"jag tycker du är så himla duktig...
..alltså man märker verkligen att du vet vad du håller på med!" sade en kollega på jobbet idag. "Ehehehehe, eh, tack men jag hinner inte bli glad, Eller jag är glad men eh tack, jag hinner inte" sade jag och skyndade vidare.
Så känns det just nu. Jag säger alltid till mig själv i lugna stunder att stressa upp mig, det ska jag inte. Man ska ta det som det kommer. Men så gör jag inte det.
Eller jo, jag tar det som det kommer, på så vis att jag säger "ja" till nästan allt som kommer i min väg. För att jag inte vill missa chansen. För att jag tycker det är kul. För att jag tror att jag kommer lära mycket av det. För att jag inte kan säga... Nej?
Näe, så är det inte. Det sistnämnda stämmer inte. Jag är förvisso dålig på det men jag KAN säga nej. Jodå. Eller Nej, menar jag.
Jag blir så in i hjärtvenerna glad då jag får höra att jag är duktig. Som en blomma som går från att känna sig lite vissen till att få ett nytt, fint kronblad. Och jag vill verkligen bara säga" tack, tack, tack alltså verkligen, vad glad jag blir, du är OCKSÅ så himla fin och duktig!". Men så gör jag inte det. Jag säger "ehehe" och "äsch då" och skyndar vidare.
Fast jag blir väldigt glad av att veta att andra mer än jag tycker att jag gör ett bra jobb ibland. Vi får inte glömma att säga det till varandra.
Tisdag
Och så var det det där om att känna att man inte hinner med att känna efter. Det är mycket att pyssla med både på jobbet och i övrigt. Jag tror bestämt att jag är lite... stressad?
Det är mycket trevliga saker som händer nu men också en del kluriva val att (av)göra och ta. Det snurrar i in skalle men hörrni - that´s life och ja, hälsan tiger still. Återkommer när jag har fler triviala saker att berätta om!
"När det är sol och vår..
..och man är nitton år, är det så lite man förstår", en gammal schlagerdänga från -62, nynnade jag på när jag vaknade upp med tanken på de år som varit. Jag saknar dem ibland men nu mindre än förr. Jag tänker också tillbaka på de år som var nyss och hur positiva, negativa, livsupplevande och livsavgörande de varit. Men jag saknar dem inte, eller jo ibland, men nu mindre än förr.
Jag tror att det började med en fundering över var alla orden jag skrivit tagit vägen, alltså, hur det kommer sig att jag skrev så ofantligt mycket mer för ett par år sedan än vad jag gör nu, här på bloggen till exempel. Vissa saker har jag kanske stött, nött och ältat klart men det andra, det där tankevändandet jag älskade att måla ut, för att förklara både för mig själv och er som läser, hur jag tänkte och kände. Var har det tagit vägen? Varför är orden färre fast min vardag inte på långa vägar består av färre tankar?
Liten
Det ligger nog mer i idén om den olycklige poeten än vad jag trott. Kanske hittar man fler ord när man vill beskriva och förklara något som krånglar till det för en. Just nu är det inte särskilt mycket som är så krångligt, mycket har så att säga fallit på plats och jag är lugnare till sinnes nu än jag varit på mycket länge. Jag har ett jobb som sätter fart på både huvud och kropp, jag är kär och får kärlek tillbaka, jag känner att imorgon kommer jag nog också vara glad. Och jag känner att jag inte har några ord alls att sätta på det hela.
Så om jag skriver mer om vad jag gjort för dagen än djupgående grubblerier, räds icke. Jag har inte slutat tänka, fundera, filura och filosofera. Jag tänker bara på andra saker än förr. Om jag nu skrev föregående mening för er läsares skull - eller för min egen, som en försäkran om att alla tankar är okej, det vet jag inte. Det kan jag grubbla på till imorgon kanske. Tankevändandet fortsätter som ni ser.
PS: Två foton från igår.
Större
Plus åtta grader utanför fönstret och strålande sol.
Tänk att det blev första advent i år ändå! Jodå.
Listad
BRUKAR DU KOMMA I TID:
Ja, om jag stämt möte eller måste till jobbet. Är det inte alltför högtidligt kan jag komma någon minut försent och försöker att inte skämmas och stress-smsa att jag kommer fem minuter försent. Skulle jag bli mer än en kvart så ringer jag absolut.
HAR DU BRA KONDITION:
Hahahaha. Eh, nej. Eller, jag vet inte. Det var längesedan jag höjde pulsen över promenadtakt.
NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
Igår då jag var på middag. Hoppas jag ser glad ut, för det var jag.
Ja, om jag stämt möte eller måste till jobbet. Är det inte alltför högtidligt kan jag komma någon minut försent och försöker att inte skämmas och stress-smsa att jag kommer fem minuter försent. Skulle jag bli mer än en kvart så ringer jag absolut.
HAR DU BRA KONDITION:
Hahahaha. Eh, nej. Eller, jag vet inte. Det var längesedan jag höjde pulsen över promenadtakt.
NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:
Igår då jag var på middag. Hoppas jag ser glad ut, för det var jag.
HUR KÄNNER DU DIG NU:
Lite otålig, har drönat bort hela förmiddagen men ska möta pappan på stan snart.
VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Nästan alltid är något svart. Annars är varmgult, marinblått, brunt och kanske turkost de färgerna jag använder mest.
KAN DU LAGA MAT:
Mja. Kan och kan, jag tar mig inte tid att öva på det. Smörgåsen är min bäste vän.
VAD PLUGGAR DU:
Inget. Blev nyligen färdig Fritidspedagog efter tre och ett halvt års studier, huruvida vi ska få kallas lärare och kunna ansöka om lärarlicens är nu dock i ropet och irriterar.
BLIR DU BRA PÅ KORT:
Slutade bry mig och blev bra på kort.
NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
När jag kände att fasen, jag fixar inte detta. Så grinade jag, snörvlade, snöt mig, provade och så fixade jag det.
VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
Mja, eller nej. Jag gråter sällan så det var väl bra att vädra den ventilen.
HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:
Oh ja, Intensivt med kul på jobbet. Pirrigt men trevligt på middagen. Sömnigt på nattkvisten.
DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Stort glas vatten, mellankopp med kaffe och ibland även en liten kopp med te.
ÄR DU NYTTIG:
För det mesta men sockerråttan i mig väcktes under första halvan av 2011, nu försöker jag mota Olle i grind.
HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:
Ja.
ÄR DU BLYG:
Ja, egentligen.
VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
06:18
VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?
Tetris.
VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?
Sonic 2 till vårat gamla Sega Mega Drive 16-bit, har två stycken. Ett vanligt och ett moddat. (använder dock ingen av dem då de inte fungerar med min tv, trots moddning)
HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
Kan inte påstå att jag reflekterat över detta. Ett glas vin blir jag snällare av, två glas blir jag fnissigare av.
HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
Har dessvärre inget minne av det, det kanske är en indikation på att jag gjort det?
JAG SOVER:
Gärna ganska tidigt och ganska länge. Är morgonpigg men att väckas av alltför tidiga tissel, tassel och miao-miao är kanske inte alltid så önskat.
VAD SA DU SENAST?
"vi ses på Centralen då, hej hej" till pappan i andra telefonänden.
VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Nej.
VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:
Ingen.
VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
En timmes sömn och en stor kopp kaffe.
HAR DU SNYGGA SKOR:
Ja, fast det har gått hål på tån.
VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
"Katlaaa, vad vill duuu egenetligen...zz.. zz" när spräckelkatten som vanligt roade sig med att skrapa på någon dörr bara för det stora nöjets skull.
HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Ja.
HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Ja. En karl och två katter.
HAR DU KÖRKORT:
...Undrar min mamma varje gång vi ses. Tyvär, nej. Men dock har jag nya, opunkterbara däck på cykeln. Här ska cyklas oavsett väderlek och underlag!
ÄR DU ENSAM NU:
Ja.
VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?
Att åka med den jazziga ångbåten Blidösund på Torsdag.
Om allt eller inget
Det bästa med att bli äldre är att man, eller iallafall jag, känner en ständigt växande känsla av att lära känna mig själv. Vad är jag och hur vill jag vara? Förut kunde jag frusteras mycket av den tanken att jag för det första tänkte så mycket och för det andra att jag ville vara så förtvivlat till lags. Den stressande tanken var att presterade jag inte på bästa och möjligt önskvärda sätt så var jag inget. Jag ville vara allt.
Trevligast, snällast, ihärdigat och "most wanted" och jag förtvivlades av tanken att inte räcka till.
