Jag gillar att man, när man ska skriva ett inlägg på bloggen, klickar på en knapp som heter skapa. Det väcker andra tankar i mig än om det skulle stå skriv eller uppdatera. Jag använder inte bloggen främst som ett redskap för att uppdatera folk i min omgivning om det ena och det andra, även om den förstås har den funktionen också, utan snarare för att få utlopp för den lilla blåsbälg jag har i magen.

Man drar in och drar in upplevelser och skeenden i sin vardag, tills det inte får plats mer för tillfället och då trycker man ut det i en liten puff. Kanske berättar man för en vän, twittrar, skriver på facebook eller klickar på  skapa på sin blogg.

Ser man i en synonymordbok står följande:

Okej, på ett visst sätt handlar det väl ändå om att uppdatera, "nyss gjorde jag det och nu gör jag det, förut tyckte jag det och nu tycker jag det".

Tanken på att uppdatera "sig själv" däremot, det finner jag stressande. Jag har tröttnat på de sociala nätverken där man på deras inrådan ska uppdatera sin status i parti och minut. Där sätts själva ordet uppdatera i en stressande kontext, som att det är något man borde och förväntas göra. Jag tror att jag läser in ganska mycket "jag har ändrat mig" i ordet uppdatera och "jag har gjort det här" i ordet skapa. Som att uppdatera skulle handla om en fortsättning medan skapa handlar om något nytt?

Jag skriver för er att läsa men jag skriver något nytt. Sätter ord på mina tankar, inte sådana jag nödvändigtvis har ändrat utan tankar jag nyss kom att tänka på. Sådana man samlat i en blåsbälg och sedan pustar ut. Jag gillar ordet skapa och de tankar ordet väcker.

Igår var en hektisk dag på jobbet och döm om min förvåning och glädje när det visade sig att jag skulle sluta en timme tidigare än jag trodde och således fick gå ut genom dörrarna till en sen eftermiddag istället för en kväll. Tvättiden väntade hemma men med den extra timmen tänkte jag mig än då hinna med en tur på stan, det är ju reatider och kanske dags att passa på att hitta något nytt.


Med mitt cykelkort fick jag snabbt fatt på en hoj och trampade entusiastiskt in mot stan och efter ett  tags förvirrat irrande hittade jag också ett cykelställ att lämna tillbaka hojen i. När jag sedan stegade bort mot en av de större klädaffärskedjorna och in berövades jag snabbt på min entusiasm. jag möttes av vad som mest såg ut som ett övergivet slagfält med odefinierbara tyghögar på de eftermiddagsdammiga golven, halva galgar och godispapper utspridda här och där. En urdrucken läskburk mötte mig i omklädningsrummet och bikinin jag provade hade storlek M på galgen men XS de facto och en stor fläck på sig.

Jag hade nog ändå tänkt mig att det vore ett smart drag att gå på eftermiddagen och ser man till folkmängden - absolut. Jag gissar att butiksbiträdena haft en minst lika hektisk dag som jag själv och när man är mitt uppe i det, med klädprovande folk överallt som inte bara provar kläder utan också snackar med kompisen och äter något samtidigt för att hålla shoppingenergin uppe så blir det en röra - en ENDA röra. Det man som anställd då gör är  väl att härda ut och tänka att "i eftermiddag, då blir det lugnt och då får vi städa". När sedan horderna av klädprovare dragit igenom, lämnande tydliga spår av sin närvaro står de där och pustar, "jösses, vilken dag". Jag beundrar de som jobbar i butikerna, som både får stå ut med det höga tempot och den oftast höga (och generellt ganska smaklösa) musiken och ljudnivån.


