Jag älskar denna dokumentär och har sett den säkert fyra gånger.

Nu, onsdag kväll, sänds den på kanal 1.

Stig-Anders vilar.

Fotograf: Peter Gerdehag

"Ana Gina driver en av Sveriges största bloggar och har över 10 miljoner Youtube-träffar på sina sketcher om svennemorsan Bettan och syster Khadidje. Fick Expressens webbtv-pris vid Kristallengalan förra året liksom Roligast i bloggvärlden på Blog Awards. Är just nu aktuell som programledare för Ana Gina Show på SVT Play. Gjorde också valwebben där i höstas. Gick till slutaudition i Idol på TV4 2009. Ana Gina betyder "Jag är Gina" på arabiska.

- Att vara ung, tjej, ha utländska rötter och vara muslim är inte direkt fyra kriterier som är sådär jättebra att ha i dagens samhälle. Jag vill dela med mig av de svårigheter jag har stött på i dagens Sverige när det gäller att vara en del av "det svenska samhället" - men samtidigt inte glömma sitt ursprung. Vem är jag? Svennen? Blatten? Muslimen? Eller bara en ung tjej som kanske tänker lite för mycket?" (Källa: Sr.se)

Ikväll, 19.30, spelar hon, för Kulturfestivalens räkning, på Brunkan (Brunkebergs torg) här i Stockholm och hon har lovat att spela låtar från sitt album "The noble art of letting go" för att hedra de som så tragiskt drabbats av det som hänt i Oslo. Idag är det fyra veckor sedan, exakt.

Jag vill dit, verkligen, verkligen dit.  Rebeccas musik har liksom naglat sig fast sedan jag såg den av hennes musik akompanjerade pjäsen "Wear it like a crown". Jag trotsar bestämt alla känningar av höstförkylning, drar på mig regnkappan och ut på stan. Adjöss.

Nästa vecka ska jag gå på teater, har jag bestämt. Jag behöver liksom det, känner jag.

Här om veckan läste jag en artikel ur DN:s söndagsserie "Min barndoms somrar" och först ut var en Grand ol´lady i svenska skådespelarsammanhang, Meta Velander. Här är ett kort utdrag:

"– Här är det damm, kan jag tala om!

Meta Velander, åttiosju i augusti, blåser undan ett tjockt lager tid från dagboken som har legat undanstoppad i snart ett sekel. DN Söndag har bett henne att damma av sina barndomsminnen från 30-talet. En del av dem finns nedskrivna i dagboken med ett litet lås på pärmen, men nyckeln är borta och bladens förgyllda kanter sluter tätt om hennes flickminnen.

Med den låsta boken i ena handen drar Meta ut kökslådan hemma i funkishuset i villasamhället Djursholm norr om Stockholm, som hon delar med maken sedan 62 år, och tillika skådespelaren, Ingvar Kjellson.

– Tills döden skiljer oss åt får det väl bli, fnissar hon. Det är fantastiskt, och i det här yrket också. Det finns äktenskap som håller även i vår bransch, men vi är inte så många.

Hon tar fram en kniv och petar med spetsen i dagbokslåset:

– Nu ska vi se om vi kan bryta oss in här.."

I sextiotvå år har de varit gifta, Meta Velander och Ingvar Kjellson (hatten av för det!). I pjäsen Rut och Ragnar på Stadsteatern spelar de ett lika gift par men med en väsentlig skillnad - de vill skiljas.  Att dela upp de gemensamma ägodelarna är en sak men hur blir det med minnena och drömmarna? Det är mycket praktiskt att ordna med skilsmässoceremonin - och hur gör de med skilsmässoresan?

Pjäsen är skriven av Kristina Lugn, regisserad av Jan-Olof Strandberg och scenograf är Lars Östbergh.

Jag ser fram emot att se den.

---

Annars var ett av mina första möten med Meta då jag som liten tittade på nyfilmatiseringen av den gamla 50-talsfilmen om Anderssonskans Kalle (som i sin tur byggde på Emil Norlanders roman med samma namn).

Här ett klipp från filmen från -72, där busfröt Kalle lurar föreståndarinnan (Meta Velander) och husan (Laila Westerlund) då de vill ha ett fint porträtt på dem båda ute på bryggan. Men kalle tycker nog att de kan ta några steg till...

Ps: En släng av skrivkramp och stiltje har fallit över mig, men det släpper snart, var så säker. Då blir det skriva av igen.

"Vi föds och vi dör, så har det alltid varit", så sade hennes rollkaraktär Lovis på mycket Lindgrenskt manér.
Vad hon hade sagt för att citera sig själv vet jag inte, men att hennes frånvaro aldrig kommer övervinna hennes närvaro, det vet jag.

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Expressen

Idag blir det ett fasligt flängande, in till stan och jobba, ut till skolan och plugga och sedan hem och skriva. Idag ska vi få saker gjorda, mina vänner! Och ja, av denna ovan blir jag alldeles varm.

Ta hand om er.