Jag jobbade intensivt efter gymnasiet och satte strikta regler för mig själv, när jag nu kunde foga över min egen tid skulle jag se till att utnyttja den till att bli så tip-top som det bara gick.
Problemet var bara att det inte alls gick. Jag gick nästan in i väggen, bara för att jag körde för hårt med mig själv. Jag insåg dock att det måste till en ändring och jag sökte mig till studierna igen. På lite andra premisser än gymnasiestudierna och med en annan inställning. jag ville inte bli bäst, jag ville bara göra mitt bästa.
Jag som kunde grina över att jag inte fick ett VG var plötsligt helt nöjd med ett G och tanken på att jag kunde andra saker bättre.
Kanske insåg jag att allt inte var min grej.
Nu för tiden tänker jag bara ibland att jag inte räcker till. Att jag inte tillräckligt rolig, smart, fyndig och klok (bevisligen egenskaper jag skattar högt eftersom de var det första jag kom på att nämna). Men så tänker jag att äsch, skit samma. Faktiskt, skitsamma.
Jag räcker. Allt är inte min grej.
För tio år sedan
Okej, det här måste vara den skummaste rubriken jag skrivit. Iallafall kändes det skumt att skriva den. För TIO år sedan var jag femton, going on sexton. Livet handlade om att klara specialmatten i liten grupp. Vi var fem stycken i gruppen och jag vägde på stolen, lutade den mot väggen och grinade mig igenom den där jäkla matteboken. Jag minns att jag i nian var mer stolt över mitt G i matte än mitt VG i engelska. För tio år sedan handlade det om att passa in trots att jag obevekligen inte gillade det "alla andra" gjorde. Jag lyssnade på Atomic Swing och Red Hot Chilipeppers och hade inte en susning om att det fanns andra som gjorde det.
Jag ville så grämligt gärna passa in, blekte håret blont och provade på linser. Men linserna skavde och det blonda håret fick en ful utväxt. Jag tröttnade. Och i tid till augustiäventyret då gymnasiet kallade hade vårens sextonårsfödelsedag och sommaren förändrat mig. Jag ville så bedrövligt gärna passa in men gjorde inte det. Det var i gymnasiet jag insåg att jag var bättre på att inte passa in. Och att det var det jag tyckte om. Atomic Swing och Red Hot Chilipeppers fick följa med nya bekantskaper som Kent och Kungers i transformeringen från högstadieosäkerheten till gymnasieförvissningen. Förvissningen om att allt skulle ändras. Att jag skulle bli mer jag och våga visa det. Året jag fyllde sexton. För tio år sedan. Om en dryg vecka fyller jag år igen.
Coffee and sugar
Jag har börjat märka att mitt sätt att hantera stress, press och nervositet är att dricka kaffe och äta sötsaker utan att jag tänker på det. Lägg därtill till det ökända eftermiddagssuget och you got me hooked. Därför har jag sedan ett par dagar tillbaka förnyat mitt godislöfte och hoppas påskharen kan vara så vänlig att sanera mitt skafferis växande sötsakstillhåll och byta ut dem mot nötter, russin och annat. Förstå mig rätt, jag gillar sötsaker och tar mig gärna en bit då och då. Men då ska det vara just då och då och inte på daglig basis som det blivit senaste tiden. Jag blir gärna bjuden på gotter av både vänner och påskharar, men ta inte illa upp om jag tackar nej eller tar och sparar till senare tillfälle.
Kaffe gillar jag och även om jag som sjuttonåring drack det i kopiösa mängder på den fritidsgård vi hängde på, då vi "repade" med vårat "band" (läs; försökte förstå oss på instrumenten, hur rösten funkar till sång samt gjorde en och annan cover på Greenday). Jag minns att jag drack det där och att jag fick lite extra mod, brölade lite extra i micken och tyckte det lät bra. Ibland. Ibland lät det sämre och jag bad att få bli förflyttat från sång till att plinka på triangeln. Men då tog vi kanske en kopp kaffe till och försökte igen.
Att ta en kopp kaffe är för mig som att ta ett djupt andetag. Andas in, andas ut, stå stadigt på fötterna och försöka igen. Liksom så.
Här kommer tre låtar om kaffe.
Carol Gibbons & Marjorie Stedeford - Black coffee (1935)
Black coffee, I´m in trouble
Black coffe, I see double
oh oh oh oh
How am I gonna get home
Black coffee, I´m so dizzy
Black coffee, please get busy
Oh oh oh oh
Help me so I can get home
Frank Sinatra - The coffeee song (1960)
Way down among Brazilians
Coffee beans grow by the billions
So they've got to find those extra cups to fill
They've got an awful lot of coffee in Brazil
Ella Fitzgerald - Black coffee (1950-tal)
I'm feeling mighty lonesome
Haven't slept a wink
I walk the floor and watch the door
And in between I drink
Black Coffee
Love’s a hand me down brew
I’ll never know a sunday
In this weekday room
Lycka kan vara..
Att se en färdigåkt kälke som en sista vinterrest...
..eller att i ett trasigt hål i staketet hitta kärleken.
Att se nysyner...
..eller återupptäcka det man har.
Att få något fint som tack för hjälpen...
.. eller bara för att jag är jag.
Lycka kan vara en liten katt salig över att man är hemma..
..eller att få sina prickar på armen ifyllna prick till prick.
Att önska sig
Jag skrev ett långt och ingående inlägg om mina tankar kring att önska sig saker. Jag insåg under tiden jag skrev att jag till och med hade skuldkänslor för att önska mig saker även fast jag börjat inlägget med "önska kostar ingenting". För precis som sonen skäms i reklamen då pappan utropar "din lilla materialist!" då sonen önskar sig en ny bil, känner jag en skam. Men herregud, tänker jag, jag kan ju inte önska mig vad som helst, hur skulle det se ut?
Jag såg det skamliga i att önska mig.
Sedan kom jag att tänka på, då jag såg närmre på vad jag faktiskt önskade mig när jag önskade mig, att jag inte behövde hälften av det jag kunde tänka mig att önska mig.
Jag såg det onödiga i att önska mig.
Jag funderade över vad man egenligen kan önska sig, vad som är rimligt alltså och upplevde även då min skam över att önska, Den där känslan av att önska inte kostar någonting fanns inte alls, även om jag aktivt försökte bortse ifrån den. Man behöver inte känna skuld över saker man önskar. Men det gjorde jag ändå. Allt blev till slut bara laddade ord. Få och Önska sig blev Förvänta sig. Saker och Julklapp blev materialistiskt och prylgalet.
Jag såg det egoistiska i att önska mig.
Detta resulterade i att min då noga ihopknåpade önskelista kunde kastas i papperskorgen. Jag behöver ingenting! tänkte jag så högt att till och med katterna hoppade till.
Sedan insåg jag att, jo, jag behöver visst något. För vissa saker kommer jag mig aldrig för att köpa till mig själv. Och jag får, kan och vill önska mig något.
Inlägget publicerades aldrig här, jag sparade det som utkast och en dag var det borta. Lika bra så kanske. Min önskelista var också borta, så jag gjorde en ny. Bara så att de som vill veta får veta vad jag önskar mig. Faktiskt.
Jag såg det skamliga i att önska mig.
Sedan kom jag att tänka på, då jag såg närmre på vad jag faktiskt önskade mig när jag önskade mig, att jag inte behövde hälften av det jag kunde tänka mig att önska mig.
Jag såg det onödiga i att önska mig.
Jag funderade över vad man egenligen kan önska sig, vad som är rimligt alltså och upplevde även då min skam över att önska, Den där känslan av att önska inte kostar någonting fanns inte alls, även om jag aktivt försökte bortse ifrån den. Man behöver inte känna skuld över saker man önskar. Men det gjorde jag ändå. Allt blev till slut bara laddade ord. Få och Önska sig blev Förvänta sig. Saker och Julklapp blev materialistiskt och prylgalet.
Jag såg det egoistiska i att önska mig.
Detta resulterade i att min då noga ihopknåpade önskelista kunde kastas i papperskorgen. Jag behöver ingenting! tänkte jag så högt att till och med katterna hoppade till.
Sedan insåg jag att, jo, jag behöver visst något. För vissa saker kommer jag mig aldrig för att köpa till mig själv. Och jag får, kan och vill önska mig något.
Inlägget publicerades aldrig här, jag sparade det som utkast och en dag var det borta. Lika bra så kanske. Min önskelista var också borta, så jag gjorde en ny. Bara så att de som vill veta får veta vad jag önskar mig. Faktiskt.