Dagar som dessa i reatider måste vara som en enda stor puls. Människor pulserar in och ut, provar något, köper något, lämnar något spår. Musiken pulserar ur högtalarna oavsett om man vill eller inte och soundtracket är valt för att passa butikens image och klientel. Klientelet håller kassornas puls igång men visst finns det dem som bara provar och provar för att sedan lämna tio plagg på "häng dina provade kläder här"-stället fast man bara fick prova fem. Kläder hamnar på golvet men i reapulsens tempo märker ingen - eller bryr sig inte.
Framåt eftermiddag lugnar det ner sig, klientelet går hem och pulsen går ner. Kvar ligger kläderna på golvet och den kvarlämnade läskburken i provrummet. En och annan person kikar förbi eftersom de fått gå tidigare än väntat från jobbet och tänker sig göra något fynd i dessa reatider.

Men kunderna orkar inte. Butiksbiträdena orkar inte. Utan att ens anmärka på att man bara får ha med sig fem plagg in går man in med sju - varav man provar tre. Bara för att konstatera hur o-kul det är. Lämna sakerna på "häng dina provade kläder här"-stället och stega ut i den tidiga kvällen.

Jag drar ett djupt andetag och tänker att Än får de kläderna jag redan har hänga med. Fy, vilken tur att jag har tvättid ikväll.

Och så ljuder det där arga pipet. Man "eh-he-he"ar lite och ursäktande bakåt på människorna bakom sig. De eh-he-hear inte. Alls. De blänger och vill att man ska gå och göra något vettigare än att stå där vid kassan i mataffären och ha för lite pengar för att betala, så att kortläsarens arga pip ljuder. De vill att man ska förflytta sig och sina på bandet upphävda varor från den plats de nu ligger. Där de hade legat om de varit betalade.

Men det går inte. Det går varken att betala eller att flytta sig själv och de varor som inte är ens egna utan fortfarande butikens snabbt från den misslyckade betalningssituationen. Istället måste man hjälpa till att häva tillbaka varorna på bandet. Eh-he-he säger man ursäktande och blir till synes röd i ansiktet av skam medan man egentligen kokar av ilska.

Man får hjälpa kassörskan blippa tillbaka några varor att lägga bakom kassan och lägga burken med keso i läskkylen, för i kassan kan den ju inte ligga. Sen betalar man det man kan - om man kan. Plockar snabbt ihop de varor man köpt och går därifrån.

Sen spelar det liksom ingen roll att solen skiner, att det är tjugogradigt och att allt växande står i blom. Man svär istället över hur folk kan vara så jäkla glada. Muttrar något om att sol-fan skiner och att det ta mig tusan inte kunde bli värre.

"Det kan iallafall bara bli bättre" försöker man befängt intala sig.
"EH-HE-HE" replikerar man sig sarkastiskt.

Att vara utan sällskap och på egen hand kan vara både positivt och negativt. På egen hand uppfattar iallafall jag som en självständig handling och att förknippas med ordet självständig associeras ovidkomligen med styrka, vilket ses som en bra egenskap.

Att vara utan familj eller ensamstående låter dock negativt, kan jag tycka. Vid första anblicken(?) låter det iallafall negativt, att vara utan något man kunde varit med får oss att söka efter ord som saknad och avsaknad.  Ensamstående likaså, ordet handlar inte bara om att vi står ensamma och i avsaknad av något men det är så man ögonblickligen associerar.

Man skulle ju kunna vända på det och se ensamstående som något annat än att i ensamhet stå i avsaknad av något. Att man står ensam på egna ben till exempel, eller enklare sagt - man står själv (likt ett trotsigt barn som resolut puttar bort de storas stöd och säger - kan själv! tänker jag mig).

.. Och frisören själv håller förhoppningsvis i saxen och låter den göra arbetet.
Okej, för att förklara mig: Jag gick till frisören idag, kom lite för tidigt och fick sitta ner och vänta. I de stilrena men något nedsuttna och intetsägande ikeafåtöljerna i skinnimitation satt jag. Utanför fönstret bakom mig susade bilar förbi. Framför mig stod ett likaledes intetsägande bord med glasskiva och hjul. Där låg en drös med skvalleridningar, ett antal showbooks med frisyrer - och en bok om kända och okända maffior, maffiabossar och lönnmördare. Fantastiskt överraskande och intressant väntelektyr. Ett tag senare blev jag hämtad för att få håret tvättat och kommenterat.

