladens förgyllda kanter sluter tätt om hennes flickminnen.

Med den låsta boken i ena handen drar Meta ut kökslådan hemma i funkishuset i villasamhället Djursholm norr om Stockholm, som hon delar med maken sedan 62 år, och tillika skådespelaren, Ingvar Kjellson.

– Tills döden skiljer oss åt får det väl bli, fnissar hon. Det är fantastiskt, och i det här yrket också. Det finns äktenskap som håller även i vår bransch, men vi är inte så många.

Hon tar fram en kniv och petar med spetsen i dagbokslåset:

– Nu ska vi se om vi kan bryta oss in här.."

I sextiotvå år har de varit gifta, Meta Velander och Ingvar Kjellson (hatten av för det!). I pjäsen Rut och Ragnar på Stadsteatern spelar de ett lika gift par men med en väsentlig skillnad - de vill skiljas.  Att dela upp de gemensamma ägodelarna är en sak men hur blir det med minnena och drömmarna? Det är mycket praktiskt att ordna med skilsmässoceremonin - och hur gör de med skilsmässoresan?

Pjäsen är skriven av Kristina Lugn, regisserad av Jan-Olof Strandberg och scenograf är Lars Östbergh.

Jag ser fram emot att se den.

---

Annars var ett av mina första möten med Meta då jag som liten tittade på nyfilmatiseringen av den gamla 50-talsfilmen om Anderssonskans Kalle (som i sin tur byggde på Emil Norlanders roman med samma namn).

Här ett klipp från filmen från -72, där busfröt Kalle lurar föreståndarinnan (Meta Velander) och husan (Laila Westerlund) då de vill ha ett fint porträtt på dem båda ute på bryggan. Men kalle tycker nog att de kan ta några steg till...

Ps: En släng av skrivkramp och stiltje har fallit över mig, men det släpper snart, var så säker. Då blir det skriva av igen.

"Vi föds och vi dör, så har det alltid varit", så sade hennes rollkaraktär Lovis på mycket Lindgrenskt manér.
Vad hon hade sagt för att citera sig själv vet jag inte, men att hennes frånvaro aldrig kommer övervinna hennes närvaro, det vet jag.

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Expressen

Idag blir det ett fasligt flängande, in till stan och jobba, ut till skolan och plugga och sedan hem och skriva. Idag ska vi få saker gjorda, mina vänner! Och ja, av denna ovan blir jag alldeles varm.

Ta hand om er.

"Mattis, du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det alltid varit."

"Men han fattas mej", skrek Mattis. "Han fattas mej så det skär i bröstet!"

"Vill du att jag ska hålla om dig ett slag", frågade Lovis.

"Ja, gör det för all del!", skrek Mattis. "Och du Ronja också!"

Sedan satt han lutad ömsom mot Lovis och ömsom mot Ronja och grät ut sin sorg över Skalle-Per som hade funnits jämt i hans liv och nu inte fanns mer.

Geraldine Doyle 1924-2010

Blev förebilden för "Rosie the riverter" då hon fotades jobbande i en metallfabrik i Michigan 1942.

Själv upptäckte hon inte bilden förrän hon såg den i en tidskrift 1982, då var bilden redan en symbol för kvinnors arbetskrafts betydelse under andra världskriget.

Thomas Funck 1919-2010

Barnboksförfattaren och konstnären som dök upp i radio 1954 med Grodan Boll och Kalle Stropp.

Alla röster och ljudeffekter gjorde han själv. Funck var, precis som sin groda, en mångsidig karaktär.

Martin Ljung 1917-2010

Knäpp-upp-knäpp komiker och skådespelare.

Det går inte att med ord beskriva vad du betytt för mig.

(Men du fick mig att känna mig stolt över min röst)

Tack!

Mycket av 2009-2010 handlade för mig om Promoes album Kråksången och den snurrar stadigt vidare i min låtlista.

Här är Yta, med Magnus Betnérs inflikande av några kloka ord vid 3.30.

Mycket klok sång.

Fick ett tips av min vän Sanna, tack!

If you are at first lonely, be patient. If you’ve not been alone much, or if when you were, you weren’t okay with it, then just wait. You’ll find it’s fine to be alone once you’re embracing it.

We could start with the acceptable places, the bathroom, the coffee shop, the library. Where you can stall and read the paper, where you can get your caffeine fix and sit and stay there. Where you can browse the stacks and smell the books. You’re not supposed to talk much anyway so it’s safe there.

There’s also the gym. If you’re shy you could hang out with yourself in mirrors, you could put headphones in.