- Sånglektioner (eller tips på var man kan hitta en varierande, levnadsglad kör i 08-området)
- Choklad - gärna mörkare än natten
- The och kaffe. Smaksatt, naturellt, grönt, vitt, rött eller gredelint - allt är välkommet.
- Presentkort på det stora varuhuset eller klädbutiken.
- Handskrivna brev. Om jag finge önska mig EN sak så vore det det.
- Toalettknopp. Eftersom min i 70-talsplast smulades sönder första veckan jag flyttade in för ett år sedan.
- Resesällskap till ännu okänd destination.
- Lock/platttång som fnns här.
- Läppstift från M.A.C, ett matt sådant som heter "Ruby Woo".
- Presentkort på Myrorna, Stadsmissionen eller liknande.
Fast egentligen behöver jag inget av det här. Förutom ett handskrivet brev. Det behöver inte vara ett helt brev , bara några ord. Det måste inte vara handskrivet heller - men det ska helst gå att hiva ner i brevinkastet.
Hej. Liksom.
PS: Min tandläkare tycker att jag behöver en eltandborste (en batteridriven sådan, som man helt sonika byter batteriet i då jag inte har något uttag för laddare i badrummet), Katla vill ha en leksaksmus och Elsa ett snöre.
PS 2: Badbomber är också trevligt. Tycker jag.
En sådan där natt.
Likt en ovig ninja smyger det sig på en. Jag har anat det i dagar nu. Känslan av att inte kunna slappna av, att hela tiden känna på sig att något kommer att hända - frågan är bara när.
I natt var en sådar där natt. När det nästan hände. Jag förvissade mig om att jag var orednligt trött innan jag gick och lade mig, klockan var väl halv elva eller så. Borstade tänderna och tänkte lugna tankar. "Oj, vad trött jag är. Vad härligt det ska bli att sova. Nu är det verkligen dags att lägga sig, vad skönt det ska bli".
Och så låg jag där. Vaken. Kunde inte sova.
- Kunde jag ens andas ordentligt? Lät det inte lite underligt när jag försökte?
- Kunde jag svälja? Kändes det inte konstigt i halsen då jag prövade?
Jag vände på mig, gäspade. Sträckte på mig. Nej jag, var verkligen trött och ville verkligen sova. Ville försöka.
Drog efter andan med ett ryck, hade jag slutat andas? Kunde jag svälja? Ett djupt andetag igen. Måste försöka.
Vred på mig, tog ett djupt andetag. Tänkte "om jag svimmar så andas jag i alla fall. Jag andas alltid." Alltid.I natt var en sådar där natt. När det nästan hände. Jag förvissade mig om att jag var orednligt trött innan jag gick och lade mig, klockan var väl halv elva eller så. Borstade tänderna och tänkte lugna tankar. "Oj, vad trött jag är. Vad härligt det ska bli att sova. Nu är det verkligen dags att lägga sig, vad skönt det ska bli".
Och så låg jag där. Vaken. Kunde inte sova.
- Kunde jag ens andas ordentligt? Lät det inte lite underligt när jag försökte?
- Kunde jag svälja? Kändes det inte konstigt i halsen då jag prövade?
Jag vände på mig, gäspade. Sträckte på mig. Nej jag, var verkligen trött och ville verkligen sova. Ville försöka.
Drog efter andan med ett ryck, hade jag slutat andas? Kunde jag svälja? Ett djupt andetag igen. Måste försöka.
Lät bli att dra djupt efter andan och försöka svälja, visste ju att jag kunde. Jag kan alltid.
Vaknade återigen med ett ryck, som för att helgardera mig om mitt beslut att fortsätta andas.
Jag gick upp, drack ett glas vatten, tog ett par valeirana-tabletter (lugnande naturläkemedel) och gick till sängs igen. Klockan visade halv fyra. "Neej du, den här osmidiga attacken går bet på mig! Jag kan alltid andas..." tänkte jag, och så somnade jag om.
Vaknade av väckarklockan jag glömt att jag ställt på åtta. Hade verkligen behövt fortsätta sova men ville inte, var hellre vaken. Jag gick upp till en ny dag, efter vad som nästan blev en sådan där natt.
Så vad hände?
- Jo, jag avvärjde en panikångestattack. En panikångestattack är (eller ja, ta sig i uttryck som) en obefogad och överrumplade känsla av ångest, och man kan drabbas av panik. I mitt fall smyger sig en känsla av att jag inte kan andas ordentligt över mig. Det känns som ett fysiskt stopp i halsen och är det riktigt illa kan jag inte ens svälja. Tror jag. Vet jag. Känner jag.
För den som attackeras av denna obefogade känsla känns det hela ytters verkligt. Fysiskt. På riktigt. En del får så stora olustkänslor och ångest att de faktiskt tror att de ska dö och det infinner sig allt som oftast när det är, till synes, minst lämpligt.
För vissa kan det komma i bankomatkön, på ett trångt pendeltåg i rusningstrafik, när det passar sämst att man skulle bryta ihop - då kan attackerna komma som gör att man känner att det är just det man kommer göra.
Jag kan sålla mig till de som drabbats "lättare", jag tror inte att jag ska dö bland folk. Min obefogade känsla för att inte kunna svälja och andas dyker oftast upp när jag är ensam. Och nej, det vore verkligen inte bra om jag skulle sluta andas när jag var ensam, det är kanske det som triggar rädslan. Tror jag. Antar jag. Det är så det fungerar.
Det som hände i natt var dock att jag tog tag i symptomen innnan attacken tog tag i mig. Jag hade som sagt kännt på mig att något skulle hända. Det har varit mycket på senaste tiden men tankar om kommande skola, restuppgifter och c-uppsatser. Det har handlat om närhet och självständighet. Oro över att vara "för mycket" i mina försök att leva sommaren fullt ut och "för lite" i form av dem som verkligen behöver mig, familjen och Elsa, min katt.
Jag har alltså haft en överhängande känsla av otillräcklighet och har sökt bekäftelse som jag inte uppnått. Jag har heller inte bekräftat mig själv utan jag har sökt andras, vilket säkerligen har spätt på osäkerheten. Trots min medvetenhet om detta har jag kört på, som att det gick att springa om problemen för att kanske hitta lösningen vid målet. Var det målet nu skulle vara.
Ja, ni ser ju själva. Det har varit som bäddat för någon form av förändring, en fysisk (och med det menar jag medveten) omställning eller psykisk attack, vilket som.
I natt höll jag den uns av attack som kom över mig ifrån mig. Jag lät den inte ens börja bubbla upp min oro utan höll den stången, vilket fungerade förvånansvärt bra.
Ikväll ska jag dricka kvällsro (ett te) och ta ett bad. Alla "borden" får vänta till imorgon. Ja, jag ska ta tag i dem, för det behöver man också. Inga lik i garderoberna och inga osorterade lådor under sängen.
HAH, In your face din oviga ninja till panikångest. Den här gången gick du bet!
- Jo, jag avvärjde en panikångestattack. En panikångestattack är (eller ja, ta sig i uttryck som) en obefogad och överrumplade känsla av ångest, och man kan drabbas av panik. I mitt fall smyger sig en känsla av att jag inte kan andas ordentligt över mig. Det känns som ett fysiskt stopp i halsen och är det riktigt illa kan jag inte ens svälja. Tror jag. Vet jag. Känner jag.
För den som attackeras av denna obefogade känsla känns det hela ytters verkligt. Fysiskt. På riktigt. En del får så stora olustkänslor och ångest att de faktiskt tror att de ska dö och det infinner sig allt som oftast när det är, till synes, minst lämpligt.
För vissa kan det komma i bankomatkön, på ett trångt pendeltåg i rusningstrafik, när det passar sämst att man skulle bryta ihop - då kan attackerna komma som gör att man känner att det är just det man kommer göra.
Jag kan sålla mig till de som drabbats "lättare", jag tror inte att jag ska dö bland folk. Min obefogade känsla för att inte kunna svälja och andas dyker oftast upp när jag är ensam. Och nej, det vore verkligen inte bra om jag skulle sluta andas när jag var ensam, det är kanske det som triggar rädslan. Tror jag. Antar jag. Det är så det fungerar.
Det som hände i natt var dock att jag tog tag i symptomen innnan attacken tog tag i mig. Jag hade som sagt kännt på mig att något skulle hända. Det har varit mycket på senaste tiden men tankar om kommande skola, restuppgifter och c-uppsatser. Det har handlat om närhet och självständighet. Oro över att vara "för mycket" i mina försök att leva sommaren fullt ut och "för lite" i form av dem som verkligen behöver mig, familjen och Elsa, min katt.