- Vilka fina lockar! Vad tjockt hår du har!
- Tack och bock, sade jag.

Sedan fick jag sätta mig i en frisörstol, men bara i fem minuter för sedan skulle jag byta till en annan. Pust och jaha.. sade jag inte. - Okej, tack! Sade jag och bytte frisörstol. Frisören kom. Hon frågade hur jag ville ha det och när jag nästan förklarat klart berättade hon hur hon ville ha det. Hon drog med fingrarna i håret, svish, svish, svish, lyfte hårtestar, visade på mittbenan och sade att om vi gör såhär, såhär och såhär så borde det bli ungefär såhär och det är väl vad du tänkt dig, eller?

Och precis som i Hellsings ramsa där taxen säger tripp tripp sade saxen klipp klipp Jag däremot sade ingenting.  Hos frisören håller jag nämligen mun. Speciellt när jag tar av mig mina glasögon och nästan inte ser. Frisörens siluett babblade till en början på men när man inte kan se vederbörande i ögonen och inte har mycket att säga blir dialogen ganska... monologartad.
Till skillnad från tjejen som tvättade håret tyckte frisören att det såg bedrövligt ut, men hon lindade in det i flera och finare ord. Hon frågade sedan vad jag jobbade med och när jag sa att jag skulle bli fritidspedagog undrade hon på vilken skola, att hon kände en tjej som pluggat på lärarhögskolan på 70-talet , att det var så mysigt på Kungsholmen och och och... Hon lirkade, i all välmening, med mig och sökte möjliga samtalsämnen. Men när jag fick chansen så satt jag tyst. Det är en sådan press på att det ska småpratas hela tiden. Frisören verkade märkbart ansträng över att hon inte kunde få mig att prata. Jag satt lugnt och njöt av tystnaden. Klipp, klipp sade saxen.  Tjugo minuter senare var vi klara.


Det är något med det där att kallprata hos frisörer som så ofta ses som en självklarhet. Och ja, hade jag kunnat se henne i ögonen och ja, hade det inte känns så ansträngt så hade jag gärna talat mer.  Idag kände jag dock bara så att jag hade betalat för en klippning - och även för min rätt att sitta tyst.

---

När det kommit in på stationen från centralen, från stan, från djurgården och jobbet och ljuden och allt.
När den kommit in på stationen, bromsat, stannat, öppnat dörrarna och folk trängt sig före mig ut.
När den kommit in på stationen och jag klivit av, tagit trapporna ner, sneddat uppåt och stog utanför pressbyån.

Det är en alldeles speciell känsla att springa i regn, inte som att gå i regn eller stå i regn - att springa inger en alldeles speciell känsla. Går det att beskriva blöta droppar och kylan de lämnar på huden som något positivt? Det är iallafall så det känns. Att springa i regn är en fin upplevelse.
Jag börjar iallafall alltid nynna på "raindrops keep falling on my head" oavsett om det regnar mycket, mindre eller lite.

Den låten, eller snarare melodin, kommer mig att tänka på en låt vi spelar på jobbet som heter "Dont ever step on a snake." Det är en trallig, britt-sjungen visa som fått mig på kroken,

Don't ever step on a snake
Or you're making a big mistake
For the sake of your protection
I suggest you change direction
Get out of there for good, for goodness sake

Don't ever step on a snake
The surprise may be more than he can take
And you'd feel the same way too
If someone stepped on you
While you're lying in the sunshine half awake
Be kind to old Joe Blake
Never ever step upon a snake

Det i sin tur får mig att åter tänka på tåget jag sprang ifrån och de människor jag satt bredvid under själva tågresandet. Jag satt med en tidning och musik i hörlurarna, tjejen till vänster om mig, en 20-någonting, verkade synnerligen intresserad av det mesta jag företog mig. Hon kollade på min mobil när jag skrev sms (!), läste tidningen i mitt knä och kollade till när jag bytte låt. Jag låtsades som att det regnade men när tåget väl stannade var jag inte sen att åla mig ur mitt säte och gå av.

