..springer löparna i Stockholm Marathon. 16 131 personer stegade taktfast i olika tempo hela banan som går från Olympiastadion, genom stan och slutar vid Stockholmsstadion.

På lucnhen var jag ute och tog en nypa frisk luft och en promenad, ideligen omsprungen av löpare av ode mest varierande slag, men alla lika taktfasta. "Heja er" ville jag ropa men nöjde mig med att le åt ett par av dem och fota lite. "Heja er" säger jag nu i efterhand, jösses vad duktiga ni varit.

Ibland funderar jag på vad jag kan och vad jag inte kan. Vilka mina styrkor är och vilka svagheter jag har.

Oftast kommer de tankarna när något jag gjort inte gick eller var så bra. Att jag skulle göra en sak, tex ett jobb, och så gick det inte så bra. Eller att jag varit, agerat, på ett visst sätt som inte var så bra. Som när jag glömmer höra av mig fast jag borde. Betala en skuld eller ringa tillbaka, svara på ett mail eller så. Fast jag inte gjorde det.
Jag är ganska bra på att glömma, om man ska se det ur den ständigt positiva synvinkeln.

Mina vänner har förhoppningsvis översyn med att jag glömmer, jag gör det inte för att vara taskig, dryg eller är ointresserad, det försvinner helt enkelt bara. Jag kan få otroligt dåligt samvete av tanken på att folk blir besvikna på mig, där vet jag att det är den bekräftelsebehövande delen av mig som talar högt. Jag vill inte göra någon besviken. Och jag blir så less på mig själv att jag än en gång glömt.

Det är lustigt, eller hur man nu ska uttrycka det, att det som man nästan "alltid" tänkt sitter så pass benhårt kvar. Min självkänsla är ganska bra, jag vet att jag är bra som jag är och att jag är omtyckt för den och det som är jag.

Samtidigt kan självförtroendet svikta så, "att jag aldrig lär mig" tänker jag och när jag för femtioelfte gången velar inför vad jag ska göra eftersom jag bromsas av tanken om vad jag kan (och tror mig inte kunna) göra. Man tackar nej till saker för att man tror att man inte fixar det. Jag har till och med tackat nej till jobb med tanken att "herregud, hur kunde de fråga mig? Vad tänkte de som trodde att jag kunde fixa det där?"

När jag var liten var jag extremt blyg, jag vågande knappt häsla på mina släktingar och jag var, som jag minns det, nästan hysteriskt rädd för att svara i telefon. Ringa i telefon. Att tala i telefon var inga problem, det var det där att ta steget som stoppade mig, fick mig att tveka. Jag har alltid haft svårt för att fatta beslut.

Men hur ska man då komma vidare? Om man vet att man bara begränsar sig ytterligare genom att ständigt mata sitt dåliga självförtroende med tanken på att man inte kan. Det är lätt att säga att man bara ska lägga av med det, sluta klanka ner på sig själv och helt enkelt "byta attityd". Kom igen, säger man klämkäckt och försöker pusha sig själv. Men de som någonsin upplevt dåligt självförtroende vet att det inte är så lätt.

För att komma över min telefonrädsla till exempel fick jag tvunget börja tala i telefon - mycket. Lära mig att det inte var någon fara med det. Samtidigt kan jag nu, många år senare, fortfarande ha svårt för att svara i telefon eller ta initiativ till en konversation. De flesta som känner mig vet att jag inte brukar ha så svårt för att tala - men vad färre vet är att bakom det som de flesta tar som ett personlighetsdrag ligger mycket jobb. Man måste helt enkelt våga ta steget.

Det handlar om att våga prata. Eller att våga byta inställning och tänka "jomenvisst är jag bra!".  Det handlar om att tänka om sig själv och att tänka om. Både självkänsla och självförtroende är som motion, man måste jobba på det hela tiden. Med tiden blir det enklare. Men man får aldrig lägga av, man måste ta stegen vidare.

"För sin mage kan man aldrig kamoflera om man lider av en kolhydratspassion"

..säg Tack!