Jag har alltså haft en överhängande känsla av otillräcklighet och har sökt bekäftelse som jag inte uppnått. Jag har heller inte bekräftat mig själv utan jag har sökt andras, vilket säkerligen har spätt på osäkerheten. Trots min medvetenhet om detta har jag kört på, som att det gick att springa om problemen för att kanske hitta lösningen vid målet. Var det målet nu skulle vara.
Ja, ni ser ju själva. Det har varit som bäddat för någon form av förändring, en fysisk (och med det menar jag medveten) omställning eller psykisk attack, vilket som.
I natt höll jag den uns av attack som kom över mig ifrån mig. Jag lät den inte ens börja bubbla upp min oro utan höll den stången, vilket fungerade förvånansvärt bra.
Ikväll ska jag dricka kvällsro (ett te) och ta ett bad. Alla "borden" får vänta till imorgon. Ja, jag ska ta tag i dem, för det behöver man också. Inga lik i garderoberna och inga osorterade lådor under sängen.
HAH, In your face din oviga ninja till panikångest. Den här gången gick du bet!
Hej Puss Ses
Positivitet
Jag kan känna, när jag i efterhand läser mina blogginlägg, att jag har en väldigt positiv, inställsam och till synes naiv(?) inställning till det mesta jag företar mig. Inte ofta provocerad, ifrågasättande eller kritisk utan allt som oftast - positiv.
Detta är inte för att jag aldrig känner mig provocerad, ifrågasättande eller kritisk. Jag utgår från en grundinställning, som jag, vad jag vet, inte aktivt bestämt mig för men som som beslutsamt tagit ett grepp om allt jag gör. Min grundinställning är positiv.
Självklart kan jag fråga mig själv om jag verkligen har "rätt i" att se det mesta så positivt. För några år sedan ifrågasatte jag ofta min egen lycka."vad har jag för rätt att vara så glad när andra, i min närhet, i resten av Sverige och i världen mår så dåligt och lider?"
Varför ska jag sitta och vara löjligt glad över en present när andra inte ens har mat för dagen, lider av krämpor och sjukdomar och när de pengarna som lagts på presenten kunde använts till något annat, något bättre? Varför ska jag ens kosta på mig att köpa sojamjölk för 17 kronor litern när jag kan köpa vanlig komjölk för 8 kronor? Lite ont i magen för den sakens skull gör väl inget? Och om jag köper vanlig mjölk, varför är jag då så snål att jag köper billigaste möjliga istället för ekologisk bara för att spara på ören?
Detta argumenterande visar väl på att jag visst är kritisk ibland - självkritisk bevisligen.
Jag ifrågasatte oftare förut men även nu min "rätt" till saker och ting. Det som är lätt att glömma och som man (enligt mig) måste betänka är att man också har skyldigheter och möjligheter.
Min "orätt" till att glädjas över en present eller något jag kostar på mig för att andra har det värre kan ställas mot min möjlighet att glädjas av dessa ting. Självklart kan jag genom att köpa billigare saker och spara på slantarna gåra annat för mina pengar. Min skyldighet, kan jag tycka, är att efter förmåga skänka pengar till forskning, en förening, organisation eller annat. Tjänar man lite eller inga pengar kan man självklart inte prioritera det.
Ett annat sätt att se på skyldigheter är att koppla det till möjligheter.
Lika illa som det klingade i öronen redan på dagis när man fick hör att man skulle äta upp maten och vara glad att man ens hade någon att äta, lika illa tycker jag att det klingar ni när jag tänker tanken att man inte skulle få glädjas av det liv man har i den omvärld man lever i.
Med det menar jag att oavsett
UPPDATERING:
Halva inlägget har fallit bort!
Ska skriva klart och reda ut mitt resonemang vilken dag som heslt, keep in touch.
Puss Maria
Detta är inte för att jag aldrig känner mig provocerad, ifrågasättande eller kritisk. Jag utgår från en grundinställning, som jag, vad jag vet, inte aktivt bestämt mig för men som som beslutsamt tagit ett grepp om allt jag gör. Min grundinställning är positiv.
Självklart kan jag fråga mig själv om jag verkligen har "rätt i" att se det mesta så positivt. För några år sedan ifrågasatte jag ofta min egen lycka."vad har jag för rätt att vara så glad när andra, i min närhet, i resten av Sverige och i världen mår så dåligt och lider?"
Varför ska jag sitta och vara löjligt glad över en present när andra inte ens har mat för dagen, lider av krämpor och sjukdomar och när de pengarna som lagts på presenten kunde använts till något annat, något bättre? Varför ska jag ens kosta på mig att köpa sojamjölk för 17 kronor litern när jag kan köpa vanlig komjölk för 8 kronor? Lite ont i magen för den sakens skull gör väl inget? Och om jag köper vanlig mjölk, varför är jag då så snål att jag köper billigaste möjliga istället för ekologisk bara för att spara på ören?
Detta argumenterande visar väl på att jag visst är kritisk ibland - självkritisk bevisligen.
Jag ifrågasatte oftare förut men även nu min "rätt" till saker och ting. Det som är lätt att glömma och som man (enligt mig) måste betänka är att man också har skyldigheter och möjligheter.
Min "orätt" till att glädjas över en present eller något jag kostar på mig för att andra har det värre kan ställas mot min möjlighet att glädjas av dessa ting. Självklart kan jag genom att köpa billigare saker och spara på slantarna gåra annat för mina pengar. Min skyldighet, kan jag tycka, är att efter förmåga skänka pengar till forskning, en förening, organisation eller annat. Tjänar man lite eller inga pengar kan man självklart inte prioritera det.
Ett annat sätt att se på skyldigheter är att koppla det till möjligheter.
Lika illa som det klingade i öronen redan på dagis när man fick hör att man skulle äta upp maten och vara glad att man ens hade någon att äta, lika illa tycker jag att det klingar ni när jag tänker tanken att man inte skulle få glädjas av det liv man har i den omvärld man lever i.
Med det menar jag att oavsett
UPPDATERING:
Halva inlägget har fallit bort!
Ska skriva klart och reda ut mitt resonemang vilken dag som heslt, keep in touch.
Puss Maria
Surrealistiskt
Sprang hem från bostadsrättsmötet igår, det var kallt. Det gjorde ont i lungorna men biten att springa var kort. Innanför dörren segnade jag ihop och kylan utomhus kändes som en petitess i sammanhanget - nu frös jag verkligen.
Filmen är ett surrealistiskt stycke Stop Motion från 2006, gjord av Dean DiEmidio.
Jag tyckte liksom att den passade in.
Natten ägnades åt feberyra drömmar. Surrealistiska, absurda, galna och så påträngande att jag inte ens övervägde att det kunde vara drömmar. Det var verkligt, samtidigt som jag såg på mig själv utifrån och tänkte ´vad är det här för sjuka saker, det här kan inte hända´. Jag vaknade i ett ryck flera gånger och somnade om lika fort - och drömmarna fortsatte som en pausad film man satt på play igen.
Nej jag är inte döende, bara genomförkyld, feberyr och en smula dramatisk
Filmen är ett surrealistiskt stycke Stop Motion från 2006, gjord av Dean DiEmidio.
Jag tyckte liksom att den passade in.
So be it.
Här är lite musik att lyssna på medan du läser det här inlägget, för att sätta stämningen, så att säga.
(Men jag föreslår att ni inte hakar upp er på texten till låten medan ni lyssnar, då missar ni ju poängen med att ha bakgrundsmusik till det faktiska inlägget.. Så lyssna på låten en extra gång och spara texten tills dess.)
Livet är gott, världen är stor
Här sitter vi, jag och min bror
Fisken i sjön sover nog nu
Den är nog trött, eller vad tror du?
Det ska va' gôtt å leva, annars kan det kvitta
Fint å leva, annars kan det kvitta
Lätt å leva, annars kan det kvitta
Spring inte runt och vela, då sabbar du det hela
Spring inte runt och veva, det ska va' gôtt, gôtt, gôtt, gôtt å leva!
Fint å leva, annars kan det kvitta
Lätt å leva, annars kan det kvitta
Spring inte runt och vela, då sabbar du det hela
Spring inte runt och veva, det ska va' gôtt, gôtt, gôtt, gôtt å leva!
Nä, vi sitter inte i Paris på ett kafé
inte på en nattklubb eller bar i S.t Tropez
och vi springer inte runt i Thailand och letar
Vi sitter bara här och metar
Det ska va' gôtt å leva, annars kan det kvitta
Fint å leva, annars kan det kvitta
Lätt å leva, annars kan det kvitta
Spring inte runt och vela, då sabbar du det hela
Spring inte runt och veva, det ska va' gôtt, gôtt, gôtt, gôtt å leva!