Jag tror att jag nämnt det förut men det måste finnas en koppling mellan engelskans tired och svenskan däckad.
Tänk på det, när man är förkyld är man trött och däckad, eller däckad och trött.

Däck= Tire
Trött= Tired
Sick and tired= Sjuk(förkyld, illamående) och däckad.

Måste kontakta språkrådets utskott för förvillande och onödiga frågor om denna "tillfällighet".

Föga oanat är jag hemma idag. Sjuk. Jag var hemma igår också och den dagen var inte nådig, horisontellt läge framför teven hela dagen. Okej om man varit frisk, inte lika kul när lederna knakar och värker som vore man en liten tant varje gång man rör mig, huvudet fungerar inte bättre än att jag tillåter mig ligga framför Tyra Banks show, Roomraiders, Martha Stewart show, Topmodel 4, Hem till gården och Dagens tips (helt seriöst!).

Nog om det, sjuka är vi allihopa och dåliga teveserier ger oss en förfriskande inblick i hur livet kunde vara. Typ.
Det ger dessutom perspektiv på vad man inte vill vara och göra. Jag vill bevisligen inte ses som en soffslappande hög som ligger vid teven hela dagarna, oavsett om jag är sjuk eller inte.

Pappa var så snäll, när jag låg i sängen (är det inte soffan så är det sängen) och degande kom han och gav mig en prasslig påse, i den prassliga påsen låg en inbrottssäker plastförpackning. I den inbrottssäkra plasförpackningen låg ett par hörlurar som jag sneglat på mer än en gång. Jag har dessutom lånats pappas par  för att "prova om det är sådana jag vill ha" mer än tre gånger.

Kanske tyckte han synd om sjuklingen, kanske kände han medlidande med den fattiga studenten som inte har råd med hörlurar. Eller så tröttande hans helt enkelt på den sjuka, studentfattiga dotterns eviga "provande" av hans hörlurar. Oavsett anledning, tack pappa, du är superbra!

Förra helgen fick jag ändan ur, med Magnus hjälp, och köpte en dator. Tidigt i våras krashade min jumbojet till dator och vägrade komma tillbaka till detta liv. Sedan dess har jag funderat, tänk på, jämfört och övervägt vilken dator jag ska ersätta jumbon med. Det blev en vitgrå Packard Bell i perfekt storlek,med alla tuffa program jag ville ha, dvd-slot och massa finfina in/utgångar. I samma veva köpte jag en skrivare, snygg, kompakt och billig, samt en elvisp. Den sista ska jag har för att lösa sladdtrassel med.

(allt detta köpte den tidigare självutnämnt fattiga studenten för långsamt intjänade sparpengar, kände att jag ville klargöra det)

Nu ska jag ta tag i skolarbetet. Skriva en uppsats på 2-3 sidor, göra extrauppgifter eftersom jag missade seminariet igår, reccensera och analysera en bok samt göra en restuppgift från ett seminarium förra terminen.

Puss (på distans) och kram (med luft emellan så att ingen blir smittad).

Årstider är en förunderlig form av tid. Tid över huvud taget är ett förunderligt fenomen som ett antal människosjälar av praktiska och behövda skäl uppfunnit. Jag har ingen aning om vem som kom på tideräkningen och den grundande tekniken som skulle förändra ett mänskligt universum för en (bestående?) framtid.
Och ändå så jobbar jag på Tekniska museet.

TID.

T-immar?
I-rriiga ögonblick?
D-agar?

Eller? Det är lite skrämmande att vi förlitar oss och bygger en hel livsvistelse på ett fenomen vi inte ens kan definiera.
Är tid sekunder eller är det ögonblick? Årstider eller antal sprungna varv på travbanan jämfört med varvantalet på hjulen på sulkyn hästen drar?