Det är sådant man måste träna på.

(Eller "säg inte usch, säg äsch" som avsändaren av den lilla lappen i berlocken brukar säga)

En ungefärlig vecka har gått sedan jag och sockret gick skilda vägar. Jag åt ett Kinderägg som jag fick i fiskedammspåsen från mina föräldrars julgransplundring men thats it. Jag känner mig inte ens sugen. Alls. Har som en bonus dragit ner på kaffet och börjat dagen med en kopp te och en vända armhävningar istället. Mitt mål är att vara fit for fight för vårruset. Jag ska promenera, inte springa. Det ligger inte för mig. Men dock - Vårruset.

Och ja, han sjunger "Little wooly booger"

Låten skrevs av Cash och var ursprungligen en dikt  till hans fru Vivian.
Roy gjorde den till en "two step" och spelade in en cover.





Pussa en chokladgris går ganska bra
Men uppäten vill jag henne inte ha!

Jag vaknade vid sex och gick upp tjugo minuter senare. Satte igång ugnen och vattenkokaren. Hivade in två bakeoff-frallor i ugnen och en skål med bär i micron. Lekte med katten. En kvart senare var frukosten klar och ja, det var gott. Slappade framför datorn men fick ett ryck och tog på mig träningsbyxor, tjocktröja och studsskorna. Gick ut i kvarteren och hamnade på en ovanlig väg i Älvsjöskogen. Jag hade musik i mina öron för minidiscen var med men det kunde lika gärna ha varit tyst. Jag såg inte ett enda liv, varken djur eller människor. Jag nynnade med och småsjöng lite falskt till musiken samtidigt som jag inte tänkte på var jag skulle gå. Gick på de stigar som föll mig in.

Det är en sak jag gillar som ändrats sedan jag var liten. Då var jag hysteriskt rädd att tappa bort mig, blev orolig direkt om jag inte kände igen mig. Tog hellre tåg än buss eftersom bussar ju kunde åka vilse, speciellt utanför stan. De bussarna kunde ju bestämma sig för att ta vilken väg som helst! När jag gick i skogen däremot, då var jag lugn. När jag gick på de stigar jag kände som utan och innan och hjärnan inte ens behövde registrera hur jag gått, vad som var framför eller bakom mig för det visste jag redan.

Nu är det annorlunda och jag tappar gladeligen bort mig, iallafall så pass att jag tar avstickare på stigar jag aldrig förr gått på utan att känna annat än nyfikenhet, de måste ju leda någonstans! Just den här morgonen när jag nynnade runt kom jag faktiskt till ett ställe jag kände igen. Där hade jag gått med Leia, kusinens beagle som jag passade, men då låg snölagret tjockt och istapparna hängde ner från bergssidan.

Leia och jag på vinterpromenad December -09

Jag tänkte för mig själv att det var synd att jag inte hade kameran den här gången för det var så mycket att ta in just idag, alla färger, en hel del svamp och krokiga renar som jag finner så vackra. Men sekunden efter kände jag att det nog var bra, att jag skulle komma ihåg den här promenaden bättre av att jag inte fotade. Istället för att direkt leta kameravinklar och dyka ner i mossan för att fota svamparna fick jag nu ta in det i en mer närvarande form, det var ju just DÅ jag stod där och tänkte.

Jag tog i lite också, det var inte bara en söndagspromenad. Med fokus på musiken och rötterna jag klev över blev det  ett ganska pustigt pass genom skogen. En timme efter att jag lämnat lägenheten var jag återigen hemma. Nu ska jag bara pusta lite och sedan cykla till klätterhallen för att klättra med några vänner, det ska bli kul, hoppas jag slipper blåsor.

För att ni ska få känslan av skogen som jag upplevde den idag tänkte jag visa några bilder jag tog i Lida härom veckan. Står man inte för tillfället i en skog och tänker "Här står jag och upplever" så kan ju ett par bilder hjälpa på traven att få känslan av att göra det.

Puss hej.