Lätt å leva, annars kan det kvitta
Spring inte runt och vela, då sabbar du det hela
Spring inte runt och veva, det ska va' gôtt, gôtt, gôtt, gôtt å leva!
Så vad är det då som är så gôtt nu då, undrar ni?
Jo det ska jag berätta:
Mitt kylskåp må ibland vara tomt.
Skafferiet är däremot oftast fyllt och i frysen finns alltid, alltid bär. Jordgubbar, björnär, blandade bär, nubärdetav och hallon(-bär?) När det införskaffas billiga bananer till hushållet passar jag på att frysa in dem också (man skivar, lägger i lager med smörpapper eller plastfilm emellan och puttar in i frysen). På så sätt kan jag alltid avnjuta dessa fantastiska frukter och bär - och det måste ju definitivt sägas vara gött.
Mitt kylskåp må ibland vara tomt.
Skafferiet är däremot oftast fyllt och i frysen finns alltid, alltid bär. Jordgubbar, björnär, blandade bär, nubärdetav och hallon(-bär?) När det införskaffas billiga bananer till hushållet passar jag på att frysa in dem också (man skivar, lägger i lager med smörpapper eller plastfilm emellan och puttar in i frysen). På så sätt kan jag alltid avnjuta dessa fantastiska frukter och bär - och det måste ju definitivt sägas vara gött.
Galet så gôtt det är.
Himlarns så gôtt det är.
Solen visar sin gula skepnad igen men till skillnad från i vintras när den bokstavligt talat såg snett på oss så står den nu högt upp på himlen och värmer oss helt frankt.
Tyvär tar den ju inte hänsyn till att en annan sitter och skriver B-uppsats inomhus och bara får njuta av gulheten genom vardagsrumsfönstret, men det gör det samma.
Ibland tar man sig en promenad, kort eller lång spelar ingen roll bara man kommer ut.
Elsa får följa med ibland. I helgen som var, till exempel, var jag och kära systern ute på gården med den lilla vita.
Att gå ut med den katten är kanske ingen större utmaning, det känns mest som att gå med ett skräp fastknutet i ett skosnöre, bortsett från att detta lilla skräp nosar, jamar och äter gräs. Men åh, så gött det är!
Tyvär tar den ju inte hänsyn till att en annan sitter och skriver B-uppsats inomhus och bara får njuta av gulheten genom vardagsrumsfönstret, men det gör det samma.
Ibland tar man sig en promenad, kort eller lång spelar ingen roll bara man kommer ut.
Elsa får följa med ibland. I helgen som var, till exempel, var jag och kära systern ute på gården med den lilla vita.
Att gå ut med den katten är kanske ingen större utmaning, det känns mest som att gå med ett skräp fastknutet i ett skosnöre, bortsett från att detta lilla skräp nosar, jamar och äter gräs. Men åh, så gött det är!
Himlarns så gôtt det är.
Jag har fått sommarjobb, både i butiken på museet och kanske på det Fritids jag praktiserat på. Det som är bra är att det inte är vareviga dag, utan i en ganska utspridd period. Förra sommaren ägnades ju åt renovering av råtthålet och varjedag-jobb vilket gjorde att jag inte var särskilt utvilad när höstterminen började.
Detta år ska det bli ändring på det! Här ska det minsann infinnas sommarlugn, ätas isglass och upptäckas sommarårstid.
Detta år ska det bli ändring på det! Här ska det minsann infinnas sommarlugn, ätas isglass och upptäckas sommarårstid.
Note to self:
Spring inte runt å vela,
då sabbar du det hela
Spring inte runt och veva,
det ska va' gôtt, gôtt, gôtt, gôtt å leva!
So be it.
Spring inte runt å vela,
då sabbar du det hela
Spring inte runt och veva,
det ska va' gôtt, gôtt, gôtt, gôtt å leva!
So be it.
Lycklighetshets, nej jag menar test
Lycklighets-testet
[ ] Du har en pojkvän. Nej.
[x] Du har ett eget rum. Två rum och kök as a matter of facts.
[x] Du har en mobil. 249 kr-lur med Snake och ficklampa, den du.
[x] Du har en iPod/MP3 spelare. Julklapp 2008.
[x] Dina föräldrar är fortfarande tillsammans. Puss.
[ ] Du har fler än 2 bästa vänner. Hur vet man det? Känns det i magen?
[ ] Det finns en pool i din gård. På min gård finns bara en sandlåda och några odlingslotter.
[x] Du klär dig som du vill. Jaa, det gör jag väl?
[ ] Du hänger med kompisar mer än en gång i veckan. Det varierar, minst en gång i allla fall.
[x] Det finns en dator/laptop i ditt rum. Den förflyttar sig mellan rummen.
[x] Du har aldrig blivit nedslagen. Jag har känt mig nedslagen men aldrig fysiskt.
[x] Du gråter aldrig mer än 3 gånger i månaden. Jag gråter inte.
[ ] Du får lyssna på vilken musik du vill lyssna på. Med husets 40-talskartongväggar så nja, med måtta.
[x] Ditt rum är stort nog för dig. Definitivt, vi har gott om plats.
[ ] Människor använder dig inte för den du är. Hur sa?
[x] Du har varit på konserter. Mora Träsk (som var hemska), Spice Girls, BSB och nu i senaste livet Arvika, Hultsfred, Popaganda och så vidare 7 eller 8 gånger.
[ ] Du samlar på något normalt. Möbler, hushållsgrejer, minnen, inspiration, tankebryderier - och femmor.
[ ] Du längtar till skolan. Mja. Eller jo. Eller ja, som elev eller som arbetsplats?
[x] Du önskar inte att du var någon annan. Men jag skulle gärna kunna mig själv lite bättre.
[ ] Du spelar någon sport. Spelar, nej. Utövar, nja. Promenerar och joggar, ja.
[ ] Du brukar göra något efter skolan. Däcka i soffan är ett stående inslag, handlar och flanerar gör jag också.
[ ] Du äger en bil. Nej, funderar på om en faktisk bil skulle ge mig motivationen till att ta den där attans plåten!
[x] Du brukar inte bråka med dina föräldrar. Neej, inte sedan jag flyttade, inte innan heller för den delen. Vi visar respekt för varandra.
[x] Du är nöjd med ditt utseende. Ja.
[ ] Du har inget självförtroende alls. Jo, men är osäker på om jag räcker till.
[ ] Du har aldrig fått IG. Jo, det har jag men det har jag styrt upp!
[ ] Du vet vad som händer i världen. Nja.
[x] Du bryr dig om folk. Försöker och hoppas att det uppfattas av dem jag bryr mig om.
[ ] Du är nöjd med ditt liv. Jo vars. Somt är bra, somt ska ändras, är det inte ofta så?
[x] Du kan mer än ett språk. Svenska, engelska y un poco de espanol y italiano å så litt, veldig litt, norsk.
[ ] Du har ett smeknamn. Liten: Mimmi, Mifen, Mia. Gymnasiet: Ekefjöl. Nu: Neej?
[x] Du har ett husdjur. Japp, Elsa, cornish Rex, årgång 2006.
[ ] Du kan hela orden från 10 låtar. Beror på vilken kategori av låtar vi talar om. Barnlåtar, check. Gamla låtar, check. Nya låtar, Eh nej.
[ ] Du har inga “fiender”. Hoppas jag.
[x] Du är en ganska snäll person. -II-
Total: 17
———————————
Total :
0-10 - Du mår inte bra, du är inte lycklig.
10-20 - Du är inte jättelycklig men det duger. Du kan du känna dig ensam och sviken ibland.
20-35 - Du mår toppen, du är lycklig!
Japp, så går det när man egentligen letar efter en ny bloggdesign och hamnar här.
Idag är jag sjuk
Vår, påtår, hår och sår - Jo, det går!
Vad är det som pågår?
Jo det ska jag tala om.
Eftersom jag så lätt blir "överladdad" med sådant jag vill berätta, saker jag kommer att tänka på, idéer jag fått och saker jag upplevt så blir det ännu ett sådant inlägg i punktform.
Ska försöka skriva oftare, för det vill jag och jag tror att den här offentliga dagboken inte bara föder mitt ego utan också har ett psykologiskt värde. Självklart hoppas jag ju också att du som läser tycker att det är intressant att komma hit och läsa, för din egen skull.
Nåväl, med det utrett skulle jag kanske komma till sak? Det var det där med punkter. Inte så att mitt liv kan indelas i punker som följer varandra i någon särskild följ utan det är mer punktmarkeringar i det som kallas vardag.