I min värld är timmen fram till lunch längre än timmen fram till stängning, beror det på att jag ser lunchen som halvTID och stängning som TID för avslut?

Jag tror att många förlitar sig för mycket på detta påhittade och tvunget etablerade påfund . Varför skulle man annars mynta uttryck som "det har jag inte tid med", "I ur och skur", "Tid och otid", att "passa tiden", någon kommer "tidigt" till jobbet eller att man inte "hann i tid". Och att något ligger rätt "i tiden"?

Motståndarrörelsen för dom som känner att människan skulle må bättre av att lägga ifrån sig sitt armbandsur ger ofta det motsägande rådet att man ska följa sin inre klocka. VADÅ!?

Hur ska man då komma i tid till jobbet om den inre klockan inte tickar med samma intervall som restrerande miljarder människor som fortfarande har armbandsuret på sig?

Jag tror att många nutidens människor önskar att dne som uppfann tiden kunde ha gjort de avgörande sekunderna och minutrarna lite längre. Men att timmarna, speciellt dom fram till lunch, kunde gå lite snabbare.

Om man tex jobbar på ett museum och det i detta exempel lämpat sig så att det inte kommit några besökare som de anställda på museet kunnat undehålla. Då går tiden långsamt. Den sortens tidsintervall som kallas timmar sniiiiglar sig fram. Då kanske man sätter sig ner och tar det lungt, funderar över att plita ner ett kåseri, förslagsvis om tid. Då kan det hända att kåseriet blir lite luddigt och inte så sammanhängande, eftersom man inte har ätit lunch ännu.

Jag gillar inte nygräddat bröd.

Vad falls kanske ni tänker nu? Har baknörden, brödfanatikern Maria abdikerat från sin ugnsdoftande tron av knubbiga limpor, degiga frallor och sconesiga scones? - Icke.

Men jag vill utfärda en varning. OM man som jag är löjligt förtjust i bröd och gång på gång gör detta misstag. Lär av mina erfarenheter - och ät inte nygräddat brlöd!

Det doftar ljuvligt och fyller hela köket med sin uppenbarelse.
Man tar ut plåten ur ugnen, doftar på den och vill bara hugga in - DIREKT.
Det är där problemet kommer.

När man tar brödet direkt ur ugnen finns det en viss mängd gas kvar, det är den koldioxid som bildas när brödet jäser. När man stoppar brödet i ugnen försvinner den mesta av gasen men bubblorna finns kvar. Det är det som gör en brödskiva hålig och porös. Men som sagt, nyuttaget ur ugnen finns en viss mängd gas kvar.

Maria hugger in. Brödet smakar gott men lite syrligt.
En timme senare - Maria har lite ont i magen och gas kommer ur hennes strupe - den är den som var kvar i brödet.

Att äta nygräddat bröd kan innebära allvarliga konsekvenser för ätaren - och de stackare omkring, som får stå ut med sin brödätande och också rapande vän.

INTE NICE.

Nybakat bröd däremot, som fått svalna och sätta sig, fått sin fulla arom och smak... Mmmmmmmmmm.mm...mmm...mmm!

Bara en liten upplysning.

Ikväll har vi haft brandövning på Junibacken. Först fick jag sitta i kassan och när brandlarmet gick ringa till ansvarige, ropa ut i hela huset att brandlarmet gått och var uppsamlingsplatsen var och sen leta igenom ett antal lokaler efter döda och levande.
Andra gången (vi gjorde det två gånger) var jag en improviserad spansk turist i sagotåget och hann åka en femtedel av resan innan klockrona ringde. Sagan jag lyssnade på avbröts och jag hissades ner mot marken vid närmaste nödutgång. Jag kom undan med livet i behåll och överlevde.

Och under hela övningen hatade min mage mig för att jag timmarna tidigare ätit nygräddat bröd.

Over and out, victor charlie charlie.