And there’s public transportation, because we all gotta go places.

And there’s prayer and meditation. No one will think less if you’re hanging with your breath seeking peace and salvation.

Start simple. Things you may have previously based on your avoid being alone principles.

The lunch counter. Where you will be surrounded by chow-downers. Employees who only have an hour and their spouses work across town and so they, like you, will be alone.

Resist the urge to hang out with your cell phone.

When you are comfortable with eat lunch and run, take yourself out for dinner. A restaurant with linen and silverware. You’re no less intriguing a person when you’re eating solo dessert to cleaning the whipped cream from the dish with your finger. In fact some people at full tables will wish they were where you were.

Go to the movies. Where it is dark and soothing. Alone in your seat amidst a fleeting community.

And then, take yourself out dancing to a club where no one knows you. Stand on the outside of the floor till the lights convince you more and more and the music shows you. Dance like no one’s watching because, they’re probably not. And if they are, assume it is with best of human intentions. The way bodies move genuinely to beats is, after all, gorgeous and affecting. Dance until you’re sweating, and beads of perspiration remind you of life’s best things, down your back like a brook of blessings.

Go to the woods alone, and the trees and squirrels will watch for you.
Go to an unfamiliar city, roam the streets, there are always statues to talk to and benches made for sitting give strangers a shared existence if only for a minute and these moments can be so uplifting and the conversations you get in by sitting alone on benches might’ve never happened had you not been there by yourself.

Society is afraid of alone though, like lonely hearts are wasting away in basements, like people must have problems if, after a while, nobody is dating them. But lonely is a freedom that breaths easy and weightless and lonely is healing if you make it.

You could stand, swathed by groups and mobs or hold hands with your partner, look both further and farther for the endless quest for company. But no one’s in your head and by the time you translate your thoughts, some essence of them may be lost or perhaps it is just kept.

Perhaps in the interest of loving oneself, perhaps all those sappy slogans from preschool over to high school’s groaning were tokens for holding the lonely at bay. Because if you’re happy in your head than solitude is blessed and alone is okay.

It’s okay if no one believes like you. All experience is unique, no one has the same synapses, can’t think like you, for this be relieved, keeps things interesting lifes magic things in reach.

And it doesn’t mean you aren’t connected, that community’s not present, just take the perspective you get from being one person in one head and feel the effects of it. Take silence and respect it. If you have an art that needs a practice, stop neglecting it. If your family doesn’t get you, or religious sect is not meant for you, don’t obsess about it.

You could be in an instant surrounded if you needed it. If your heart is bleeding make the best of it. There is heat in freezing, be a testament.

 

Text skriven av poeten Tanya Davis

och lånad från hennes hemsida

 

 

Som 17-åring fick hon och många andra kvinnor rycka in då männen gick ut i krig. Hon arbetade ett kort tag som Metallpressare

- Thank you, Ma´am, for your service to our country

Skärmdump från Bob Hanssons blogg

En monolog om lycka

Poeten Bob Hansson har via SVT:s litteraturmagasin Babel samlat svenska folkets tankar om lycka.

Dessa har inspirerat honom att skriva En monolog om lycka.

Föreställningen sänds i SVT2 den 4 december i programmet Veckans föreställning.

Medverkande: Bob Hansson

Personinstruktion:  Ika Nord

(Vilken fantastisk duo! Tycker jag)

Jag var där igår, satt med i publiken. Det var bra. Mycket bra. Men det var också TV, och omtagningar. Tappade ord och lyckan över en sufflör. Lila silkespapper på en tvättlina med namn och ord för lycka på. Det var en stor låda i scenens ena hörn som Bob tyckte det skulle vara så kul om det kom en liten tant ur. Sen gjorde det det. De dansade på scenen. Det var funderingar om huruvida man är reggisör eller huvudrollsinnehavare i sitt eget liv och varför så många nuförtiden helst verkar vilja vara scenografen. Köpa nytt och byta ut, som att en väg till lycka var att ändra scenografin snarare än att skriva om manuset.

Det var ett deklarerande av den undersökning han gjort, vad lyckan kan vara. Lyckan kan vara blicken i ett barns ögon när den får ett nyputsat äpple. Lycka kan vara att slipa en dörrkarm, grundmåla, slipa, måla igen och att vakna dagen därpå och se den nymålat glänsande.

För programmet Babel sökte Bob svar på av Kärlek kan vara. 25 000 kärleksdikter skickades in - och den vinnande dikten skulle han läsa upp, på ett eller anna sätt, för Viktoria och Daniel som just gift sig men det uppdraget visar sig svårt.