Men till skillnad från det arbetssätt jag har i skolan, på praktiken, punktmarkera de som gör något bra, vill jag punktmarkera både bra och dåligt när det kommer till mig själv. Det går både lite upp och lite ner och genom att se till de båda sidorna kanske man lättare kan komma till ro med att det är just det som är livet.
Det finns bara en väg och det är framåt, sa någon, och ja det kan det ju ligga mycket i men jag vet att det är viktigt att titta lite bakåt också.
(Gah, nu blev det sådär svamligt igen, jag skulle ju punktmarkera vardagen, var det inte därför jag loggade in på Blogg.se och tryckte på "skapa inlägg"?)
Så..
Vad är det som pågår?
Jo det ska jag tala om.
Eftersom jag så lätt blir "överladdad" med sådant jag vill berätta, saker jag kommer att tänka på, idéer jag fått och saker jag upplevt så blir det ännu ett sådant inlägg i punktform.
Ska försöka skriva oftare, för det vill jag och jag tror att den här offentliga dagboken inte bara föder mitt ego utan också har ett psykologiskt värde. Självklart hoppas jag ju också att du som läser tycker att det är intressant att komma hit och läsa, för din egen skull.
Nåväl, med det utrett skulle jag kanske komma till sak? Det var det där med punkter. Inte så att mitt liv kan indelas i punker som följer varandra i någon särskild följ utan det är mer punktmarkeringar i det som kallas vardag.
Men till skillnad från det arbetssätt jag har i skolan, på praktiken, punktmarkera de som gör något bra, vill jag punktmarkera både bra och dåligt när det kommer till mig själv. Det går både lite upp och lite ner och genom att se till de båda sidorna kanske man lättare kan komma till ro med att det är just det som är livet.
Det finns bara en väg och det är framåt, sa någon, och ja det kan det ju ligga mycket i men jag vet att det är viktigt att titta lite bakåt också.
(Gah, nu blev det sådär svamligt igen, jag skulle ju punktmarkera vardagen, var det inte därför jag loggade in på Blogg.se och tryckte på "skapa inlägg"?)
Så..
Vad är det som pågår?
VÅR
det hade jag bestämt (därav minen)!
HÅR
ELSA
SÅR
JO, DET GÅR!
Ja, låt inte den sistnämna kategorin omforma era ögonbryn i en "men, men..."-min.
Det var ju det som var det balla med livet, det går upp och ner, lite hit och dit och ja det är viktigt att se framåt men också tillbaka.
Nu ska jag trotsa dagens förkylning och åka till stan för att låna böcker till B-uppsatsen som ska skrivas.
Det är ett jäkla meck att leva ibland, det tycker jag allt. Speciellt kan vardagliga utmaningar vara de som ställer till de mest.
Men livet är också himla häftigt.
Näst upp: FYLLA ÅR
- Snön försvinner, kylan stannar (förkylning och hemmavarande idag).
- Det växer kamikazetussilago vid grannhuset, de är ungefär två decimeter höga!
- Plötsligt lockar det att handla kläder?!
- Städdag på gården i helgen, synd att jag var den enda från min sida av huset men det var okej,
det hade jag bestämt (därav minen)!
PÅTÅR
-
Sista praktiken nu för hela utbildningen. Kör så det ryker. Försöker vara den kick-ass fritidspedagog jag strävat efter att bli under dessa tre år och de positiva punktmarkeringarna, pyssel, bakning, tröstande och uppmuntrande. Den pedagogiska/personliga/professionella/påhittiga yrkesrollen växer fram.
-
Sista praktiken får mig också att inse att jag behöver en påtår av viss kunskap, konflikt-osäker är jag och drar mig för eller står handlingsfattig när det kommer till tillsägningar eller småmänniskor som kommer till mig för att lösa deras konflikter. Vill ha en "standard 1A-lösning att utgå ifrån men vet att dte inte fungerar så. Som sagt - En påtår konflikthantering tack!
-
Annat jag skulle behöva påtår av, eller ja till och med en daglig dos (som jag för tillfället inte får/tar mig tid till) är motion. Promenader, styrketräning, simning, gruppträning, you name it - I lack it. Har börjat min morgonträning nu igen (dvs 3*20 vardera av situps och armhävningar) är en början. Lite svårt bara när Elsa envisas med att vilja kela precis när jag ligger på mattan, perfekt läge för henne att puffa mig i ansiktet där jag ligger.
HÅR
- Permanentade mig, efter några månaders väntan, i Mars. Det gick åt fanders och jag vaknade efter en feberfylld natt utan lockar. Tackar och bockar, bacilljäklar.
- Permanentade om mig. Gick bättre. Har nu sällat mig till den skaran som sätter något guck i håret efter duschen - och ja, det funkar faktiskt. Ser ut som en cocker spaniel eller annat valfritt djur.
- Apropå djur och hår, Elsa har fällt vitt ludd överallt.. Äsch, hon får en egen kategori.
ELSA
- Hon slutar aldrig glädja mig med sina kattpuffar och tassvinkar när man kommer hem.
- Hon slutar aldrig irritera mig med sina jaaaamningar när man vill sova eller när hon känner sig bortglömd (fast man bara står i köket när hon själv är i vardagsrummet).
- Hon verkar gilla våren och fönster på glänt men går man ut med henne i sele kan hon få kattfnatt och vill bara in, in, in (Mäu, mäu, fatta människa!).
SÅR
- Panikångestattacken (länk) i vintras har satt orubbliga spår som jag jobbar med (kommer få ett eget inlägg)
- Vill fixa fingret, skrämmer ju små barn med det. (Vill, orkar, kan inte förklara för alla nyfikna barn)
- Ensam-Maria trivs för det mesta men känslan av litenhet och ensamhet faller över en ibland. Måste jobba på min självkänsla, Jag är med mig, måste lära mig det. Säkerhet finns inte bara i bekräftelsen från dem omkring mig.
- Har min oförmåga att anse mig kunna hantera konflikter något med allt detta att göra tro?
JO, DET GÅR!
Ja, låt inte den sistnämna kategorin omforma era ögonbryn i en "men, men..."-min.
Det var ju det som var det balla med livet, det går upp och ner, lite hit och dit och ja det är viktigt att se framåt men också tillbaka.
Nu ska jag trotsa dagens förkylning och åka till stan för att låna böcker till B-uppsatsen som ska skrivas.
Det är ett jäkla meck att leva ibland, det tycker jag allt. Speciellt kan vardagliga utmaningar vara de som ställer till de mest.
Men livet är också himla häftigt.
Näst upp: FYLLA ÅR
Fröken O. Engagerad?
Nej jag måste ta mig i kragen.
Jag tyckte att jag gjort det men det kanske finns ytterligare en krage innanför att ta tag i.
Jees, jag har inte skrivit av mig på - gud vet hur länge - men jag får inte tag på orden. Tydligen ska jag ju ta det lugnt, tydligen är jag Så Himla Dålig på just det.
Att inte göra någonting och sen irriterad konstatera att jag inte gjort någonting på hela dagen - det kan jag göra.
Men att aktivt göra ingenting, dvs ta det lugnt. det kan jag tydligen inte.
Lediga dagar fyller jag med kringflackande på stan, uträtta ärenden och yaddayadda.
När jag inte har tid till annat än det jag måste, tex plugg, är jag för trött och kan inte koncentrera mig.
Vilken jäkla soppa.
Apropå soppa var jag duktig och slängde ihop de stackars grönsaksskruttar som låg i kylskåpet till en grönsakssoppa när jag hade lite tid över. Av bara farten åt jag upp frukten som var kvar och bakade upp sista mjölet till scones.
Så nu är Skafferiet tomt också. Hurra - ett uppdrag att ta tag i på någon ledig dag!
Jag tyckte att jag gjort det men det kanske finns ytterligare en krage innanför att ta tag i.
Jees, jag har inte skrivit av mig på - gud vet hur länge - men jag får inte tag på orden. Tydligen ska jag ju ta det lugnt, tydligen är jag Så Himla Dålig på just det.
Att inte göra någonting och sen irriterad konstatera att jag inte gjort någonting på hela dagen - det kan jag göra.
Men att aktivt göra ingenting, dvs ta det lugnt. det kan jag tydligen inte.
Lediga dagar fyller jag med kringflackande på stan, uträtta ärenden och yaddayadda.
När jag inte har tid till annat än det jag måste, tex plugg, är jag för trött och kan inte koncentrera mig.
Vilken jäkla soppa.