"Mattis, du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det alltid varit."

"Men han fattas mej", skrek Mattis. "Han fattas mej så det skär i bröstet!"

"Vill du att jag ska hålla om dig ett slag", frågade Lovis.

"Ja, gör det för all del!", skrek Mattis. "Och du Ronja också!"

Sedan satt han lutad ömsom mot Lovis och ömsom mot Ronja och grät ut sin sorg över Skalle-Per som hade funnits jämt i hans liv och nu inte fanns mer.

Geraldine Doyle 1924-2010

Blev förebilden för "Rosie the riverter" då hon fotades jobbande i en metallfabrik i Michigan 1942.

Själv upptäckte hon inte bilden förrän hon såg den i en tidskrift 1982, då var bilden redan en symbol för kvinnors arbetskrafts betydelse under andra världskriget.

Thomas Funck 1919-2010

Barnboksförfattaren och konstnären som dök upp i radio 1954 med Grodan Boll och Kalle Stropp.

Alla röster och ljudeffekter gjorde han själv. Funck var, precis som sin groda, en mångsidig karaktär.

Martin Ljung 1917-2010

Knäpp-upp-knäpp komiker och skådespelare.

Det går inte att med ord beskriva vad du betytt för mig.

(Men du fick mig att känna mig stolt över min röst)

Tack!

Mycket av 2009-2010 handlade för mig om Promoes album Kråksången och den snurrar stadigt vidare i min låtlista.

Här är Yta, med Magnus Betnérs inflikande av några kloka ord vid 3.30.

Mycket klok sång.

Fick ett tips av min vän Sanna, tack!

If you are at first lonely, be patient. If you’ve not been alone much, or if when you were, you weren’t okay with it, then just wait. You’ll find it’s fine to be alone once you’re embracing it.

We could start with the acceptable places, the bathroom, the coffee shop, the library. Where you can stall and read the paper, where you can get your caffeine fix and sit and stay there. Where you can browse the stacks and smell the books. You’re not supposed to talk much anyway so it’s safe there.

There’s also the gym. If you’re shy you could hang out with yourself in mirrors, you could put headphones in.

And there’s public transportation, because we all gotta go places.

And there’s prayer and meditation. No one will think less if you’re hanging with your breath seeking peace and salvation.

Start simple. Things you may have previously based on your avoid being alone principles.

The lunch counter. Where you will be surrounded by chow-downers. Employees who only have an hour and their spouses work across town and so they, like you, will be alone.

Resist the urge to hang out with your cell phone.

When you are comfortable with eat lunch and run, take yourself out for dinner. A restaurant with linen and silverware. You’re no less intriguing a person when you’re eating solo dessert to cleaning the whipped cream from the dish with your finger. In fact some people at full tables will wish they were where you were.

Go to the movies. Where it is dark and soothing. Alone in your seat amidst a fleeting community.

And then, take yourself out dancing to a club where no one knows you. Stand on the outside of the floor till the lights convince you more and more and the music shows you. Dance like no one’s watching because, they’re probably not. And if they are, assume it is with best of human intentions. The way bodies move genuinely to beats is, after all, gorgeous and affecting. Dance until you’re sweating, and beads of perspiration remind you of life’s best things, down your back like a brook of blessings.

Go to the woods alone, and the trees and squirrels will watch for you.
Go to an unfamiliar city, roam the streets, there are always statues to talk to and benches made for sitting give strangers a shared existence if only for a minute and these moments can be so uplifting and the conversations you get in by sitting alone on benches might’ve never happened had you not been there by yourself.

Society is afraid of alone though, like lonely hearts are wasting away in basements, like people must have problems if, after a while, nobody is dating them. But lonely is a freedom that breaths easy and weightless and lonely is healing if you make it.

You could stand, swathed by groups and mobs or hold hands with your partner, look both further and farther for the endless quest for company. But no one’s in your head and by the time you translate your thoughts, some essence of them may be lost or perhaps it is just kept.

Perhaps in the interest of loving oneself, perhaps all those sappy slogans from preschool over to high school’s groaning were tokens for holding the lonely at bay. Because if you’re happy in your head than solitude is blessed and alone is okay.

It’s okay if no one believes like you. All experience is unique, no one has the same synapses, can’t think like you, for this be relieved, keeps things interesting lifes magic things in reach.

And it doesn’t mean you aren’t connected, that community’s not present, just take the perspective you get from being one person in one head and feel the effects of it. Take silence and respect it. If you have an art that needs a practice, stop neglecting it. If your family doesn’t get you, or religious sect is not meant for you, don’t obsess about it.

You could be in an instant surrounded if you needed it. If your heart is bleeding make the best of it. There is heat in freezing, be a testament.

 

Text skriven av poeten Tanya Davis

och lånad från hennes hemsida

 

 

Som 17-åring fick hon och många andra kvinnor rycka in då männen gick ut i krig. Hon arbetade ett kort tag som Metallpressare

- Thank you, Ma´am, for your service to our country