I ett sista försök beger sig Bob Hansson ut på en liten segelbåt för att ta dikten till Drottningholmsslott och där komma i kontakt med Victoria och Daniel. Det går inte riktigt som han tänkt sig. Snart signalerar högvakten att Bob måste ta sig in till stranden och han grips. Men hinner han läsa dikten innan?

Och så kan det vara. En hand på sin ärm. Så jävla på riktigt.

2009-09-17

Far och dotter gick ut i solen, på vägen in fick vi kliva över en hund som bestämt sig för att platsen precis utanför dörren var den bästa. På vägen ut hade den makat lite på sig.  Pappa spejad efter en plats att sitta, en äldre söderkis som var lite på kanelen tyckte att herrskapet kunde sitta där han satt för han skulle precis gå. Jag insisterade på att pappa skulle sitta på bänken intill husväggen - jag tog en pall mitt emot. Jag hade aldrig vågat sitta där pappa satt, då hade mitt hjärta stannat.

Där satt Bob Hansson – och plötsligt var jag sexton igen.

Han satt faktiskt där, med sitt faktiskt röda hår och sin faktiskt röda kostym.

Och jag blev sexton år och dog nästan. Ville inte säga fel sak, för tänk om han fick fel intryck av mig, tänkte att jag var ett fanatiskt fan som ville imponera på en idol. Tänkte att jag ville säga rätt saker så han fick rätt intryck, fast bara sådär från sidan av, inte rakt på utan att han bara skulle se att jag satt där och var jag. Det ville jag att han skulle se.

Han såg trött ut mot Nytorget och lyssnade på och bytte ord med sin kompis, sen gick han med orden ”nu ska jag hem och jobba”.

Och jag tänkte, vad jobbar Bob Hansson med? Går han hem och rensar sin hjärna på dikt-idéer, går han hem, brygger en kopp kaffe, sätter sig vid datorn och är blank och skriver han sen vad som faller honom in?

Går han hem och slipar på formen på sin Heja Världen -show?  Kanske skriver han inte alls någon dikt, tänker inte alls några Bob-iga tankar mer än att han funderar på om filen är slut och att han ska köpa ny?

Kvar på Caféet satt jag, och pappa. Jag hade svårt att vara normal, som en sextonåring som sett sin idol och förebild och inte visste vad hon skulle göra av känslorna.

Det var fjärde gången jag såg honom. första gången gick jag på gymnasiet och han hade en föreställning i vår aula. När föreställningen var slut satt jag utanför skolan uppflugen på ryggstödet till en fastgjuten soffa. Ut ur dörrarna till skolan klev han.

- Hejdå, sade jag.

- Hejdå, sade han.

Idag ska jag se honom igen. På en riktig teater. Det ska bli kul, som att återse en gammal vän, en idol, en helt  bristfällig vanlig människa.

Ps: han har en blogg också.

Jag hade hört så mycket om den pjäsen. Var trött på det hela innan jag ens sett den. Jag tyckte väl kanske att det hela verkade lite väl "cheesy", överdrivet och hajpat. Sedan, efter att teaterns ridåer fallit, var jag fast med en upplevelse som alltid kommer hänga med, i synnerhet musiken.

Det är så mycket i dessa hängivna skådespelares sätt att sjunga. Så mycket som griper tag i en, som viss musik gör. Då spelar det ingen roll om det är en kompositör, artist, en pjäs, musikal, romantisk långfilm, action eller barnfilm. Vissa toner biter sig liksom fast. Det här är en av dem.

"Vi bär svart klädsel om SD kommer in i riksdagen"

- 1 579 kommer att delta.

"När Lars Ohly vägrade sminka sig samtidigt som Jimmie Åkesson"
- 48 642 personer gillar detta.


Expressens kampanj "Vi gillar olika"
- 108 561 personer gillar detta.


"Get together för jämlikhet"
- 7 235 personer kommer att delta.

Men mest av allt var det många som rasade över att SD med största sannolikhet skulle komma in i riksdagen. Reaktionerna sedan rösterna räknats var slående.

En del hurrade medan andra försökte förstå vad som nu skulle hända. Många valde att skriva i sin statusrad och be dem som röstad på SD ta bort dem som vänner medan andra kontrade med nyfikenhet.

Jag sjäv vet inte vad jag ska tycka, är inte tillräckligt insatt för att uttala mig. Jag gick och röstade. Jag gjorde mitt val. Politik är inte min starka sida, det har inte intresserat mig. Jag säger inte att jag inte vill reagera men skulle jag ställa mig och skrika skulle det bli okonstruktivt babbel av upprörda känslor och lösrykta fakta.