Apropå soppa var jag duktig och slängde ihop de stackars grönsaksskruttar som låg i kylskåpet till en grönsakssoppa när jag hade lite tid över. Av bara farten åt jag upp frukten som var kvar och bakade upp sista mjölet till scones.
Så nu är Skafferiet tomt också. Hurra - ett uppdrag att ta tag i på någon ledig dag!
Just nu och tre veckor framåt har jag en kompis som får ta upp min tid och lära mig göra ingenting och när vi gör någonting är det promenader i det vackra vita där ute eller kastande och hämtande av ett tussigt, tuggat gosedjur (som en gång var en kanin) som gäller.
Kompisen heter Leia, är min bortresta kusins hund och tillika en beagletjej på 1,5 år (typ.)
I skrivandets stund ligger hon med halva kroppen utanför och halva i sin hundsäng med filtar, ben, svans och öron huller om buller. När hon är vaken gillar hon att skälla på dörren (vi jobbar på det), hoppa i snön på promenader och nosa spår.
En trevlig typ, helt enkelt.
Kompisen heter Leia, är min bortresta kusins hund och tillika en beagletjej på 1,5 år (typ.)
I skrivandets stund ligger hon med halva kroppen utanför och halva i sin hundsäng med filtar, ben, svans och öron huller om buller. När hon är vaken gillar hon att skälla på dörren (vi jobbar på det), hoppa i snön på promenader och nosa spår.
En trevlig typ, helt enkelt.
Leia tittar på natur-tv.
Nu får det vara nog. I´ll be back. Uppdatering kommer, nu ska Leia och Fröken O. Engagerad promenera bort lite stress och press och njuta av snön.
Puss och puss
Det är helt galet vad mycket jag vill skriva, uppdatera och berätta. Småsaker som förundrar mig som att:
- Gå-över-signalen vid mitt övergångsställe måste vara den kortaste ever.
- Postnummer till Norrland börjar på 90 och Västerås 70.
- Att jag lärt mig det eftersom att jag juljobbar på Posten.
- Det sitter en liten vit katt hemma hos mamma och pappa som ska flytta hit efter nyår.
- Jag börjar tröttna på att sitta i sängen, soffa bortskänkes någon?
- Saker och ting börjar komma i ordning i min fina lägenhet, det kommer ett helt inlägg om mitt möbelnörderi, vänta bara.
- Snön gör mig glad.
- Kaffe gör mig trött.
- Jag har lyckats dubbelförsäkra mig på två olika bolag så nu måste jag ringar runt och försöka ställa det tillrätta.
- Dubbade barnprogram på Disneychannel är lite enerverande.
- På mitt handdtag hängde en påse med handstöpta ljus från min söta tant-granne (lady-neighbour låter så myket finare... hmm). De hade jag fått som tack för kakorna jag hängt på deras dörr när jag flyttade in, tillsammans med ljusen en liten lapp där de önskade mig välkommen och en god fortsättning. Fint!
Nu får det vara nog. I´ll be back. Uppdatering kommer, nu ska Leia och Fröken O. Engagerad promenera bort lite stress och press och njuta av snön.
Puss och puss
Spännande
Igår, Tisdag, tvingade jag till mig en tid hos vårdcentralen.
Yr i huvudet, ingen koncentrationsmöjlighet och allmänt (fantastiskt jävla) trött.
Jag ringde dem i Måndags och fick en tid nästa vecka, - det håller inte, tänkte jag.
Alltså ägnades Tisdagens morgontimmar till vårdcentral-trakasserier.
Och det lönade sig, fick en tid på förmiddagen samma dag.
Den doktor jag nu träffade testade mig på en herrans massa sätt, puttade mig åt olika håll för att kolla balansen, reflexer, muskler, styrka, ögon, öron, lungor, hjärta, ja alla sådana delar som hör till en människa och som kan bli sjuka.
Jag var inte sjuk inte fysiskt iallafall. Eller ja, hon kom inte fram till att jag var motsatsen - psykiskt sjuk alltså, utan hon konstaterade att jag var utmattad, stressad och ja, att min vinglande framfart och mitt yra sinne berodde på det.
Nacken var tydligen stel som en sten (?) och mitt nackont berodde på spänningar där.
Spännande diagnos alltså (no, please don´t).
Ordinationen var "utsätt dig för allt det som är jobbigt, är det vingligt, fortsätt gå, gör det ont, sträck ut".
Promenader, sjukgymnasitik och gym på recept (fast jag får betala själv, hallå, vad trodde man?).
Jag börjar redan nu, denna morgon, med en promenad i Flemingsbergs skogar med Klas-Ingrid och fortsätter sedan men kvällsspökerier på Museet.
Yr i huvudet, ingen koncentrationsmöjlighet och allmänt (fantastiskt jävla) trött.
Jag ringde dem i Måndags och fick en tid nästa vecka, - det håller inte, tänkte jag.
Alltså ägnades Tisdagens morgontimmar till vårdcentral-trakasserier.
Och det lönade sig, fick en tid på förmiddagen samma dag.
Den doktor jag nu träffade testade mig på en herrans massa sätt, puttade mig åt olika håll för att kolla balansen, reflexer, muskler, styrka, ögon, öron, lungor, hjärta, ja alla sådana delar som hör till en människa och som kan bli sjuka.
Jag var inte sjuk inte fysiskt iallafall. Eller ja, hon kom inte fram till att jag var motsatsen - psykiskt sjuk alltså, utan hon konstaterade att jag var utmattad, stressad och ja, att min vinglande framfart och mitt yra sinne berodde på det.
Nacken var tydligen stel som en sten (?) och mitt nackont berodde på spänningar där.
Spännande diagnos alltså (no, please don´t).
Ordinationen var "utsätt dig för allt det som är jobbigt, är det vingligt, fortsätt gå, gör det ont, sträck ut".
Promenader, sjukgymnasitik och gym på recept (fast jag får betala själv, hallå, vad trodde man?).
Jag börjar redan nu, denna morgon, med en promenad i Flemingsbergs skogar med Klas-Ingrid och fortsätter sedan men kvällsspökerier på Museet.
Igår hade vi filmkväll och såg Into the wild, fy fabian.
Den. Är. Bra. Se. Den. Nu.
(rekommenderas INTE om du vill slippa se överklassungen som rymmer mot det vilda Alaska, en flykt från en verklighet till en annan, en magrande yngling, en livsresa, en älg som blir styckad och sedan gråten över, en slagen mamma, en hopplös förälskelse och ett magiskt landskap - och en brutal verklighet i det vilda.)
Does compute?
Jag är trött.
Extrem trött.
Jag vill vara utsidan på det vattenglas det stormar i.
Jag vill vara det fasta gallret för den oroliga tigerflocken.
Jag vill vara regndropparna som faller lika säkert nedåt oavsett om marken de träffar luckras upp.
Jag vill inte vara de oroliga tankar som orsakar stormen i vattenglaset.
Jag vill inte vara den vankande tigern som längtar efter något annat.
Jag vill inte vara den mark som luckras upp av ihållande regn.
Men jag känner mig som en storm i ett vattenglas, en orolig tiger och uppluckrad mark.
Orolig tankar virvlar i mitt liv, mitt vattenglas, och får mig att känna mig som en instängd tiger som tiger, och jag luckrar upp mitt jag av alla tankar jag pepprar mig med likt ihärdigt regn.
Det har inte visat sig förän nu. Mitt huvud snurrar och jag har problem med koncentration och balans, ska ta bloprov på måndag så får överheten bestämma vad jag lider av, bara jag slipper detta gungande sen.
Samtidigt som kroppen stampade på bromsen fick stormen, tigern och den uppluckrade marken bekräftelse.
Jag är tvungen att ta itu med vad det är som händer just nu egentligen.
Självklart har jag mycket i tankarna med skola, flytt, bekräftelse, jobb och annat - men does´nt we all?
Är det inte ett universellt fenomen att grubbla över sitt liv?
Jo, men det är också ett universellt ansvar att ta hand om sitt liv och jag känner att jag grubblat klart för ett tag nu.
Nu vill jag bara leva i det liv som är mitt just nu. Lära känna den Maria som vuxit fram till detta och leva fullt ut.
Känna och handla med hjärtat - och hjärnan.
Extrem trött.
Jag vill vara utsidan på det vattenglas det stormar i.
Jag vill vara det fasta gallret för den oroliga tigerflocken.
Jag vill vara regndropparna som faller lika säkert nedåt oavsett om marken de träffar luckras upp.
Jag vill inte vara de oroliga tankar som orsakar stormen i vattenglaset.
Jag vill inte vara den vankande tigern som längtar efter något annat.