Men jag förstår den frustration som nu vuxit sig stark. Jag tror dock att det är bättre att vända den frustrationen till positiv jäklar anamma, läsa på och till nästa val öppna upp för dialog över parti och blockgränser. Det är upp till oss nu, frustrerade, glad, arga, besvikna, förvånade och nyfikna.

Visst har Sverige nu fått in ett parti som 94% av befolkningen inte vill ha att göra med. Då är det är upp till oss att mota dessa kalla 5,7% i grind och visa dem att vi tänker fortsätta hålla Sverige varmt.

Ps, Läs gärna vidare här:

Sandra, min gamla klasskompis tillika en vass skribent och debattör. Hon inspirerar mig. Tonite only

Sanna, min älskade vän, som röstade taktiskt för Sveriges framtid trots att hon möter första delen av mandatperioden i Frankrike. Paris with love

Bella, klok, vacker och vass som en knivegg. Skäms över valresultatet. Get your kick on route 66

Hur röstade Sverige? Se efter hos Valmyndigheten

"Använd frustrationen över SD på rätt sätt" Signerat Kjellberg

Ps 2, Om någon av er som läser detta känner igen något av inklippen från facebook som era och inte vill ha dem här, kontakta mig på facebook (har bara visat inlägg av vänner).

Jag hade gått min skoldag.

Jag hade letat efter den där nedrans tröjan som skulle kosta exakt så mycket att jag kunde få rabatt. 50 kronor rabatt var det.

Men jag hittade den inte, inte min färg, inte min storlek, inte min nya tröja.

Släntrade ner längst götgatan till medborgarplatsen, pappa satt på en solbänk invid tre tanter som hade loppis. De hade mycket fint men inte för min plånbokstunnhet.

Vi gick på bondegatan, pappa sa att den var Maria-ig, kollade i skyltfönster, köpte bröd och i en liten antikaffär en oljekanna för ångbåtar, den var pappa-ig.

Snett emot en affär med vegetariskt och ekologiskt från golv till tak där jag köpte låtsasskinka och pappa russin låg ett fik. Det fiket satt jag och Linnea på när vi varit på Junibacken och det fiket släntrade jag och pappa in på nu, köpte färskpressad juice och chai-te och tjejen i kassan förklarade att låset till toalettdörren var trasigt så ville man visa att det var upptaget skulle man vända på skylten som hängde på dörren. ”Är denna skylt vänd är det troligen upptaget, men du får gärna vänta” stod det på den.

Far och dotter gick ut i solen, på vägen in fick vi kliva över en hund som bestämt sig för att platsen precis utanför dörren var den bästa. På vägen ut hade den makat lite på sig.  Pappa spejad efter en plats att sitta, en äldre söderkis som var lite på kanelen tyckte att herrskapet kunde sitta där han satt för han skulle precis gå. Jag insisterade på att pappa skulle sitta på bänken intill husväggen - jag tog en pall mitt emot. Jag hade aldrig vågat sitta där pappa satt, då hade mitt hjärta stannat.

Där satt Bob Hansson – och plötsligt var jag sexton igen.

Han satt faktiskt där, med sitt faktiskt röda hår och sin faktiskt röda kostym.

Och jag blev sexton år och dog nästan. Ville inte säga fel sak, för tänk om han fick fel intryck av mig, tänkte att jag var ett fanatiskt fan som ville imponera på en idol. Tänkte att jag ville säga rätt saker så han fick rätt intryck, fast bara sådär från sidan av, inte rakt på utan att han bara skulle se att jag satt där och var jag. Det ville jag att han skulle se.

Han såg trött ut mot Nytorget och lyssnade på och bytte ord med sin kompis, sen gick han med orden ”nu ska jag hem och jobba”.

Och jag tänkte, vad jobbar Bob Hansson med? Går han hem och rensar sin hjärna på dikt-idéer, går han hem, brygger en kopp kaffe, sätter sig vid datorn och är blank och skriver han sen vad som faller honom in?

Går han hem och slipar på formen på sin Heja Världen -show?  Kanske skriver han inte alls någon dikt, tänker inte alls några Bob-iga tankar mer än att han funderar på om filen är slut och att han ska köpa ny?

Kvar på Caféet satt jag, och pappa. Jag hade svårt att vara normal, som en sextonåring som sett sin idol och förebild och inte visste vad hon skulle göra av känslorna.

Tidigare i somras:

Världen lagad med silvertejp