Jag vill inte vara den mark som luckras upp av ihållande regn.
Men jag känner mig som en storm i ett vattenglas, en orolig tiger och uppluckrad mark.
Orolig tankar virvlar i mitt liv, mitt vattenglas, och får mig att känna mig som en instängd tiger som tiger, och jag luckrar upp mitt jag av alla tankar jag pepprar mig med likt ihärdigt regn.
Det har inte visat sig förän nu. Mitt huvud snurrar och jag har problem med koncentration och balans, ska ta bloprov på måndag så får överheten bestämma vad jag lider av, bara jag slipper detta gungande sen.
Samtidigt som kroppen stampade på bromsen fick stormen, tigern och den uppluckrade marken bekräftelse.
Jag är tvungen att ta itu med vad det är som händer just nu egentligen.
Självklart har jag mycket i tankarna med skola, flytt, bekräftelse, jobb och annat - men does´nt we all?
Är det inte ett universellt fenomen att grubbla över sitt liv?
Jo, men det är också ett universellt ansvar att ta hand om sitt liv och jag känner att jag grubblat klart för ett tag nu.
Nu vill jag bara leva i det liv som är mitt just nu. Lära känna den Maria som vuxit fram till detta och leva fullt ut.
Känna och handla med hjärtat - och hjärnan.
Det handlar om att byta plats
Att vara människa kan vara komplicerat, ibland tror jag att det är krångligare att vara Maria än att vara någon annan. Men vad vet jag?
De tankar man tänker som människa känns det ibland att man är ensam om, man vänder ut och in på sig själv över ultimatum och funderingar som man tror nästan ska komma att knäcka en.
Tursamt nog har människan som tänkare och jag själv som exeptionellt tankartankad, möjlighet att också vara plastisk, så att knäcka en är svårt. Vrid och vänd, tänj och böj.
De tankar man tänker som människa känns det ibland att man är ensam om, man vänder ut och in på sig själv över ultimatum och funderingar som man tror nästan ska komma att knäcka en.
Tursamt nog har människan som tänkare och jag själv som exeptionellt tankartankad, möjlighet att också vara plastisk, så att knäcka en är svårt. Vrid och vänd, tänj och böj.
Gå inte av, gå vidare.
Senaste tiden har mina tankebryderier handlat om att byta plats, från två till en, från olärd till upplärd, ovetande till vetande och också klok till klokare.
Jag längtar så efter att klara mig själv, jag har gjort det förut men är beredd att ta det till en annan nivå.
Om en månad flyttar jag.
Mitt namn på dörren, mitt namn på kontraktet, mitt lås på tillhörande förråd, mina ägodelar innefattade i hemfärsäkringen. Coolt.
När jag flyttade ner och bodde ensam-ensam i källaren skrev jag i min dagbok över euforin att gå på mataffären och köpa kaffepaketet själv och städprylarna till min egen skit. Det kändes underbart!
Detsamma ser jag nu fram emot men som sagt av större mått. Bara tanken på att jag sjäv tar det slutliga ansvaret för mitt eget liv gör mig upprymt spänd och nyfiken.
Självklart har jag en säkerhet i ryggen, detta gör mig starkare i den trygga tanke jag har kring mitt väntande hem och kanske nya liv.
Det är just det som gör att känslan av osäkerhet jag känner inför mitt nya ensam-liv kan kopplas bort ibland. Säkerligen kommer det bli kaos, som så många gånger i mitt liv då jag tagit en tanke, vridit och vändit på den och inte funnit en klar lösning.
Kaos och krashlandningar.
Samtidigt är det ofta det som fått mig att se nyktrare på mitt liv och lärt mig något om mig själv.
Jag är en ego-egoist, hela mitt liv kretsa just nu kring mig.
Men utan att utmana min plasticitet till bristningsgränsen kan jag heller inte ge allt.
Ge allt för mig själv och ge allt för andra.
Jag jobbar på det.
Leva livet fullt ut är ett Sisyfosarbete, det tar aldrig slut och man blir aldrig färdig, det är det som är det bästa med det hela, gå inte av gå vidare.
Idag har försökte jag prata - det gick inte, någon har inplanterat en törnrosbuske i halsen på mig medan jag sov.
Puss och Kram
Kontrast
Ljuset dämpat.
Folk omkring mig ler, skrattar, visar
-att de mår bra i detta nu.
Första.
Gula bubblor i plastglaset.
Gula bubblor i plastglaset.
Hamnar i en konversation med
två tjejer på ekonomiprogrammet.
Vi jämför. Lika - Olika.
Pratar med en utbytesstudent från polen.
- Bessserwisser, men intelligent.
Det var så förbaskat kul!
Idag:
Illamående
Trötthet
Sovit i omgångar
Ätit yoghurt i omgångar
Sett på tv, från morgonens barnprogram
lunchnyheter
eftermiddags-scrubs
kvällsnyheter
sena dokumentären.
Det var så värt det, vet inte senaste gången jag var ute, det vars äkert fyra år sedan jag drack öl så att mij kropp tycker att de där gula bubblorna är helt idiotiska i min kropps system förstår jag.
Men damn girl, vad kul jag hade!
två tjejer på ekonomiprogrammet.
Vi jämför. Lika - Olika.
Andra.
Hela jag känns bubblig.
Och babblig. Hela jag känns bubblig.
Pratar med en utbytesstudent från polen.
- Bessserwisser, men intelligent.
Tredje.
Ruset i mig.
-Dansa!
Ruset i mig.
-Dansa!
Min värld är mindre nu.
Jag dansar - det är det som är.
Jag dansar - det är det som är.
Det som virvlar är inga tankar.
Bara rörelse.
Bara rörelse.
Det var så förbaskat kul!
Idag:
Illamående
Trötthet
Sovit i omgångar
Ätit yoghurt i omgångar
Sett på tv, från morgonens barnprogram
lunchnyheter
eftermiddags-scrubs
kvällsnyheter
sena dokumentären.
Det var så värt det, vet inte senaste gången jag var ute, det vars äkert fyra år sedan jag drack öl så att mij kropp tycker att de där gula bubblorna är helt idiotiska i min kropps system förstår jag.
Men damn girl, vad kul jag hade!
Do, do, do, do what you want to do
Du måste förstå en sak.
Vad som påverkar dig mest i ditt liv är du själv.
Du måste se till att negativa tankar i ditt medvetande är trojaner i din hjärndator, de är sådana tankar som dyker upp, pyr i det medvetna och växer sig starkare om vi tillåter dem.
Jag har under några veckor nu varit lite nere, känt mig otillräcklig och missnöjd med mig själv, det vill säga den jag är just nu.
Men kan det vara så att jag helt enkelt låtit en trojan kmma in i mitt huvud, något jag inte bett om men som dykt upp när jag sänkt garden och synen på mig själv om så bara en smula, så har den kommit in och vuxit sig större?
Jag vet och känner själv att det är en helt befängd tanke att ställa om sin hjärnkompass på att man plötsligt är sämre än man var för ett ögonblick sen, hur kan det komma sig?
Var jag ville komma med det här?
Bestäm du, den som läser texten tolkar den alltid utifrån sig själv och sina egna erfarenheter.
Något som ser ut som ett hopkok av ord för den ena är poesi för den andra, ren lögn för den tredje och den klara sanningen för den fjärde.
Det finns oändligt många sätt att se på sig själv, det man tänker, är och gör.
Se till att du ser det.
Puss Mifen
Vad som påverkar dig mest i ditt liv är du själv.
Du måste se till att negativa tankar i ditt medvetande är trojaner i din hjärndator, de är sådana tankar som dyker upp, pyr i det medvetna och växer sig starkare om vi tillåter dem.
Jag har under några veckor nu varit lite nere, känt mig otillräcklig och missnöjd med mig själv, det vill säga den jag är just nu.
Men kan det vara så att jag helt enkelt låtit en trojan kmma in i mitt huvud, något jag inte bett om men som dykt upp när jag sänkt garden och synen på mig själv om så bara en smula, så har den kommit in och vuxit sig större?
Jag vet och känner själv att det är en helt befängd tanke att ställa om sin hjärnkompass på att man plötsligt är sämre än man var för ett ögonblick sen, hur kan det komma sig?
Var jag ville komma med det här?
Bestäm du, den som läser texten tolkar den alltid utifrån sig själv och sina egna erfarenheter.
Något som ser ut som ett hopkok av ord för den ena är poesi för den andra, ren lögn för den tredje och den klara sanningen för den fjärde.
Det finns oändligt många sätt att se på sig själv, det man tänker, är och gör.
Se till att du ser det.
Puss Mifen
